Motioner i Andra Kammaren, N:o 139

Motion 1894:139 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

1

i

N:o 139.

Af herr F. Berg, om skrifvelse till Kongl. Maj.t med begäran
om utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Då undertecknad härmed förnyar ett vid tvenne föregående riksdagar
väckt förslag (se motioner inom Andra Kammaren 1891 n:o 191
och 1893 n:o 215), får jag såsom stöd härför hänvisa till den utförliga
motivering, hvarmed jag, särskildt vid den senare af dessa båda riksdagar,
sökt gifva skäl för min i motionen gjorda hemställan.

Ett sammandrag af nämnda motiverings hufvudsakliga innehåll
torde dock vid detta tillfälle vara på sin plats.

För hvar och en, som med någon uppmärksamhet följt vårt århundrades
mest djupgående rörelse, arbetarerörelsen, är det väl bekant,
att krafvet på arbetstidens reglering genom lagstiftningens medverkan
framkommit såsom en nödvändig följd af den pågående industriella utvecklingen.
Den allt skarpare utpreglade täflingskampen på näringslifvets
område har drifvit arbetsgifvarne att söka nedbringa sina tillverkningskostnader
till det lägsta möjliga. För vinnande af detta syfte
hafva de i första hand sträfvat att i allt större utsträckning lägga beslag
på arbetarnes krafter, icke allenast männens, utan äfven qvinnornas,
de halfvuxnas och barnens. Länge fick denna deras sträfvan fortgå
ohämmad, och de lyckades då steg för steg förlänga arbetstiden vida
utöfver de gränser, som sedvänja och mensklighetskänsla från fordom
derför utstakat. Arbetaren sjönk ned till blott och bart ett arbetsmedel,
och hans ställning blef i verkligheten mångenstädes långt uslare än

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. (Näs 139—141). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

den varit till och med under lifegenskapens dagar. Lyckligtvis har
ifrågavarande sträfvan från arbetsgifvarnes sida framkallat en alldeles
motsatt från arbetarnes. Dessa senare hafva allmänt börjat yrka på
arbetstidens återförande inom rimliga och naturliga gränser, och sedan
andra utvägar blifvit anlitade och pröfvade, hafva de omsider funnit
sig nödgade att påkalla samhällsmagtens mellankomst i den ojemna
striden.

Trots det starka och ihärdiga motståndet från de många, hvilka
ansett sjelfkärt, att allt, som är till fördel för arbetarne, i och med
detsamma äfven måste vara till nackdel för arbetsgifvarne, och trots
den missgynnande omständigheten, att arbetsklassen inom de flesta
riksförsamlingar haft få eller inga egna representanter, har det småningom
lyckats att inom alla civiliserade stater få till stånd åtminstone
eu början till lagstadgad reglering af arbetstiden.

En öfverblick af nu gällande skyddslagstiftning för arbetsklassen
visar, att af samtliga stater med europeisk odling så godt som alla på
ett mer eller mindre verksamt sätt reglerat arbetstiden för barn och
halfvuxna, samt att de ojemförligen flesta i någon mån utsträckt tidsregleringen
äfven till de vuxna.

Krafvet på en lagstadgad maximalarbetstid, till sin längd afpassad
efter olika slag af arbetare och olika slag af arbeten, betraktas och
behandlas af nutidens statsmän ej längre såsom en utopi, utan såsom
en praktiskt-politisk fråga, hvilken redan är på väg att steg för steg
finna sin lösning. För hvar och en, som något förstår sin tid, bör det
numera vara klart, att nämnda kraf icke vidare låter sig affärdas med
några godtköpsfraser om arbetarnes »orimliga pretentioner» och »opraktiska
hugskott», utan att man här står framför en fråga, som är väl
värd att grundligt utredas och noga öfvervägas.

Vid detta öfvervägande synas hufvudsakligen tre synpunkter vara
att taga i betraktande: 1) om önskvärdheten af arbetstidens begränsning,
2) om den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd och 3) om lämpligheten
af densammas genomförande medelst lag.

1) Önskvärdheten af arbetstidens begränsning.

