Motioner i Andra Kammaren, N:o 13 (Motion 1893:13 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

N:o 13.

Af herr J. Nydahl, om ändring af gällande bestämmelser angående
den kommunala rösträtten.

Det är, noga sedt, i trenne afseenden, gällande stadganden angående
den kommunala rösträtten på landet tarfva rättelse, om det
lika djupa och allmänna som berättigade missnöje, hvartill dessa stadganden
gifvit anledning, skall kunna undanrödjas. Att rösträtt i kommunens
allmänna angelägenheter tillerkännes jemväl bolag, att röstvärdet
skall beräknas efter det enhvar röstägande åsätta fyrktal äfven
vid frågor, som icke äro af ekonomisk natur, och att en obegränsad
rösträtt tillkommer landtkommunernas högst beskattade medlemmar,
hvarigenom mångenstädes de mindre förmögne, det är det stora flertalet
röstberättigade, äro beröfvade allt inflytande på kommunens angelägenheter,
— det är, såsom jag skall söka visa, betänkliga oegentligheter
som böra afhjelpas.

Hvad först vidkommer den bolag tillerkända rösträtt, så innebär
onekligen stadgandet derom ett principielt fel. Den grundsats, hvarpå
den kommunala rösträtten hos oss hvilar, är visserligen den, att denna
rösträtt bör stå i förhållande till de röstandes andel i skattebidragen
till kommunens utgifter, men huru stort inflytande på kommunens angelägenheter
härigenom än inrymmes åt förmögenheten, så fästes likväl
rösträtten vid personerna och icke vid skatteobjekten — och detta med
rätta, enär rösträtten, liksom hvarje annan rättighet, är personlig och
följaktligen icke kan tillkomma beskattningsföremål. Härifrån gör
emellertid nämda stadgande ett undantag till förmån för bolag, och det
är detta påtagliga missförhållande som i sina verkningar framkallat det
största missnöjet och som i främsta rummet tarfvar rättelse.

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

Jag skall, för närmare belysning af denna fråga, tillåta mig att
ur eu af professor Ribbing vid 1867 års riksdag inom lagutskottet
(utlåtande n:o 67) afgifven reservation anföra följande:

--— —- — »Att bolag, som ej äro personer, icke kunna ega

eller utöfva rättigheter, är så klart, att hvad man kallar bolagsrättigheter
i verkligheten endast utgör bolagsmedlemmarnes sammanlagda
rättigheter, blott att dessa, enligt kommunallagen, ega rättighet att
alla i en fullmägtigs hand lägga utöfvandet, i strid mot hvad samma
lag i öfrigt angående hopande af mångas rätt hos en stadgar (§ 13 i
kommunallag för landet, § 13 i kommunallag för stad). Också är det
naturligen just i och med ett sådant hopande af mångas rätt hos en,
som bolagen utöfva det öfverklagade en- och fåväldet i kommunen,
hvilket skulle försvinna, om, i stället och i konseqvens med kommunallagens
stadgande i öfrigt, hvarje bolagsmedlem utöfvade sin rätt i
kommunen efter proportionerad eller bestämd del i bolagets egendom
eller inkomst på det ställe, der detsamma drifver sin verksamhet. Att
en sådan fördelning och beräkning af rösträtten ej utan svårigheter
kan i verkligheten införas, medgifves visserligen. Men då dessa svårigheter
ej . äro oöfvervinneliga, höra de ej hindra beslut om hvad så i
sig som i sina följder är riktigt. Vid vanliga bolag kunde rimligtvis
alla bolagsmän anses ega lika del i bolagets egendom eller inkomster
och i enlighet dermed deras rösträtt, efter taxeringen af hela nyssnämnda
egendom eller inkomst, bestämmas och beräknas, ankommande
det på bolagsmännen sjelfva, om de ville inför vederbörande offentlig
myndighet förklara, huru stor del hvardera i det hela eger, för att
derefter få hvar sin rösträtt annorlunda bestämd. Vid aktiebolag åter
utvisar antalet af hvarje delegares aktier, i förhållande till det helas
upptaxerade egendom och inkomst, hans rösträtt.» I öfverensstämmelse
härmed hade reservanten ansett, att utskottet bort i berörda hänseende
föreslå en ändring af ungefär följande lydelse: »Bolagsman må för proportionerlig,
eller, der hvar och en af bolagsmännens andel inför vederbörande
myndighet blifvit offentligen uppgifven, för bestämd andel,
samt i aktiebolag för innehafvande aktier i förhållande till bolagets
hela upptaxerade inkomst utöfva rösträtt i den kommun, der bolaget
drifver sin verksamhet. Detsamma gäller för delegare i oskiftadt bo.»

