Motioner i Andra Kammaren, N:o 140-

Motion 1890:140 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140-

N:o léO.

Af herr W. Fariip, om ändring af §§ 8 och 12 i gällande bevillningsförordning.

Då svenska folket genom Riksdagen åtager sig bevillningar till
fyllande af statsverkets behof, måste det väl vara i hög grad angeläget,
att bevillningsstadgan blifver effektiv och verkställbar, så att bevillningarna
verkligen kunna påföras och utgå på sätt Riksdagen afser.

Icke heller saknar nu gällande bevillningsförordning af år 1883
föreskrifter i detta syfte, Indika likväl lida af brister, som gjort att eu
af landets förnämsta och mest vinstgifvande näringar kommit i tillfälle
att undgå laglig bevillning, nemligen bevillning å den inkomst, som
idkare af skogsafverkningsrörelse å annans mark bereda sig.

Redan i motion, upptagen i Andra Kammaren under n:o 63 år
1884, fäste jag Riksdagens uppmärksamhet å att bevillning å denna
näring icke kunde blifva effektiv, om den ej påfördes inom den kommun,
der rörelsen drefs, då den ej var eller kunde vara känd utanför
denna kommun, hvadan jag föreslog, att bevillningen skulle påföras
inom den kommun, der rörelsen drefs.

Hos bevillningsutskottet samma år fann min motion endast så till
vida understöd, att det ej ville »förneka att icke ett stadgande i den rigtning
motionären föreslagit kunde vara af behofvet påkalladt för vissa delar af
landet m. m.», men då sistlidne Riksdag »beslutat sig för att i den nya
förordningen bibehålla det gamla sättet för skogsrörelses beskattning, fann utskottet
att förevarande fråga med fördel kunde hvila under någon Hd, till
dess åsigterna om dess rätta lösning vunnit någon mera stadga» samt hem -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140. 9

stälde, att motionen ej till någon Riksdagens åtgärd måtte föranleda,
hvilket ock blef kamrarnes beslut.

I förnyad motion till Riksdagen i enahanda syfte året derefter
(1885) upptagen af Andra Kammaren under n:o 39, sökte jag påvisa
att bevillningsutskottets ofvannämnda betänkande sannolikt berodde på
någon missuppfattning, hvilket ock lyckades så till vida att, utskottet
detta år kom till det resultat: »att det ingalunda är nog bestämma, hvarest,
af verkning af skog å annans mark skall beskattas; stadgande måste ock ovilkorligen
finnas derom, att en sådan rörelse skulle beskattas. Någon sådan föreskrift
finnes dock ej uti § 8, som innehåller bestämmelser i sådant afseende''», hvadan
utskottet hemstälde om afslag å motionen, hvilket åter blef kamrarnes
beslut.

Häraf framgick, att bristerna i bevillningsförordningen vore till
och med vida större än förra årets utskott och jag sjelf anat, ty hitintills
hade det aldrig varit bestrida att berörda rörelse, såsom en laglig
näring och vore laglig bevillning underkastad, eller att sådan bevillning
ej blifvit lagligen påförd, men i samband med andra näringar,
specielt sågverksrörelsen.

Utskottets utlåtande år 1885 måste alltså uppenbarligen hafva
tillkommit på grund af bristfällig ordalydelse i bevillningsförordningen,
fast det står i öppen strid med dennas ändamål och innehåll i öfrig!,
och med den tydning deraf, som förr hade gjort sig gällande hos så väl
underordnade som öfverordnade taxeringsmyndigheter, som ock hos
föregående års bevillningsutskott, hvadan jag inkom till Riksdagarna år
1887 med nya motioner, upptagna af Andra Kammaren vid första riksdagen
under n:o 123 och vid årets andra riksdag under n:o 86, i syfte
att få dessa bristfälligheter afhulpna.

Såsom af dessa båda motioner framgår, hade frågan emellertid
inträdt i ett nytt skede, ity bevillningsförordningen — sannolikt på grund
af bevillningsutskottets ofvan nämnda betänkande — numera började tydas
i den rigtning, att här ifrågavarande rörelse — skogsafverkning å annans
mark — skulle med afseende å bevillning anses lika med skogsafverkning
å egen mark, hvarigenom den alltså blef befriad från all
bevillning.

Ett af hufvudskälen till mina motioner var de missförhållanden
och den orättvisa, som blifvit rådande kommunerna emellan, derigenom
att alla bidrag till kommunala bördor och specielt till den af rörelsen
så svårt betungade fattigvården, undandrogos de kommuner, der rörelsen
drefs, och tillgodogjordes i de kommuner, der sågverken eller lastageplatserna
vore belägna, fast de deraf icke hade någon börda. Men nu

Bill. till Rilisd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Käft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.

gingo också dessa kommuner förlustiga detta bidrag till sina utskylder,
hvilket vid sistnämda års senare riksdag framkallade äfven motionen
n:o 19 i Andra Kammaren af hr P. Näsman, som yrkade, att hela den
vinst, som uppkommer genom förädling eller export af virke från arrenderade
skogar, skulle åsättas bevillning, der sågverken och exportplatserna
äro belägna.

Dessa motioner behandlades af bevillningsutskottet i ett sammanhang,
med det resultat att utskottet gjorde hemställan till Riksdagen
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande här
Iramhållna brister, samt derefter om kongl. proposition till Riksdagen
om nödiga ändringar i bevillningsförordningen för deras afhjelpande,
»särskild! med afseende fästadt å de olika kommuners fordringar, inom
hvilka skogsafverknings- och sågverksrörelse till sina olika delar bedrefs».

