Motioner i Andra Kammaren, N:o 13

Motion 1897:13 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

1

N:o 13.

Af herr 8. M. 01SS011 i Sörnäs, angående tillägg till 15 kap.

19 § kyrkolagen i fråga om styrkande af hinderslöshet
för ingående af äktenskap.

Vid sistförflutna riksdag ingaf jag en motion, n:o 33, i Andra Kammaren,
om styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. Jag
åberopade dervid kyrkolagens stadgande i kap. 15 § 19 äfvensom kongl.
brefvet till konsistorium i Vexiö den 26 oktober 1791, samt yttrade
derefter, att om dessa föreskrifter voro lämpliga och ändamålsenliga för
100 år sedan, hafva förhållandena betydligt ändrat sig, då landets befolkning
nu befinner sig på rörligare fot än någonsin förr.

Några års vistelse i utlandet, särskilt i Amerika, och sedan återkomst
till fosterbygden hör ej till det ovanliga, och vill då någon
sådan resenär ingå äktenskap här, möter han svårigheter, hvarpå han
oftast förut icke tänkt.

Här stå honom nu två utvägar öppna för att få sin hinderslöshet
fulltygad, dels »borgen af trovärdige män», dels kungörelse i Post- och
Inrikes tidningar. Den första är beqvämare och enklare, och att anskaffa
män, som äro färdiga och villiga för vänskaps skull att afgifva borgen
för hans hinderslöshet »såsom om en af dem känd och vittnad sak»,
torde i de flesta fall icke möta någon svårighet, helst ansvarsföljderna
väl äro så godt som inga; men huru pass trovärdiga dessa borgesmän
kunna anses vara, äfven om de sjelfva samtidigt vistats i Amerika, är
lätt att inse då Amerika är stort. Oftast måste dock såsom borgesmän
Bih. till Riksd- Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. (N:isl3—19 ) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

anlitas personer, som kanske under hela den utrikes vistelsen vistats i
hembygden och aldrig haft ens ett bref från eller om den person, för
hvilkens hinderslöshet han skall gå i borgen, »såsom en af dem känd
och vittnad sak». Alltsammans blir då en ren humbug, och fall lära
äfven inträffat, då pastor vägrat att utfärda lysning på sådana »trovärdiga
mäns borgen».

Återstår då den andra utvägen: att kungöra sitt förehafvande i
Post- och Inrikes tidningar och — att vänta ett år. Men detta väntans
år kan blifva ödesdigert på olika sätt, såsom att fästeqvinnan häfdas
och öfvergifves, att kontrahenterna börja lefva tillsammans i oegentlighet
och förblifva sedan liknöjda för ett ordnadt äktenskap, eller att
den tilltänkta förbindelsen slås upp.

Jag föreslog derför i fjol en ny utväg att bestyrka äktenskapsledighet,
men min motion afstyrktes af lagutskottet och föll i begge
kamrarne. Jag återkommer dock nu till samma sak, emedan jag och
många med mig anse den vara af icke ringa vigt. Om jag i år föreslår
en annan väg för lösningen af frågan, torde jag åtminstone få lagutskottet
på min sida. Detta yttrar i början af sin motivering öfver
min motion i utlåtandet n:o 19: »Det må visserligen inrymmas, att de af
motionären åberopade bestämmelserna rörande sättet för styrkande af
hinderslöshet för äktenskap äro i viss mån föråldrade och särskildt att
den i 1791 års kongl. bref stadgade kungörelsetid af ett helt år, då
fråga är om person som vistats utom riket, är väl lång. Med nutidens
snabbare förbindelser torde denna tid utan olägenhet kunna inskränkas
åtminstone till samma tid, som för närvarande gäller i fråga om
stämning å den som bor utom riket, till sex månader.»

Begagnande mig af denna lagutskottets vink, tager jag mig nu
friheten föreslå,

att Riksdagen för sin del beslutar det tillägg till
kap. 15 § 19 i kyrkolagen, att om en person, som vill
träda i äktenskap, ej kan förete säkra bevis för sin
hinderslöshet eller vittnesbörd af trovärdige män, må
det lagligt anses och hinderslösheten såsom fullt bestyrkt
förklaras, att sökanden i Post- och Inrikes tidningarne
kungör sitt förehafvande med alla dertill hörande omständigheter
och anvisning, hos hvilken prest, med
uppgift af adressen till honom, den sig anmäla bör,
som tilltänkta äktenskapet hindra vill, inom en tid
af tre månader för inom Sverige, Norge, Danmark

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

och Finland boende, samt sex månader för dem, som
från andra utländska orter bort bevittnade vara.

I sammanhang härmed hemställes, om ej den ändring borde ske
i kongl. brefvet af den 12 december 1798 beträffande bevisning om
hinderslöshet för utländingar, som önska träda i äktenskap, att den
tiden afkortades från nu gällande ett år till sex månader efter första
införandet af kungörelsen i Post- och Inrikes Tidningar.

Skulle lagutskottet ej finna mitt förslag lämpligt, så lemnas lagutskottet
rättighet att på ett annat sätt formulera förändringen, blott
det åsyftade ändamålet vinnes.

Stockholm den 23 januari 1897.

S. M. Olsson

i Söraäs.