Motioner i Andra Kammaren, N:o 140

Motion 1892:140 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.

i ''ijiif «}-!■;m »«i.unutfWTi wnuti

N:0 140.

i;; ''’, in''., i; • : ,s . .. Joycn

Af herr G. Eriksson i Mörviken, om beviljande af 5,000 kronor
åt länsmannen N. M. H. Punding såsom vederlag
för mistad åklagareandel i förbrutet gods.

På grund af kong! förordningen den 23 september 1887 verkstälde
länsmannen i Alsens distrikt N. M. H. Sunding på tjenstens vägnar den
1 augusti 1890 beslag å ett parti sågade trävaror, tillhörigt storbritanniske
undersåten Lewis Miller och upplagdt vid hans sågverk i Trångsviken, beläget
i Jemtlands län. Sunding väckte genom stämning samma dag mot
Miller åtal vid Offerdals häradsrätt med yrkande, att han måtte fällas till
laga ansvar för det han, ehuru utländing, i riket drefve sågverks- och
handelsrörelse utan att dertill hafva utverkat sig nådigt tillstånd, samt att
det i beslag tagna trävarupartiet måtte förklaras och dömas förbrutet.
Genom utslag den 10 oktober 1890 godkände häradsrätten åtalet och
dömde Miller på grund af 26 § 1 mom. äfvensom 18 och 31 §§ i kongl.
förordningen den 18 juni 1864 såsom dessa lagrum lyda i ofvannämnda
förordning af den 23 september 1887, för det han, ehuru utländing, utan
tillstånd här i riket idkat sågverksrörelse och dermed sammanhängande
handtering att höta 200 kronor, samt förklarade de i beslag tagna trävarorna,
som uppskattats till ett värde af 56,432 kronor, vara förverkade;
och skulle af nämnda värde, likasom af bötesbeloppet, två tredjedelar tillfalla
åklagaren och en tredjedel kronan. _ På af Miller, som mot detta
utslag icke anförde besvär, hvilket alltså vann laga kraft, gjord nådeansökan
förklarade Kongl. Maj:t den 14 november 1890, efter vederbörandes tillstyrkan,
att det beslagtagna trävarulagret »skall anses icke vara förverkadt».

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 Afd, 2 Band. 24 Häft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.

Åklagarens skyldighet att befordra gällande lagars efterlefnad är oftast
förenad med dryga omkostnader, stort ansvar och ej så få obehag; och
det torde för visso vara med hänsyn till denna åklagarens ställning, som
andelar i böter och i värdet af förverkadt gods honom tillerkännes såsom
en uppmuntran vid utöfvandet af sitt ansvarsfulla kall. Då emellertid
statens intresse gent emot främmande magts här i landet boende undersåte
möjligen kräfver benådningsrättens mellankomst, hvarigenom åklagaren går
miste om nämnda sin uppmuntran, synes det också vara af rättvisa och
billighet påkalladt, att staten i ty fall träder emellan och tilldelar honom
något skäligt vederlag af statsmedel för honom, på sätt här ofvan om Snnding
anförts, frångångna åklagareandelar af förbrutna varans värde. Huru stort
ett sådant vederlag åt Sunding borde vara, tilltror jag mig ej att kunna
bestämdt uppgifva, men med hänsyn till åtalets besvärlighet och risk och
storleken af de Sunding tilldömda åklagareandelarne, två tredjedelar, motsvarande
37,621 kronor och 33 öre af trävarubeslagets värde (56,432 kr.),
synes åtminstone 5,000 kronor kunna åt honom beviljas.

På grund af hvad här ofvan anförts vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta, att till länsmannen
N. M. H. Sunding i Alsen bevilja såsom vederlag
och uppmuntran för de honom frångångna åklagareandelar
— utgörande enligt Offerdals häradsrätts utslag
den 10 oktober 1890 i mål emellan honom och storbritanniske
undersåten Lewis Miller 37,621 kronor och
33 öre — ett belopp af 5,000 kronor att till Sunding
utbetalas på tid och sätt, som statsutskottet, dit denna
motion torde remitteras, finner lämpligt föreslå.

Häradsrättens protokoll och utslag med flera handlingar rörande ofvannämnda
beslagsmål skola utskottet tillhandahållas.

Stockholm den 30 januari 1892.

Gunnar Eriksson

Mörviken.

Häruti instämma:

J. Bromée. J. Nordin.