Motioner i Andra Kammaren, N:o 138 (Motion 1897:138 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 138.

N:o 138.

Af herr O. "\A^3,lt6r, angående ändrad lydelse af 60 § regeringsformen.

i Uti mnu gällande regeringsform är § 60, första stycket, af följande
lydelse: »Till bevillmngar räknas tull- och accismedlen, postmedlen, chartasigillataafgiften,
husbehofsbrännerimedlen samt hvad hvarje Riksdag dessutom
särskildt såsom bevillning sig åtager.»

Denna uppgift a hvad till bevillningar bör räknas har sedan lång tid
ansetts ofullständig, och förslag till ändring och komplettering deraf hafva
mom Riksdagen icke saknats. Särskildt hafva dylika förslag förelegat vid
886, 1890, 1892 och 1893 arens riksmöten. Vid förstnämnda riksdag
ingick ett dylikt förslag i en omfattande motion rörande utvidgning af Riksdagens
beskattningsrätt m. m., som då väcktes af herr Gr. Jansson i Hemmaiö.
Detta förslag förföll, men med anledning deraf framlade bland annat
Sl}} ,.a* Kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet ett förslag

till ändringar i 60 § regeringsformen, hvilket de emellertid sjelfva betecknade
såsom endast ett försöksvis framstäldt, utkast. I delvis anslutning till detta
förslag har frågan uti motionsväg upptagits vid 1890 och 1893 årens riksdagar
af herr A. Y. Ljungman, utan att deraf följt vidare resultat.

Af hithörande förslag synes mig likväl det förtjena mesta afseende
som vid 1892 års urtima riksdag framlades af herr Thermamius. Detta
förslag hade till syfte en sådan ändring af § 60 regeringsformen, att till
bevillmngar komme att räknas jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen. Till
stod härför framhöll motionären, såsom mig synes med allt fog, huru som
chefen för finansdepartementet särskildt vid nämnda riksdag starkt betonat
den allt mera ökade betydelse, som dessa inkomsttitlar dels redan vunnit,
dels med all säkerhet framgent komme att vinna för statsverket. Då så

Motioner i Andra Kammaren, N:o 138.

vore, ville emellertid motionären finna det oegentligt, att dessa med hvarje år
allt mera betydande inkomsttitlar skulle vara undandragna den bestämmanderätt,
som Riksdagen eger utöfva öfver de med dem likställiga postmedlen
och som, i kraft af dess i 57 § regeringsformen stadgade utöfning af svenska
folkets beskattningsrätt, äfven på detta område borde tillkomma densamma.
Om jernvägar, telegraf och telefon hade man ingen aning vid den tid, då
60 § regeringsformens föreskrift rörande bevillningarna affattades; och dåde
af dem utgående statsinkomster vore till sin natur väsentligen lika med postmedlen,
föreföll det oförklarligt, att ej vid de nya inrättningarnes framträdande
inkomsterna deraf kommit att inordnas bland bevillningarna. Men
om en oegentlighet uppstått genom uraktlåtenhet i ty fall och under en lång
följd af år vunnit burskap, borde den ej derför fortfara, utan tvärt om tillses,
att svenska folkets beskattningsrätt ej längre måtte i en så vigtig del ligga
i orätta händer. En förändring i detta syfte borde nu dess hellre ske, som
man allvarligen sökte flytta beskattningens tyngdpunkt och vederbörande
fäste en allt större betydelse vid de under dessa titlar inflytande statsinkomster.
Om dessutom post- och telegrafverken komme att förenas, vore det
så mycket mera oegentligt, att Riksdagen kunde bestämma öfver medlen från
den ena delen af det nya verket och Kongl. Maj:t öfver medlen från den
andra.

Till svar härå afgaf konstitutionsutskottets majoritet ett afstyrkande i ett
i temligen hög ton hållet utlåtande. Ur föreskriften i 59 § regeringsformen,
att Konungen i sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och
behof skall förelägga Riksdagen förslag om sättet att genom bevillningar
fylla, hvad staten kan utöfver de ordinarie bevillningarna erfordra, leder
sig utskottet på den gamla kända vägen fram till den slutsatsen, att bevillningarna
endast skola tillföras statsverket »till fyllande af de statsutgifter»
för följande år, som ej kunna bestridas med de ordinarie inkomsterna. Häraf
skulle följa, att, då de af staten inrättade samfärdsmedlen afsåge att befordra
landets ekonomiska och andliga utveckling, men icke att fylla statens behof
af inkomster, de deraf härflytande inkomsterna i första hand afsåge att
betäcka de för dessa statsändamål nödiga kostnader och begreppsmessigt icke
vore af bevillnings natur. Att det oaktadt grundlagsstiftarne upptagit postmedlen
bland bevillningarna, vore ett faktum, som icke förringade den nämnda
slutsatsens läglighet. Oegentligheten af att såsom bevillningar upptaga äfven
de här nämnda titlarne framträder med särskild styrka, i den mån inrättningarne
i fråga lemna en inkomst, som årligen låter sig tillförlitligt beräknas,
ty just deras egenskap att vara på förhand gifna borde utgöra skäl att i
riksstaten beräkna dem såsom ordinarie inkomster. Jernvägs-, telegraf- och
telefonmedlens likhet med postmedlen borde sålunda, i fall en ändring vore