Såväl den dagliga erfarenheten som särskilda med afseende härå
anstälda undersökningar hafva nogsamt ådagalagt, att den nu gängse

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

3

arbetstiden icke är afpassad efter menniskokroppens normala förmåga och derför
i längden verkar nedbrytande och undergräf vande på densamma.

Statistiken öfver olycksfall vid arbetet visar, att antalet och beskaffenheten
af dessa står i det närmaste beroende af arbetstidens längd.
Då arbetet pågått några timmar i sträck, måste en viss trötthet inträda,
och om derpå följande uppehåll ej göres nog långt, måste tröttheten
snart ånyo inställa sig och inom kort stiga till allt större höjd. Men
då en viss punkt af ansträngning blifvit öfverskriden, framträder såsom
naturlig följd häraf äfven själslig trötthet, okänslighet och ovarsamhet
samt deraf beroende större fara för olycksfall.

De skador, hvilka drabba arbetsklassen genom dylika olycksfall,
höra emellertid ingalunda till dem, som djupast ingripa i dess hela tillstånd.
Äfven om de genom en sträng lagstiftning och en eftertrycklig
tillsyn kunde förekommas eller i väsentlig mån minskas, så skulle i alla
fall de flesta industrier fortfarande till sjelfva sin art vara sådana, att
de nödvändigt måste utöfva eu skadlig verkan på organismen. Skall
denna ej af dem i förtid förstöras, så fordras, att de helsovådliga inflytelsernas
verkan afbrytes af passande mellantider; eljest tär organismen
på sig sjelf, angripes af sjuklighet och går en för tidig undergång
till mötes. Nu är i de flesta näringsgrenar arbetsdagen onaturligt lång,
och följden deraf har blifvit, att arbetsklassen såsom helhet betraktad
är i afseende på fysisk helsa och inre styrka afgjordt underlägsen öfriga
samhällsklasser. Kroppsarbetarnes medellifslängd är inom de flesta yrken
mycket låg. Öfverallt, der man anstalt undersökningar rörande
den fysiska utvecklingen hos arbetsklassens barn å ena sidan och de
mera bemedlades å den andra, har det derjemte visat sig, att de senare
hafva ett bestämdt försteg, d. v. s. att kroppsarbetaren redan vid inträdet
på sin lefnadsbana är i helsoafseende svagare än andra samhällsmedlemmar
och sålunda utrustad med mindre motståndskraft mot industriarbetets
helsoförstörande inflytelser.

Önskvärdheten af arbetstidens förkortning framgår vidare deraf,
att densamma genom sin nuvarande längd verkar nedtryckande på arbetarens
ekonomiska ställning och i hög grad hämmande på hans sedlighet och själsodling,
särskildt derigenom, att den icke lemnar nog tillfälle till familjelif och
andlig förkofran.

1 alla land, der man kunnat iakttaga frukterna af en längre eller
kortare arbetsdag, har det visat sig, att i samma mån som arbetstiden
varit lång, i samma mån har äfven arbetsklassens ställning varit låg.
Hvad som å arbetarens egen sida i främsta rummet inverkar bestämmande
på hans förtjenst, är nemligen hans allmänna fordringar på lifvet,

4

Motioner i Andra Kammaren N:o 139.

hans »standard of life». Lägger det fysiska arbetet beslag på alla hans
krafter och på alla de stunder, som ej måste egnas åt mat och sömn,
så löper han stor fara att nedsjunka till en rent fysisk varelse. Han
kan då svårligen komma till medvetande om några högre och ädlare
menskliga behof, och hans andel af arbetets afkastning kommer på
grund häraf helt naturligt att stanna vid det minsta mått, hvarmed
hans kroppsliga krafter kunna för dagen nödtorfteligen uppehållas.

