Motioner i Andra Kammaren, N:o 137 (Motion 1896:137 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

N:o 137.

Af herr A. Hedin med flere, om afsättning af 8,400,000
kronor till arbetareförsäkringsfonden.

Efter att 1888 års Riksdag under omständigheter, som ingen kan
hafva glömt, i strid med de röstberättigades vid tvenne val till Andra
Kammaren uttryckta mening beslutit tullbeskattning å omalen och malen
spanmål, fläsk, potatis m. m., hade man att motse en betydlig, af statsverkets
ställning ej i någon mån påkallad ökning af dess tillgångar.

Denna utsigt till ett stort öfverskott föranledde, genom Hans Maj:t Konungens
initiativ, att frågan om det motsedda öfverflödets fördelaktigaste användning
kom under öfvervägande hos regeringen och för närmare utredning
öfverlemnades åt en på Hans Maj:ts befallning af chefen för finansdepartementet
tillkallad komité.

Härom inhemtas följande af de i Post- och Inrikes tidningar för den
30 oktober 1888 offentliggjorda utdragen ur statsrådsprotokollen för den
12 och 29 i samma månad:

Till statsrådsprotokollet i civilärenden den 12 innevarande oktober behagade Hans Maj:t Konunf/en
yttra:

»Sedan Riksdagen, stödjande sig på en i landet allt mer utbredd uppfattning om behofvet att
genom nya eller höjda tullafgifter å främmande länders alster och tillverkningar bereda skydd åt de inhemska
näringarna, i sådant syfte vidtagit genomgripande ändringar i tullbeskattningen, har Jag under
den 11 februari och den 18 juni innevarande år å de af Riksdagen sålunda fattade besluten i hufvudsak
meddelat Min sanktion. Den senast församlade Riksdagen har jemväl, ledd af önskan att inskränka förbrukningen
af rusdrycker, beslutit en betydande höjning i bränvinstillverkningsafgiften; i öfverensstämmelse
med hvilket Riksdagens beslut Jag den 28 sistlidne mars låtit utfärda kungörelse om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

Endast i en underordnad grad framkallade af behof att bereda fyllnad i statskassan för den närmaste
tiden, skola de sålunda vidtagna beskattningsåtgärderna, fullföljda under en längre tidrymd, antagligen
åt statsverket bereda tillgångar af ej ringa betydenhet, hvilka under en normal utveckling af
budgeten icke behöfva tagas i anspråk för de löpande årliga statsutgifterna. Den utsigt, som härigenom
öppnar sig att framdeles, utöfver hvad förhållandena eljest kunnat medgifva, främja ett eller annat
ändamål af större betydelse för samhället, manar att i tid öfverväga, huru do öfverskott i statsinkomsterna,
som, under förutsättning af att de skedda skatteförändringarna vidhållas, nnder årens lopp kunna motses,

Bill. till llilcsd. Hrot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. (N:o 131.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

må fördelaktigast användas. Såsom särskilda önskningsmål framställa sig härvid att kunna bereda stadigvarande
förmåner åt de klasser i samhället, för hvilka de nämnda skatteförändringarna äro mest känbara,
äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen åstadkomma lättnader för de skattdragande.

Eu fråga af den största betydelse för de mindre bemedlade i samhället väntar för närvarande sin
lösning. Efter framställning af Riksdagen har den 3 oktober 1884 en komité blifvit tillsatt med uppdrag
att verkställa utredning och afgifva förslag bland annat rörande de åtgärder, som kunna och böra vidtagas
för att bereda ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer. Denna komité
närmar sig, efter hvad hos Mig blifvit anmäldt, nu afslutningen af sitt magtpåliggande arbete. Att af
de beredda nya skattetillgångarna afse medel till de statsbidrag, som kunna erfordras, i händelse en lagstiftning
i det nu nämnda ämnet kommer till stånd, finner Jag af omständigheterna väl påkalladt.

I jembredd med landets stigande utveckling hafva alltjemt ökade fordringar stälts på kommunerna.
De kommunala skattebördorna hafva vuxit och blifvit allt mer tyngande. En lindring i dessa bördor
är att anse i hög grad önskvärd och skulle antagligen sträcka sina välgörande verkningar vidare än de
flesta andra skattelindringar. Det förtjenar tvifvelsutan att undersökas, om och i hvilken mån lättnader
må kunna beredas i kommunernas utgifter på de områden, der dessa äro mest tryckande, i hvilket hänseende
utgifterna för skolväsende och fattigvård särskilt torde böra uppmärksammas.