Motioner i Andra Kammaren, N''o 13S.

behöflig, snarare vara egnad att låta den gå i den rigtning, att postmedlen
uteslötes från bevillningarne. Skulle Riksdagen någon gång finna ändringar
nödiga i sättet för jernvägstrafikens, telegraf- och telefonväsendets handhafvande,
torde en framställning af Riksdagen till Kongl. Maj:t vara tillräcklig
att i ty fall åstadkomma nödig rättelse. Om den föreslagna förändringen
deremot komme till stånd, skulle Riksdagen bland annat hafva att
årligen beräkna inkomsterna af jernvägstrafiken och utgifterna för dess drift
och underhåll.

På grund af en något långsökt bevisföring finner utskottet detta stå i
strid med den åtgärd, hvarigenom vid 1887 års riksdag statsjern vägarn as
inkomst- och utgiftsstat stäldes liksom för sig sjelf på sidan om den egentliga
riksstaten. Om telegraf- och telefonverken framgent komme att förenas
med postverket, borde väl de från dem inflytande medel i riksstaten upptagas
under samma rubrik som postmedlen, men i sådant fall vore, som förut
är sagdt, fråga, om ej postmedlen hellre borde upphöra att räknas till bevillningar.

Mot detta utlåtande afgåfvos flera reservationer, bland Indika jag
särskildt fäster mig vid den, som afgafs af herrar Bengtsson, Björkman,
Boström, Dahn, Johnsson, Wikstén och Vahlin, och hvars korta och kärnfulla
motivering jag här tillåter mig ordagrannt återgifva:

»Då så väl jern vägstrafik- som telegraf- och telefonmedlen obestrid
ligen äro af samma statsekonomiska natur som postmedlen, då följaktligen
förstnämnda statsinkomster och skattetitlar otvifvelaktigt, i fall de inrättningar,
som gifvit upphof till desamma, vid tiden för nu gällande regeringsforms
antagande funnits till, i likhet med postmedlen såsom arter åt bevillning
blifvit upptagna under 60 § regeringsformen, då vidare fortfarande uraktlåtenhet
att inordna merbemälda statsinkomster med dess växande betydelse
under skyddet af nyssnämnda paragraf och således deras fortsatta undandragande
Riksdagens magtsfer ej synes stå väl tillsammans med den 57 § regeringsformen
(om svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta genom Riksdagen
allena) och detta ej minst med hänsyn till inkomsten af statsbanorna, för
hvilkas åstadkommande motionen iklädt sig en skuld af hundratals millioner
kronor», — — så hade reservanterna ansett, att utskottet bort komma till
en hemställan i motionens syfte, som de närmare formulera, och hvilken jag
härmed tillåter mig att såsom min egen upptaga.

Till ofvanstående motivering, hvartill jag i alla delar ansluter mig,
torde icke mycket behöfva tilläggas. Visserligen kunde ännu mycket nog
vara att säga rörande dess särskilda delar och särskildt med afseende å
jernvägsstaten, der under årens lopp så många missbruk hunnit inrota sig i
följd af dess undantagande från Riksdagens kontroll. Men det lönar icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 138.

stort mödan att orda vidlyftigt om så djupgående principiella olikheter som
dem, hvilka framträda å ena sidan uti motionärens och reservanternas uppfattning
af jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen såsom varande af bevillningars
natur, och å andra sidan utskottsflertalets uppfattning af dem såsom
ordinarie statsinkomster. Yi stå här inför en grundväsentlig olikhet i statsrättlig
åskådning, som under vissa förhållanden kunde mynna ut i en ganska
allvarsam konstitutionel konflikt.