Hvad den enskilde arbetaren genom sitt arbete kan uträtta och
förtjena beror dessutom ingalunda blott på den tid, han dertill använder,
utan fullt så mycket på den grad af arbetsduglighet, han dervid har
till sitt förfogande. Men arbetsdugligheten bestämmes dels af rent
kroppsliga egenskaper, dels och i väsentlig mån äfven af moraliska
och intellektuella. I båda afseendena verkar den nu gängse arbetstiden
synnerligen skadligt, ty för det första undergräfver den i förtid arbetsklassens
helsa och styrka, och för det andra bidrager den mägtigt att
hämma och förkrympa dess moraliska och intellektuella utveckling.
Klart är nemligen, att der arbetet för lifvets uppehållande upptager
arbetarens hela dag och inkräktar på hans natt eller hans söndag eller
der till och med hans hustru indrages i industriarbetet — såsom nu
mångenstädes är fallet — der kan man knappast längre tala om någon
familj, något samlif eller någon inbördes förädling och uppfostran. Hemmet
blir blott det ställe, dit arbetaren efter slutadt dagsverke, utpinad
och utsläpad, drager sig tillbaka för att äta och sofva. För själsodling,
för fosterlandets och mensklighetens högre angelägenheter, kan
under sådana förhållanden näppeligen något intresse vara att påräkna,
ty äfven själsarbetet är ju ett arbete och kan icke utföras af en organism,
hvars krafter redan äro utsugna. Så länge arbetsdagen bibehålies
vid sin nuvarande längd, skola helt visst alla ansträngningar att
genom aftonskolor, fortsättningskurser, föreläsningar o. d. bibringa arbetarne
smak för ädla njutningar och vinna dem för kulturen till stor
del vara förgäfves. De flesta arbetare skola då helt naturligt föredraga
att antingen hängifva sig åt absolut hvila eller ock söka rycka upp sig
ur sitt slapphetstillstånd genom de mera rafflande medel, som lifvet på
krogen har att erbjuda.

Der arbetstiden lemnas oreglerad, der reglerar den sig dessutom
ofta sjelf genom de s. k. frimåndagarna med de dertill hörande krogbesöken.
Som den dagliga erfarenheten visar, är det just hos den
klass, hvilken hårdast tryckes af ett öfverdrifvet släparbete, som man
i allmänhet finner den största eftergifvenhet för ögonblickets drifter
och tillskyndelser, den ytterligaste brist på måttlighet och framsynt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

5

omtänksamhet. Den långa arbetstidens hämmande inverkan på själsodlingen
visar sig icke minst deri, att den gör arbetaren ekonomiskt
lättsinnig och slösaktig, benägen att lefva blott för stunden och oförmögen
att genom planmessig och ihärdig sträfsamhet hålla sig uppe
och steg för steg förbättra ställningen för sig och sina barn.

Härtill kommer, att den långa arbetstiden till någon del gör det
möjligt för arbetsgifvarne att få ett visst mått af arbete verkstäldt
med en fåtaligare arbetsstyrka, hvaraf följden åter måste blifva, att de
härigenom obehöfliga arbetarne utkastas på gatan såsom arbetslösa för
att sedan dels sjelfva lefva i elände, dels genom sin konkurrens bidraga
att hålla sina arbetande kamrater nere i ekonomiskt afseende.

2. Den ekonomiska möjligheten af arbetstidens begränsning.

Få torde numera förneka, att det vore i hög grad önskvärdt, om
en maximalarbetsdag läte sig fastställa. Men så är — menar mången —
tyvärr icke förhållandet. Den nuvarande långa arbetstiden är en hård,
men oafvislig nödvändighet. De näringsdrifter, hvilka blefve underkastade
tidsbegränsningen, skulle komma att duka under, och på så
sätt skulle skyddslagstiftningen blifva arbetsklassen till skada i stället
för till nytta.

Sådana olycksprofetior hafva framkommit inom alla land, på alla
tider och vid alla tillfällen, då en tidsreglering blifvit genomdrifven,
vare sig den gält barn, halfvuxna, qvinnor eller män, och vare sig
den åsyftat söndags- och nattarbetets inskränkning eller arbetsdagens
begränsning till 12, 11, 10, 9 eller 8 timmar. Till dato hafva dessa
förutsägelser om industriens undergång genom maximalarbetsdagens
införande dock aldrig slagit in. Då Englands arbetare genom tiotimmarslagen
af 1847 lyckades nedbringa minderårigas samt vuxna qvinnors
arbetsdag till 10 timmar, blef äfven de vuxna männens egen arbetstid
inom flera industrier begränsad till detta mått, enär i dessa industrier
minderåriga och qvinnor måste samverka med män. De förtviflade
arbetsherrarne samt de nationalekonomer, hvilka lånade dem sin penna,
ropade nu, att detta ovilkorligen måste blifva den engelska industriens
undergång. Men i stället följde det mest storartade uppsving, och
arbetsgifvarne förklara nu sjelfva, att den af dem så bekämpade tiotimmarslagen
utgör en af hörnstenarne för den engelska industriens
öfverlägsenhet. I Schweiz, Österrike, Amerika och Australien m. m. har
man gjort alldeles liknande erfarenheter, och i vårt eget land hafva,