Frågan om ytterligare lättnader i de på jorden himlande grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär
kan och bör icke heller lemnas å sido vid eu tidpunkt, som låter emotse stadigvarande ökade
tillgångar för staten. Möjligheten för statsverket att vidkännas fortsatta uppoffringar för detta ändamål
bör derför, jemte de vilkor, hvarunder en sådan ytterligare skattelindring kan medgifvas, komma under
pröfning.

Uppmärksamhet, bör jemväl, på sätt innevarande års Riksdag begärt, egnas sjöfartsnäringens
ställning och det behof af lättnader, hvari denna näring kan befinna sig, vinna behörigt beaktande.

Anseende en närmare utredning böra föranstaltas om möjligheten att, med bibehållen jemvigt i
budgeten och utan åsidosättande af andra vigtiga statsändamål, tillgodose de intressen, Jag här berört,
eller ett eller flere af dem, samt i fråga om den närmare beskaffenheten af de åtgärder, som i ena eller
andra häseendet kunna för ändamålet erfordras, önskar Jag att inhemta statsrådets yttrande i denna
vigtiga angelägenhet.»

Hans excellens herr statsministern yttrade härefter:

»Eders Kongl. Maj:t har redan antydt, att, oaktadt de vidtagna ändringarna i tull- och bränvinsbeskattningen,
några öfverflödande tillgångar i statskassan icke äro att för den närmaste tiden påräkna.
Medan under en följd af år budgeten kunnat uppgöras med tillgång till betydande behållningar från
föregående år, har för den statsreglering, som egt rum under innevarande är, ett jemförelsevis ringa
öfverskott från år 1886 varit att tillgå, och kommer vid den nu närmast förestående statsregleringen ett
ännu ogynsammare förhållande att inträda, i det att riksbokslutet för år 1887 har att uppvisa en ganska
betydlig brist, som bör i den nya staten täckas. En återgång till bättre förhållanden i detta hänseende
är emellertid att förvänta för kommande år.

Jag håller sålunda, lika med Eders Kongl. Maj:t, för sannolikt, att statens inkomster i en nära
framtid skola, under de förutsättningar Eders Kongl. Maj:t angifvit, visa sig tillräckliga att icke blott
fylla de vanliga statsbehofven, utan derjemte lemna tillfälle att i större eller mindre mån befrämja lösningen
af de ytterst beaktansvärda och samhällsvigtiga uppgifter, med afseende hvarå Eders Kongl. Maja
ansett en utredning böra föranstaltas, och då jag till fullo delar Eders Kongl. Maj:ts uppfattning om
vigten deraf att en sådan utredning kommer till stånd, hemställer jag i underdånighet, att chefen för
finansdepartementet måtte erhålla i uppdrag att, efter samråd med öfriga vederbörande departementschefer,
föreslå de åtgärder, som för berörda utredning erfordras.»

Häruti instämde statsrådets öfriga ledamöter; och behagade Hans Maj:t Konungen i enlighet härmed
anbefalla chefen för finansdepartementet att, efter samråd med öfriga vederbörande departementschefer,
föreslå de åtgärder, som för den ifrågavarande utredningen kunde erfordras.

Post- och Inrikes tidningar för den 30 oktober meddelade vidare:

I statsrådet sistlidne gårdag har ofvanberörda fråga ånyo förevarit, och har Kongl. Maj:t dervid,
på framställning af chefen för finansdepartementet, förklarat:

att utredning i de ämnen, som berörts i Hans Maja Konungens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 innevarande månad, skall företagas på föranstaltande och under ledning af statsrådet och chefen
för kongl. finansdepartementet;

att denna utredning, i den mån anledning dertill förekommer, må utsträckas jemväl till sådana i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

Hans Maja Konungens ofvanberörda yttrande icke särskilt angifna, men med föremålet för utredningen
gemenskap egande frågor, som må finnas egnade att främja utredningens allmänna syfte;

alt chefen för finansdepartementet skall ega att för verkställande af ifrågavarande utredning och
uppgörande af de förslag, hvartill densamma kan gifva anledning, tillkalla de personer, hvilkas biträde
han för utredningen i dess helhet eller särskilda delar deraf finner nödigt anlita;

att de sålunda tillkallade skola ega att åtnjuta ersättning efter de grunder, som beträffande komitéuppdrag
i allmänhet tillämpas;

samt att för utredningen må antagas särskild sekreterare och eljest erforderligt kanslibiträde mot
den ersättning, som Kongl. Maj:t vill framdeles, på anmälan af chefen för civildepartementet, bestämma.