För den skull vill jag här inskränka mig till ett möjligast kortfattadt
bemötande af några hufvudpunkter i den tankegång, som funnit sitt uttryck
i konstitutionsutskottets nämnda utlåtande. De här ifrågavarande statsinrättningarna
hafva, enligt utskottet, tillkommit för helt annat ändamål än
att fylla statsverkets behof af inkomster. Från synpunkten af dessa andra
ändamål är det en bisak, att de tillföra staten inkomst, och detta kan, fortfarande
enligt 1892 års konstitutionsutskott, »begreppsmessigt» icke gifva
dem bevillnings natur. Jag afstår frän att undersöka det något lösa sammanhanget
i denna tankegång och inskränker mig till att påpeka en enda, lika
oeftergiflig som för de statsrättslärde herrarne inom 1892 års konstitutionsutskott
säkerligen oväntad följd deraf. Äfven tullarna, för så långt de ega
karakter af skyddstullar, hafva ju icke tillkommit för att bereda statsverket
inkomster, utan för främjande af andra, allt efter olika synpunkter, mer
eller mindre vigtiga statsändamål. Om nu denna omständighet skulle vara
tillräcklig att betaga statens inkomster af samfärdsmedlen deras karakter af
bevillning, så borde med lika nödvändighet detta äfven vara fallet med
tullarne, för så vidt de afse vissa näringars skyddande. Då postmedlens
upptagande bland bevillningarna icke skall utgöra något hinder mot nämnda
tankegångs rigtighet, så blefve ju det rätta, att tullmedlen lika väl som
postmedlen genom ändring af grundlagen förvandlades från bevillningar till
ordinarie statsinkomster. Detta- vore väl ändå icke meningen.

Att jernvägs-, telegraf- och telefonmedlen äro af samma natur som
postmedlen, kan väl ej gerna bestridas och har väl strängt taget ej heller
blifvit bestridt. De, som anse dessa inkomsttitlar för ordinarie statsinkomster,
söka göra troligt, att detta icke upphäfves genom det faktum, att grundlagen
upptager postmedlen såsom bevillning. Om denna sak torde dock
grundlagen sjelf, sådana dess ord i 60 § regeringsformen lyda, och icke en
tillfälligt hopkommen majoritet i konstitutionsutskottet vara rätta domare.
Grundlagen räknar utan vidare inkomsterna af det enda samfärdsmedel, som
vid dess stiftande var under statens vård, och dermed är äfven en gång för alla
principielt fastslaget, huru inkomster af andra samfärdsmedel under statens
vård böra anses och behandlas. Inga försäkringar om motsatsen räcka till
att jäfva detta enkla faktum.

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 138.

Det skulle blifva för vidlyftigt att här ingå på, huru regeringen lyckats
draga hithörande ärenden under sin uteslutande domvärjo och dermed förlägga
dem under den ekonomiska lagstiftningens lika omtvistade som tänjbara
område. Det ofta nämnda utskottet hyser en nästan barnsligt from tillförsigt
derom, att ett påpekande från Riksdagen genom hemställan till Kongl.
Maj:t, exempelvis rörande ändringar i jernvägsförvaltningen, utan vidare
skulle vara tillräckligt att åstadkomma nödiga rättelser. Gent emot denna
fromma tro inskränker jag mig blott till att påpeka jern vägsförvaltningens
nuvarande tillstånd, hvilket i detta hänseende utan vidare kommentarier torde
tala tillräckligt för sig sjelf!

Den omständigheten, att jernvägarnas inkomst- och utgiftsstat sedan
1878 finnes på ett särskildt sätt uppförd, kan naturligtvis icke inverka på
jernvägstrafikmedlens egenskap af bevillning, då ju detta är blott och bart
en bokföringsåtgärd, vidtagen för beqvämlighets skull, och såsom sådan rimligtvis
hvarken kan.öka eller minska vare sig regeringens eller Riksdagens
magt öfver dessa medel.

På grund af det nu anförda, och då jag anser, att de förenämnda sju
reservanterna uti sitt förslag till ändrad lydelse af 60 § regeringsformen så
nära som möjligt varit träffat det rätta, tillåter jag mig i enlighet med deras
reservation föreslå,

att följande förslag till ändrad lydelse af 60 § regeringsformen,
första stycket, måtte af Riksdagen antagas hvila
till vidare grundlagsenlig behandling:

»Till bevillningar räknas tull- och accismedlen, postmedlen,
jernvägstrafikmedlen, telegraf- och telefonmedlen,
stämpelmedlen, bränvinstillverkningsmedlen samt hvad hvarje
Riksdag dessutom särskildt. såsom bevillning sig åtager.»

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

0. Walter.