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

som bekant, flere stora industriidkare redan för länge sedan offentligen
förklarat, att arbetsdagens begränsning till ett mindre antal timmar
(t. ex. 10) snarare skulle gagna produktionen än vara densamma till
någon skada. Att man på gissningens och den teoretiska spekulationens
väg understundom kunnat komma till den uppfattning, att motsatsen
nödvändigt måste ega rum, beror hufvudsakligen derpå, att man
icke fäst tillbörlig uppmärksamhet vid den väsentliga skilnaden mellan
den mensidiga arbetskraften å ena sidan och de rent mekaniska krafterna
å den andra. De senare kunna icke förlama och tillintetgöra sig sjelfva
genom öfvermått, ej heller stärka, ja mångdubbla sig genom hvila.
Detta kan deremot den menskliga kraften göra, och häri ligger orsaken
till att eu befolkning, som har t. ex. 16 timmars arbetsdag, måste lefva
i djupt elände, medan deremot en annan, som har 8 timmars arbetsdag,
kan befinna sig i välmåga.

En af de verkningar, som maximalarbetsdagen enligt erfarenhetens
vittnesbörd visat sig hafva, är den, att produktionen genom densamma
blifvit jemnare och regelbundnare. Den öfverproduktion, som framkallas
af ryckvis inträdande stegringar, blir nemligen något minskad,
och de deraf framkallade prisfallen och kriserna på grund häraf icke
så fruktansvärda.

Äfven på ett annat sätt skulle arbetstidens begränsning ovilkorligen
komma att motverka olägenheterna af den s. k. öfverproduktionen. Denna
är nemligen i det hela taget blott hvad man med ett rigtigare namn
borde kalla underförbrukning. De »dåliga tiderna» bero i allmänhet icke
på för stor tillgång utan på för ringa efterfrågan, och denna åter har
sin orsak deri, att den stora massan af köpare bär för liten köpförmåga.
Inom en nation med öfverdrifvet lång arbetsdag måste den ena delen
af arbetarebefolkningen sakna ledighet och den andra arbete samt således
äfven förtjenst. Men både bristen på ledighet och bristen på förtjenst
måste reducera behofven till de allra lägsta och simplaste. Detta återverkar
naturligtvis på varu alstringen, då ju arbetsklassens betydelse för
denna blott ej ligger deri, att den kan producera, men äfven deri, att
den kan konsumera. Men knappast något har visat sig kunna höja dess
förmåga i detta senare afseende på ett så kraftigt sätt som en ökad
fritid, d. v. s. en förkortad arbetsdag.

3. Lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag.

Äfven om allt detta måste medgifvas, äfven om den nuvarande
långa arbetstiden måste erkännas vara förderflig för arbetarens helsa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

7

moral, intelligens och ekonomi samt en begränsning deraf mycket väl
låter sig genomföra, så är dock — invänder man slutligen — härmed
ingalunda gifvet, att en sådan begränsning skall ske genom lagstiftningens
mellankomst. De båda i saken närmast intresserade parterna böra,
menar man, lemnas att göra upp densamma med hvarandra på »det
fria aftalets» väg.

De som så tala förbise emellertid de faktiska förhållandena, historiens
och erfarenhetens lärdomar.

Nekas kan visserligen ej, att en del arbetsgivare, såväl hos oss
som utomlands, med kraft och värme verkat för arbetsdagens begränsning.
Somliga hafva gjort det af tillmötesgående välvilja, andra af
framsynt klokhet. Men en sådan välvilja och klokhet lärer man näppeligen
kunna förutsätta hos en hel samhällsklass, minst i en fråga, der
de sociala antipatierna och fördomarna spela en så stor roll som i denna.