Utskottets skrifvelseförslag bifölls af andra, men föi''kastades af
Första Kammaren.

Genom den mångsidiga och grundliga behandling frågan nu undergått,
så väl inom kamrarne, som inom de olika utskotten, måste det
väl anses tillfullo utredt att bevillningsförordningen af år 1883 lider af
väsentliga brister, ity icke allenast staten håller på att förlora laglig
bevillning å en af landets mest vinstgifvande näringar, utan äfven kommunerna
till följd deraf att gå förlustig de naturliga bidragen till sina
utskylder, hvilka dels icke alls kunna påföras, och dels påföras i orter,
som icke hafva det ringaste med den skattskyldiga rörelsen att göra.

A nyo afgaf jag derför till 1888 års riksdag motion i ofvan omhandlade
syfte, upptagen i Andra Kammaren under n:o 148.

Motionen fann likväl nu icke något understöd hos bevillningsutskottet,
som afstyrkte bifall till densamma.

Den bifölls dock af Andra Kammaren men förkastades af den Första,
och föll slutligen äfven genom gemensam votering.

Till samma riksdag (1888) hade också herr Öländer i Första Kammaren
väckt motion n:o 17, i syfte att undanrödja ofvan framhållna
brister, men i samma rigtning som hr Näsman året förut, fast i annan
form. Icke heller denna motion hade någon framgång.

Då jag nu åter genom ny motion anhåller att få draga frågan
under Riksdagens förnyade pröfning för samma ändamål, som framhållas
i alla mina här ofvan nämnda motioner, deruti åtskilliga af Andra
Kammarens öfrige ledamöter instämt, så anhåller jag äfven att, med åberopande
af de uti dessa framhållna motiv, ytterligare få anföra några
ord till bemötande af de väsentligaste invändningar, som blifvit gjorda
emot motionerna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.

11

I första rummet tyckes man hafva fäst sig vid de större svårigheter,
som det skulle möta att uppskatta och taxera inkomsten af en
rörelse i den ort, der den drifves, än å annan eller andra orter, der
den icke drifves, samt att man icke med säkerhet kunde uppskatta en
rörelse, som vore underkastad konjunkturer.

Härtill ber jag få anmärka, att den inkomst, som kan uppstå genom
förvärfvad skogsafverkningsrätt å annans mark, icke kan uppskattas
å annan ort, än der rörelsen drifves och så väl till sitt omfång, som
till sin afkastning kan vara och är känd, och allra minst kan den uppskattas
i någon proportion till den virkesmängd, som försågas vid något
sågverk, eller i osågadt skick exporteras från någon lastageplats,
ty vinsten eller behållningen beror i första rummet på huru stor del af
virket, som blifvit förvärfvadt genom afverkningsrätt å annans mark,
huru stor del genom köp vid sjelfva sågverket och exportorten, eller
huru stor del måhända blifvit afverkad å egen mark.

Om allt detta vet man icke något inom de kommuner, der sågverken
m. m. äro belägna, och innan virket når fram till sågverket, kan
det, såsom ingalunda är ovanligt, hafva passerat flera händer, som genom
rörelsen beredt sig vinst, och det behöfver ingalunda vara sågverksegaren
eller exportören, som drifver afverkningsrörelsen å annans
mark Icke

heller kan jag finna, att det skulle möta större svårighet att
uppskatta här omhandlade rörelse än all annan affärs- eller handelsrörelse,
men skulle detta vara skäl till att fritaga rörelsen för bevillning,
så bör för visso äfven all annan affärs- och handelsrörelse fritagas
från bevillning.

Vidare har man invändt, att då jordegaren skattar för sitt hemman
och för sin jord, så bör ock den, som från detta hemman hemtar
materialier till en ny rörelse vara befriad från bevillning å inkomsten
deraf.

Det oberättigade i denna uppfattning ligger klart i dagen.

Det kan efter lag icke i ringaste måtto röra annans beskattningsskyldighet,
om jordegaren skattar eller ej. — Här måste hvar och en
svara för sig sjelf, och ingen eger att undandraga sig skatt för sin
rörelse, derför att en annan måste bära skatt för sin.

Det är i hög grad obilligt, att en af landets mest vinstgifvande
rörelser icke skall kunna påföras bevillning i likhet med alla andra lagliga
näringar, och detta fast bevillningsförordningen icke ger ringaste
stöd för eller antydan om en sådan uppfattning, och det är lika obilligt,
att fattiga kommuner, som i hög grad lida genom här omhandlade

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 140.

rörelse, skola nödgas att ensamt föda och underhålla den mängd medmenniskor,
som derigenom blifvit utarmade.

Uppå dessa skäl anhåller jag vördsamligen få föreslå:

att till gällande bevillningsförordning, § 8, mom.
2, måtte fogas en punkt af följande innehåll:

»Inkomst genom skogafverkning eller försäljning
af skog å annans mark».

Samt att äfvenledes till samma förordnings § 12
måtte fogas ett moment af följande lydelse:

»Innehafvare af rätt till afverkning af skog å annans
mark; för inkomst deraf: der skogen är belägen.»

Stockholm den 25 januari 1890.

Wilh. Farup.

Häruti instämma:

J. Bromée.

Liss Öl. Larsson.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.