Förestående förslag synes mig innebära en fullt tillfredsställande
lösning af frågan om utöfvandet af rösträtt för bolag; och i alla händelser
torde det vara visst, att ett nöjaktigt ordnande af våra kommunala
rösträttsförhållanden icke är möjligt utan att nu gällande principvidriga
stadganden angående utöfvandet af denna rösträtt utbytes mot

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

ett stadgande i samma syfte som det anförda förslagets, då, för konseqvensens
skull, enahanda bestämmelser jemväl torde böra införas i fråga
om rösträtt för oskiftad! bo.

Principen, att den kommunala rästrätten bör vara afpassad efter
enhvar röstegandes skattebidrag till kommunen, innebure i och för sig
ingenting orimligt, derest endast ekonomiska frågor vore föremål för
den kommunala sjelfstyrelsen; men sådant är, som bekant, ingalunda
förhållandet. Kommunerna hafva äfven andra intressen att vårda, i
afseende på hvilka något giltigt skäl icke tyckes förefinnas, hvarför
graden af de röstberättigades inflytande skall vara afpassad efter deras
skattebidrag till kommunen. — Att rätten till deltagande i allmänna
angelägenheter bör i någon mån vara beroende af personernas ekonomiska
ställning, må vara en sanning, enär en någorlunda sjelfständig
ställning i ekonomiskt afseende, i allmänhet taget, är en betingelse
för förefintligheten af för ett dylikt deltagande nödiga qvalifikationer.
Denna grundsats är ock i kommunallagarne häfdad redan genom den
bestämmelse, som vid besittningen af viss egendom eller inkomst fäster
rätten att deltaga i kommunala angelägenheter; men långt ifrån att
förmögenhetsgarantien härmed ansetts tillräckligt tillgodosedd, har försigtigheten
i ifrågavarande afseende gått ända derhän, att de röstberättigades
kompetens att deltaga i de kommunala angelägenheterna blifvit
på det noggrannaste graderad efter deras olika förmögenhetsvilkor, så
att t. ex. en person med 10,000 fyrkar anses vara 200 gånger bättre
qvalificerad i berörda hänseende än en person med endast 50 fyrkar,
— 100 gånger bättre än en person med 100 fyrkar, — 10 gånger
bättre än en med 1,000 o. s. v. — ett förhållande, som ju endast behöfver
påpekas, för att dess orimlighet skall vara ådagalagd. — Men
det är svårt, har man sagt, att uppdraga en gräns mellan verkliga
beskattningsfrågor och sådan angelägenheter, för hvilka ej några sammanskott
kunna ifrågakomma. — Utan att ingå på någon närmare pröfning
af denna invändning, skall jag åtnöja mig med att påpeka ett slag af
kommunala angelägenheter, der rimligtvis kunde begäras, att vid röstvärdets
beräknande eu annan och högre synpunkt finge göra sig gällande
än fyrktalets. Jag menar de kommunala valen. De flesta sådana
afse oaflönade förtroendeposter, och borde vid dem alltså valresultaten
vara uttryck, icke af de röstandes förmögenhet, utan af de flestes förtroende.
Och äfven der den befattning, som skall tillsättas, är aflönad,
inverkar ju valets utfall icke på lönevilkoren, hvilka redan förut äro
bestämda och blifva desamma antingen den ene eller don andre varder
till befattningen utsedd; men det är, i många fall, ingalunda likgiltigt

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

för den valdes framgång i sin verksamhet och hans ställning till menigheten,
om han kallats af dennas förtroende eller påtrugats henne af
eu enda eller ett fåtal personer.