Men icke heller af arbetarne ensamma kan man vänta genomförandet
af detta deras önskemål. De organisationer, som under senare
tiden bland dem uppstått, hafva visserligen gifvit dem en magt, som
de förut alldeles saknade, och utan tvifvel är det dessa organisationer,
som skola gå före vid förvärfvandet af en begränsad arbetsdag. Men
öfverallt, der de så gjort, hafva ock arbetarne mer och mer kommit
till den öfvertygelsen, att den enskilda uppgörelsens väg hvarken
bör eller får vara den enda. Ty på denna väg blir arbetstiden reglerad
till mycket olika mått för olika arbeten och olika orter, men icke rättvisligen,
d. v. s. efter arbetets olika svårighet, utan efter den inom hvarje
yrke och på hvarje ort befintliga arbetsstyrkans talrikhet samt deraf
beroende kampduglighet, och andra yttre omständigheter.

Hvad innebär för öfrigt denna hänvisning till arbetarne att uteslutande
genom egen magt tillkämpa sig bättre vilkor? Innebär den i
grunden något annat än en uppmaning att sätta all sin förtröstan till
strejken — detta tveeggade svärd, som bringar de mindre kapitalstarka
arbetsgifvarne ruin och arbetaremassorna hungersnöd samt efter sitt upphörande
ofta qvarlemna!'' en draksådd af ingrodt agg och misstroende,
färdigt att vid första lägliga tillfälle ånyo spira upp? Att lemna reglerandet
af arbetstiden helt och hållet åt »det fria aftalet» är att etablera
ett evigt krigs- och osäkerhetstillstånd, der man aldrig kan hafva någon
trygghet för, att de träffade öfverenskommelserna skola ega bestånd
längre än jemnt upp till det ögonblick, då någon af de kämpande parterna
tror sig kunna vinna någon fördel af att bryta dem. Följden af
ett sådant oaflåtligt krigstillstånd mellan samhällets båda hufvud klasser

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

måste åter blifva en ohygglig skärpning af den sociala ofriden och en
tilltagande andlig förvildning.

Fordom har det vid debatter om arbetareskyddslagstiftning varit
rätt vanligt, att man af grundsats på det ifrigaste bekämpat hvarje förslag
i denna rigtning, enär allt sådant skulle ligga utom statens befogenhet
och innebära en kränkning af den individuella frihetens oantastliga
princip. Numera, sedan det blifvit klart för det allmänna medvetandet,
att arbetet är en vara af helt annan natur än alla andra varor,
och sedan föredöme blifvit gifvet af just de land, der känslan af den
industriella frihetens värde varit varmast och lifligast, har denna tankegång
kommit allt mer och mer ur modet. Principielt torde väl statens
befogenhet att reglera arbetstiden kunna anses en gång för alla afgjord,
sedan en lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna, myndiga individer
blifvit faststäld i England, Schweiz, Österrike, Tyskland, Frankrike,
Holland och flera andra stater. I den rigtning, som sålunda utpekats,
fortgår utvecklingen med oemotståndlig magt.

I vårt land är det alldeles icke någon nyhet, att man genom lagstiftningens
hjelp sökt reglera förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare. Redan de gamla skrå- och hallordningarna erbjuda exempel
på att svenska staten i forna tider funnit sig befogad att lagstifta om
arbetsförhållandena, bland annat äfven om arbetstiden. Efter deras upphäfvande
intogs så väl i fabriks- och handtverksförordningen af 1846
som i förordningen om utvidgad näringsfrihet af 1864 en bestämmelse,
som afsåg att skydda arbetarne mot en alltför omåttlig arbetsbelastning.
På grund af sin obestämda affattning blef emellertid denna föreskrift
af föga värde.

Aran att hafva varit den förste, som dragit frågan om en lagstadgad
maximalarbetstid under den svenska riksförsamlingens ompröfning,
tillkommer bonden Nils Hanssoh från Kristianstads län. Han afgaf
nemligen vid 1856 års riksdag en motion, hvari han för minderåriga
arbetare (under 16 år) föreslog en maximalarbetsdag af 8 timmar,
för vuxna arbetare (män så väl som qvinnor) en maximalarbetsdag af
12 timmar.