Härjemte har Kongl. Maj:t, på framställning af chefen för finansdepartementet, behagat anbefalla
den komité, som den 3 oktober 1884 hlifvit tillsatt för behandling, bland annat, af frågan rörande ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jemförliga personer, att alternativt med det förslag i sådant
syfte, som för närvarande är hos komitén under utarbetning, uppgöra förslag i ämnet, grundadt på den
förutsättning att statsbidrag varder för ändamålet anvisadt.

I sammanhang med ofvanstående meddelade Post- och Inrikes tidningar
följande:

På grund af ofvan omförmälda, chefen för finansdepartementet lemnade bemyndigande, har bemälde
departementschef för att verkställa den anbefalda utredningen till en början tillkallat generaldirektören
och chefen för statskontoret F. A. Anderson, generaltulldirektören G. W. L. Lönegren,
ledamoten af Riksdagens Första Kammare grefve N- 6r. A. Sparre och ledamoten af Riksdagens Andra
Kammare Lisa Olof Larsson.

Visserligen föreslog Kongl. Maj:t vid 1890 års riksdag, att till underlättande
af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande
måtte år 1891 afsättas 100,000 kronor — ett belopp, som föga öfverstiger
en tiondedel af den år 1889 erlagda, till 950,000 kronor uppgående
tullen å fläsk, och som understiger resp. en sextondedel och eu tolftedel
af den år 1890 och år 1891 till resp. 1,630,000 och 1,260,000 kronor uppgående
fläsktullinkomsten. Men detta förslag om afsättning af 100,000
kronor, upprepadt vid de fyra nästföljande riksdagarne, kan näppeligen
anföras som bevis mot det allmänna antagandet, att Konungens rådgifvare
temligen skyndsamt glömt, att de »instämt» i de af H. Maj:t Konungen
den 12 oktober 1888 uti statsrådet uttalade åsigter om den fördelaktigaste
användningen af de genom lifsmedelsbeskattningen tillkomna öfverskottstnedlen.
Och det är tydligt, att minnet häraf var alldeles utplånadt åtminstone
hos den bland statsrådets ledamöter, herr chefen för landtförsvarsdepartementet,
som i ett anförande i Andra Kammaren den 25 februari
1891 (Prof. I, 8, s. 43) yttrar:

»Jag skall försöka att bemöta reservanternas yrkande, men ber först
att ett ögonblick få besvara den siste talaren*), som framförde deras sak.

*) Herr Sven Nilsson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

Jag skall börja med hans sista ord, nemligen att han icke ansåg rätt att
till vårt försvar använda dessa medel, som de fattigare klasserna hafva
lemnat. Jag skulle kunna fråga honom, hvad han anser vara rätt att använda
dessa medel till. Men det är icke fråga om det.»

Om den fördelaktigaste användningen af öfverskottsmedlen har Hans
Maj:t Konungen i sitt namnkunniga diktamen till en början och såsom
allmän princip uttalat, att man med dem borde »bereda stadigvarande
förmåner åt de klasser i samhället, för hvilka de nämnda skatteförändringarna
äro mest känbara, äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen
åstadkomma lättnader för de skattdragande», hvarefter högstdensamme,
öfvergående till grundsatsens tillämpning, i främsta rummet,
såsom »en fråga af den största betydelse för de mindre bemedlade i samhället»,
framhöll åtgärder för att bereda »ålderdomsförsäkring åt arbetare
och med dem jemförliga personer. Att af de beredda nya skattetillgångarna
afse medel till de statsbidrag, som kunna erfordras, i händelse
en lagstiftning i det nu nämnda ämnet kommer till stånd, tinner jag» —
så lyda Hans Maj:t Konungens ord — »af omständigheterna väl påkalladt.»
Att de genom lifsmedelsbeskattningen förvärfvade öfverskottsmedlen skulle
böra användas för militära ändamål, såsom dåvarande krigsministern ett par
år senare fann vara i sin ordning, ja sjelfskrifvet, derom icke allenast icke
förekom någon antydan i Hans Maj:t Konungens yttrande till statsrådsprotokollet,
utan står en sådan afsigt i den påtagligaste strid med anförandets
hela anda och syfte.