I fråga om de kommunala valen är det således min åsigt, att —
med undantag för ett enda — personlighetsprincipen bör vid dem
tillämpas och sålunda en röst tillkomma hvarje röstande.

Från denna regel torde, såsom antydt, ett enda undantag böra
ega rum, nemligen vid val af landstingsmän eller deras valmän, vid
hvilka val, enligt mitt förmenande, nuvarande bestämmelser böra vid
en eventuel begränsning i den kommunala rösträtten på landet oförändrade
bibehållas och således röstvärdet fortfarande beräknas efter det
enhvar röstegande åsätta fyrktal. Till denna uppfattning föranledes jag
af den lifliga öfvertygelse, att utan ett sådant förbehåll någon verkligt
effektiv reform af den kommunala rösträtten på landet icke skall inom
en öfverskådlig framtid kunna genomföras; ty om äfven skälen till
motståndet emot nämnda reform icke äro af uteslutande politisk beskaffenhet,
så är det ändock otvifvelaktigt, att de politiska skälen dervid
varit och fortfarande äro de tyngst vägande. Derför, huru önskligt
det än kunde vara, att de lägre beskattade, det vill säga det stora
flertalet, bland de i kommunala angelägenheter röstberättigade erhulle
något nämnvärdt inflytande på landstingens och dermed äfven Första
Kammarens sammansättning, så bör dock icke, enligt mitt förmenande,
för detta, helt visst mycket aflägsna, måls vinnande utsigten äfventyras
att få till stånd en högst nödig reform i de rent kommunala
angelägenheterna.

Liksom det måste erkännas vara både rätt och ändamålsenligt,
att vid de val, som förrättas i kommunal- eller kyrkostämma, afgörande
hänsyn tages dertill, att de valde äro i åtnjutande af ett så allmänt
förtroende som möjligt, lika berättigadt synes det vara, att vid bestämmandet
af en kommuns utgifter den har mer att säga, som måste
betala en större del af dessa utgifter, än den som betalar en mindre
sådan; likväl bör, äfven i fråga om kommunens ekonomiska angelägenheter,
en inskränkning ske i de högst taxerades rösträtt, hvarförutan
denna i tillämpningen ofta blir större, än hvad den på grund af det
åsätta fyrktalet skulle vara, eller som motsvarar den röstandes deltagande
i de växande utgifternas bestridande. Det är nemligen tydligt,
att om en person deltager med endast halfva beloppet, eller äfven
något derunder, i en kommuns utgifter, så är han, enligt nuvarande
förhållanden, faktiskt lika enrådande inom sin kommun^ som om han
ensam bestrede samtliga kommunens utgifter. Likaledes är det ett obe -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13. 15

stridligt förhållande, att, med nu gällande rösträttsbestämmelse, det
mycket väl kan inträffa — likasom det utan tvifvel mer än en gång
tiar inträffat — att en person, som med begagnande af sin öfvervägande
rösträtt genomdrifvit beslut som haft till följd en måhända högst ansenlig
skuldsättning af den kommun, han tillhör, när denna skuld skall
gäldas, icke kan inom samma kommun taxeras eller åtminstone endast
till ett vida lägre belopp än det, för hvilket han var röstberättigad
när skuldsättningen beslöts. Dessa omständigheter synas mig innebära
ett fullgodt skäl för yrkandet på en åtminstone måttlig begränsning i
de högst beskattades rösträtt äfven i andra kommunala angelägenheter
än val. Ej heller får det förbises, att för de mindre bemedlade skatterna
kännas jemförelsevis långt mera tryckande än för de förmögnare
och att det äfven på grund deraf vore billigt, att dem tillerkändes
något större inflytande jemväl på kommunens utgiftsstat, än för närvarande
är fallet. Och skulle, såsom väl kan förutses, genom ett dylikt
medgifvande de onekligen allt för starka tendenser till kommunal
skuldsättning, hvilka röjt och röja sig hos de nu magtegande klasserna,
komma att ersättas af större sparsamhet och ekonomisk förtänksamhet,
så vore nog, enligt de flestes åsigt, ett sådant förhållande visserligen
icke att beklaga.