Det förra af dessa hans förslag föranledde, jemte en af nuvarande
biskop Rundgren samtidigt framstäld motion, riksdagsskrifvelsen af den
12 september 1857 och gaf sålunda uppslaget till vår nu gällande skyddslagstiftning
för minderåriga.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

9

Mindre afseende har förslaget om en lagstadgad maximalarbetsdag
äfven för vuxna hittills vunnit. Ett steg i denna rigtning har
emellertid redan blifvit taget genom den föreskrift om arbetstidens begränsning,
som innehålles i 1870 års förordning om skyddsåtgärder vid
tillverkningen af fosfortändstickor. Till följd af bristen på öfvervakande
bar det praktiska gagnet af denna föreskrift varit ganska ringa, men
i rent principielt hänseende måste den anses vara af afgörande betydelse.
Svenska staten bar nemligen genom densamma oförtydbart angifvit sin
rätt och sin pligt att, då så finnes behöfligt, ingripa i förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare genom reglerandet af de senares
arbetstid.

Ett fortsatt tillämpande af den princip, hvilken ligger till grund
för nu nämnda förordning, bar ock flera gånger varit ifrågasatt. Sålunda
uttalade den af Kongl. Maj:t år 1875 tillsatta komitén för utarbetandet
af förslag till skyddslagstiftning för minderåriga (bestående
af herrar Pehr Ehrenheim, O. F. Hallin, A. W. Staaff, C. J. Meijerberg
och Carl L. Lundström) i sitt 1877 afgifna betänkande varma sympatier
för arbetstidens begränsning, särskildt för qvinnor, samt ansåg,
att en sådan icke skulle komma att möta några större praktiska svårigheter.
Vid 1886 års riksdag förklarade lagutskottets dåvarande ordförande,
landshöfding Bergström, i ett inom Första Kammaren med lifligt
bifall belsadt anförande, att han för sin del aldrig hört till dem,
som ansett statens uppgift vara inskränkt till upprätthållande af rättstillståndet,
utan tvärt om ansåge, att, när allmänna missförhållanden sådant
kräfde, staten både borde och kunde gripa in, stödjande, hjelpande
och lindrande, samt att han, då det på allvar blefve fråga om att i vårt
land införa maximalarbetstid, icke skulle tveka att taga frågan härom i
allvarligt öfvervägande. I den samfolkliga arbetareskyddskonferens, som
på tyska kejsarens inbjudan hölls i Berlin 1890, och som bland annat
förordade maximalarbetsdag för vuxna kvinnor, deltog äfven ett af svenska
regeringen utsedt ombud. För att öfverväga, i hvad män Berlinkonferensens
program kunde i vårt land tillämpas, tillsattes 1891 en
s. k. arbetareskyddskomité, hvilken i sitt följande år utgifna betänkande
förklarade, att nämnda program borde anses uttrycka »de mest oeftergifliga
krafven» på arbetarskydd i våra dagar.

I ett afseende har så väl denna komité som dess båda föregångare
från 1875 och 1884 lemnat värdefulla bidrag till frågans bedömande,
nemligen genom de statistiska uppgifter rörande arbetstiden, som
de låtit insamla och bearbeta. Dessa uppgifter äro i synnerlig grad
egnade att för hvar och en ådagalägga önskvärdheten af en tidsregle Bih.

till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Höft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

ring, detta så mycket mer som de härröra blott från den ena parten,
nemligen arbetsgifvarne, och man sålunda kan vara fullt förvissad, att
de angifna tiderna äro allt annat än för höga.

Komitén af 1891 har funnit lämpligt att i hufvudsak begränsa
sitt uppdrag till en revision af 1881 års lagstiftning rörande minderåriga
och på grund häraf ansett sig böra lemna frågan om de vuxna arbetarnes
arbetstid å sido. Den har dock härvid uttryckligen framhållit, att
uppfattningarna i denna senare sak äro mycket skiftande, och att ingen
»allmänt stadgad mening» derom ännu kan hos oss anses vara till finnandes.
Då härtill lägges, att de tillfälliga utskott, hvilka vid 1891 och
1893 års riksdagar haft att afgifva utlåtande öfver de i ämnet väckta
motionerna, i ännu mindre grad bidragit till frågans klargörande, torde
det vara obestridligt, att behofvet af densammas allsidiga och opartiska
utredning fortfarande qvarstår oförminskadt.

