Motioner i Andra Kammaren, N:o 141

Motion 1892:141 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

11

i i

N:o 141.

Af herr A. Göransson, om ändring i vilkoren för statsbidrag
till aflöning åt lärare och lärarinnor vid folkskolor
samt om beviljande af nytt anslag till sådant ändamål.

De under senaste tiden verkstälda löneregleringar hafva alltid gått
i sådan rigtning; att de förut i tjenstemännens löner ingående, ofta ganska
invecklade naturaprestationer kommit att upphöra för att ersättas med
ett tidsenligare och enklare aflöningssätt, utgående i kontanta penningebelopp.
Sistlidne riksdag beslutade äfven en sådan förenkling i aflöningssättet
för ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola, att stadgandet derom,
att en del af den lön, som, beräknad till värde af minst 600 kronor, tillkommer
sådan lärare eller lärarinna, skall utgå i visst belopp spanmål in
natura, skulle upphöra att vara gällande, och att den årliga lönen skulle
utgå i kontant belopp, minst 600 kronor. Detta beslut har äfven genom
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 5 oktober 1891 trädt i kraft med innevarande
års början. Men en annan af sammansatta stats- och lagutskottet
föreslagen, lika vigtig och säkerligen för landsbygden ännu vigtigare
förändring af stadgandet, att åt ordinarie lärare eller lärarinna bör anskaffas
sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock, der hinder eller svårighet
af lokala eller andra förhållanden derför möter, minst värdet af 8
hektoliter 25 liter spanmål, hälften råg och hälften af det eller de andra
sädesslag, i livilka kronotionden inom orten utgår, i ersättning lemnas, blef

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

genom Första Kammarens afslag omintetgjord. Dessa bestämmelser måste
vid tillämpningen gifva anledning till tvister och stridigheter, ja, äfven rättegångar
mellan församlingen och skollärarne, och det är allmänt kändt, att så
har skett på många ställen, och att det kommer att ske på ännu liera, om
dessa bestämmelser ej blifva ändrade, är alldeles säkert. Att under sådana
tvister ett godt och förtroendefullt förhållande icke kan bibehållas mellan
skollärarne och församlingen är alldeles visst, äfvensom att dessa missförhållanden
komma att menligt återverka på folkskolan. Det måste derför
enligt mitt förmenande vara både i skollärarnes, församlingarnes och folkskolans
välförstådda intresse, att ofvannämnda föråldrade, otidsenliga och
ännu mer otydliga bestämmelser rörande kofodret komme att upphöra, och
att ersättning derför blefve bestämd att utgå med ett kontant penningebelopp.
För att utröna huru stort detta ersättningsbelopp borde vara, har
jag efter samtliga länens markegångstaxor för år 1891 uträknat medelvärdet
af eu deciton hö och halm och med ledning af dels träffade överenskommelser,
dels Kongl. Maj:ts utslag, funnit det qvantum foder samt ersättning
för sommarbete, som blifvit skollärarne tillerkändt, och efter denna
beräkning visar det sig, att dettas värde uppgår till 99 kronor 64 öre,
hvadan således beloppet torde böra bestämmas till jemnt 100 kronor. Men
då på åtskilliga orter inom landet nu utgående ersättning för kofoder icke
uppgår till nämnda belopp, torde man icke böra ålägga församlingarne derstädes
en ökad utgift härför, och detta så mycket mindre, då man vet att
församlingarne i allmänhet förut äro ganska mycket betungade af utgifter
för sitt skolväsende. Det torde derför vara billigt och rättvist, att staten
här träder emellan, och för att det må blifva reda och likformighet i aflöningssättet,
anser jag att staten äfven till denna ersättning bör bidraga
med 2/3 och skoldistriktet med 1/3. Hvad åter angår de orter, der ersättning
för kofoder utgår med högre belopp än 100 kronor, bör lärare eller
lärarinna vara berättigad att en sådan förmån bibehålla, så länge derom
träffad öfverenskommelse varar; men att äfven dessa skoldistrikt åtnjuta lika
statsbidrag som de ofri ga.

Då jag tror de bestämmelser, hvilka nu framhållits såsom önskvärda,
äfven vara både nödiga och nyttiga, samt att de böra kunna tillfredsställa
allas berättigade anspråk, får jag på grund häraf föreslå:

l:o) att Riksdagen i de föreskrifter, som nu gälla beträffande
folkskollärarepersonalens löneförhållanden, må
besluta följande förändrade bestämmelser:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

13

att stadgandet derom, att åt ordinarie lärare eller
lärarinna bör anskaffas sommarbete och vinterfoder för
en ko, eller ock, der hinder eller svårighet af lokala eller
andra förhållanden derför möter, minst värdet af 8
hektoliter 25 liter spanmål af visst slag i ersättning
lemnas, må upphöra att vara gällande, samt att i stället
godtgörelse för ifrågavarande naturaprestation skall
under benämning »ersättning för kofoder» utgå med 100
kronor för år, med rätt för skoldistriktet att af statsmedel
såsom bidrag härtill erhålla två tredjedelar af
beloppet, eller 66 kronor 67 öre; dock att sådan lärare
eller lärarinna, hvilken vid den tidpunkt, då stadgandet
härom träder, i kraft, erhåller kofoder in natura eller
ersättning derför till högre belopp än 100 kronor för
år, må vara berättigad att vid sådan förmån bibehållas,
dock ej längre än hvartill beslutet eller öfverenskommelsen
derom föranleder, men att skoldistriktet äfven
i dessa fall må ega rättighet att åtnjuta nyssnämnda
statsbidrag 66 kronor 67 öre för år;

2:o) att för bestridande af statens andel i ofvannämnda
ersättning Riksdagen må bevilja ett anslag af 350,000
kronor.

Stockholm den 30 januari 1892.

A. Göransson.