Hvad beträffar den lämpliga storleken af det röstmaximum, hvilket
sålunda, enligt min mening, borde i kommunallagen införas, så lärer
man väl, på grund af de inom de skilda kommunerna rådande olika
rösträttsförhållandena, svårligen kunna finna ett sådant, som kan sägas
vara det lämpligaste med hänsyn till hvarje särskild! kommun. Man
får vara nöjd, om man härvid kan komma den rätta gränsen så nära
som möjligt. Andra Kammaren har upprepade gånger uttalat sig för,
att detta röstmaximum skall bestämmas till i/10 af kommunens
röstetal, hvarvid likväl icke ifrågasatts några i andra afseenden vidtagna
inskränkningar i den kommunala rösträttens utöfvande. En sådan
begränsning ensam skulle dock, såsom hvar och en lätteligen kan
öfvertyga sig, i tillämpningen visa sig alldeles otillräcklig och knappast
medföra annan verkan, än att det kommunala enväldet, der ett
sådant förefinnes, skulle komma att ersättas af ett kommunalt fåvälde,
till föga fromma för den sak man afser att främja; om deremot rösträtten
för bolag ordnas på af mig antydda sätt och derjemte rösträtt
efter hufvudtal införes vid val, så föreställer jag mig, att man kan
stanna vid ett röstmaximum af J af kommunens hela röstetal, dock
att detta maximum i intet fall må beräknas högre än det röstetal
som sammanlagdt tillkommer öfrige röstegande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 13.

Frågan om en begränsning i den kommunala rösträtten på landet
är lika gammal som den gällande riksdagsordningen, och om jag ej
misstager mig, är innevarande riksdag den 25 i ordningen af dem,
som haft denna fråga sig förelagd. Det lider heller icke något tvifvel,
att den skall återkomma och återkomma, så länge det kommunala förmögenhetsväldet
orubbadt qvarstår, ty den hörer till de frågor som
icke utan föregående tillfredsställande lösning kunna från dagordningen
afforas. I sådan öfvertygelse och tillika förvissad derom, att ju förr
det kommer till en med rättvisans och billighetens kraf öfverensstämmande
uppgörelse i den gamla tvistefrågan, desto lyckligare för vårt
folk, hvilket, litet som det är, väl behöfver enighetens styrka, har jag
i min ringa mån velat söka bidraga till en sådan uppgörelse på sätt
här ofvan blifvit angifvet och som jag tror mest egnadt att å ömse
sidor tillfredställa skäliga anspråk. — Något formuleradt förslag till
förändrad lydelse af här omordade kommunala rösträttsstadganden skall
jag dock icke framlägga för Riksdagen, utan, då jag föreställer mig,
att den vigtiga frågan bäst främjas genom att läggas i regeringens
händer, skall jag inskränka mig till att, på grund af hvad härofvan
blifvit anfördt samt med hänvisning till den af mig i samma ämne vid
1886 års riksdag i Andra Kammaren under n:o 121 väckta motion,
vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t med första
låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga
förslag till ändrad lydelse af gällande bestämmelser
angående den kommunala rösträtten på landet i öfverensstämmelse
med de grunder som i motionen finnas
angifna.

Stockholm den 21 januari 1893.

Joll. Nydahl.