Då jag med anledning häraf nu förnyar mitt förslag om en dylik
utredning, anser jag mig böra i korthet påpeka åtskilliga omständigheter,
som under det senast förflutna året gifvit ny styrka åt krafvet
på en lagstadgad reglering af arbetstiden.

Hit höra bland annat de officiella redogörelserna för yrkesinspektionen
i Preussen och Baden under 1892, hvilka äro af särskild betydelse,
emedan 11-timmarsdagen för vuxna qvinnor under detta år i nämnda
stater trädt i kraft. Ifrågavarande redogörelser intyga samstämmigt,
att de från industriidkarnes sida uttalade farhågorna visat sig ogrundade
eller högeligen öfverdrifna, att produktionen i allmänhet icke
blifvit mindre och lönerna icke lägre, att olycksfallen aftagit i antal,
och att flera arbetsgifvare nu önska arbetsdagens ytterligare reducerande.

Med stöd af den erfarenhet, som blifvit vunnen rörande den i
Schweiz redan länge rådande maximalarbetsdagen å 11 timmar för både
män och qvinnor, har kantonen Ziirichs regeringsråd under 1893 utarbetat
och framlagt ett förslag om bestämmande för kvinnor af en
maximalarbetsdag å 10 timmar (dagarna närmast före sön- och helgdagar
endast 9 timmar).

Belysande i fråga om den ekonomiska möjligheten af arbetsdagens
förkortning äro de experiment i detta hänseende, som under året blifvit
anstälda af enskilda industriidkare, och för hvilka redogörelser varit
synliga i den nationalekonomiska litteraturen. Så de försök med 8-timmarsdagen, som blifvit gjorda af fabrikanterna Freese och Heintze &
Blankertz i Berlin, Mather & Platt i Salford, William Allan & Co i Sunderland
m. fl., hvilka alla lemnat gynsamma resultat.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 139.

11

Mest afgörande för frågans framtid torde emellertid det omslag i
tänkesättet vara, som under senare tiden och särskilt under senaste
året egt rum bland Englands ledande statsmän. Sålunda har den bekante
partichefen Chamberlain nu offentligen uttalat sig för en lagstadgad
8-timmarsdag för grufarbetare, lord Randolph Churchill och sir Charles
Dilke samt flere andra framstående parlamentsledamöter hafva framlagt
ett lagförslag härom, och den 3 maj blef detta vid andra läsningen med
279 röster mot 201 af underhuset antaget. För detsamma röstade äfven
premierministern Gladstone, dock blott under förutsättning af den
ändring, att lagen skulle träda i kraft endast inom sådana grufdistrikt,
der arbetarne sjelfva genom omröstning uttalade sig derför. Nu senast
har det gladstonska kabinettets krigsminister Campbell-Bannerman låtit
genomföra 8-timmarsarbetsdagen bland de stora arbetaremassorna vid
jättearsenalen i Woolwich samt vid andra under arméförvaltningen lydande
verkstäder.

Allt detta synes vara tecken, som tydligen angifva den rigtning,
i hvilken utvecklingen går.

Efter dessa antydningar och under hänvisning till den utförligare
framställning, som blifvit lemnad i min vid föregående riksdag afgifna
motion, får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt
land kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande reglerandet
af arbetstiden, särskilt vid offentliga arbeten
samt inom alla sådana näringsgrenar, som äro
underkastade yrkesinspektion.

Stockholm den 28 januari 1894.
I motionens syfte instämma:

Fridtjuv Berg.

John Olsson.
Gustaf Ericsson.
J. A. Fjällbäck.
O. Walter.

Sixten von Friesen.

E. J. Ekman.
David Bergström.
Oskar Eklund.

Johannes Svensson.

Joh. Johansson.
Emil Hammarlund.
A. Hedin.