Det är väl sant, att Kongl. Maj:t icke blott tvenne gånger, 1S90 och
1891, framlagt förslag om försäkring för olycksfall i arbetet, samt 1895
förslag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete — hvilka samtliga förslag Riksdagen funnit oantagliga —
utan vid riksdagarne 1890—1894 föreslagit, och att Riksdagen besluta afsättande,
under hvart och ett af åren 1891—1895 af 100,000 kronor till
underlättande af arbetares olycksfallsförsäkring in. m., af hvilken fond,
enligt uppgift i statsverkspropositionen till 1895 års Riksdag, »torde återstå
sammanlagdt öfver 400,000 kronor», äfvensom att förlidet års Riksdag,
ehuru Kongl. Maj:ts proposition om invaliditetsförsäkring blef förkastad,
beslöt att under innevarande år skall afsättas ett belopp af 1,400,000 kronor
»för försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete».
Men denna begynnelse till anskaffande af medel för det i främsta rummet
nämnda bland de fyra ändamål, hvilka i Hans Maj:t Konungens yttrande till
statsrådsprotokollet angåfvos såsom »särskilda önskningsmål» vid användningen
af de från lifsmedelsbeskattningen härflytande öfverskottsmedel,
torde väl få anses för ytterst obetydlig.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

De två nämnda summorna, tillsammans omkring 1,800,000 kronor, öfverstiga
med endast omkring 170,000 kronor tullinkomsten under år 1890 å
fläsk, andra slag (ej rökt), och tullinkomsten å endast nämnda artikel under
tiden från 1 juli 1888 till 31 oktober 1895, tillsammans omkring 6,400,000
kronor, utgör 1 million mer än tredubbla beloppet af de summor, som för
arbetareförsäkringsändamål hittills äro eller under innevarande år blifva
reserverade. Af denna jemförelse kan inhemtas, i hvilken mån regeringen
låtit sig angeläget vara att förverkliga den plan, till hvilken grunddragen
angåfvos i Hans Maj:t Konungens yttrande den 12 oktober 1888.

Med den mindre del af fläsktullens belopp, som blifvit reserverad för
arbetareförsäkringsändamål, har man endast gjort en ytterst obetydlig,
knappast nämnvärd början till anskaffande af medel för de af Riksdagen
redan för tolf år sedan ifrågasatta åtgärderna. Jemförelsevis må nämnas,
att i Danmark är stadgadt dels genom lagen af 9 april 1891 »om Alderdomsunderstöttelse
til vserdige traengende udenfor Fattigvaesenet», § 9, att
staten tillskjuter hälften af kommunernas utgifter för ålderdomsunderstödet,
dock ej öfver 2 millioner kronor årligen, dels i lagen åt 12 april 1892
»om anerkendte Sygekasser», §11, att statskassan årligen till dem lemnar
ett tillskott af eu half million kronor*).

I Danmark gifver således statskassan ut mer än 2''/3 millioner årligen
för arbetares och dermed jemförliga personers understödjande vid sjukdom
och på gamla dagar. Härvid bör ej förbises, att statsbidrag å 2 millioner
kronor för ålderdomsunderstöd förutsätter minst samma bidrag från kommunerna,
att således 4 millioner årligen utgå för nämnda ändamål, detta
i ett land med betydligt mindre än hälften af Sveriges befolkning (1890
hade Danmark, inräknadt Fairöarne, 2,185,000 invånare). Derjemte torde
böra besinnas, att kommunalbidrag för ålderdomsförsäkring hos oss väl
lärer möta synnerligen stora betänkligheter. Kommunernas utgifter hafva
på sex år ökats från 59,272,000 kronor år 1888 till 71,369,000 kronor år
1893; fattigvårdskostnaderna ha samtidigt stigit från 9,337,000 till 11,520,000
kronor; kommunernas skulder hafva vuxit från 144 till 182 millioner;
dessa siffror tillåta näppeligen det antagandet, att kommunerna kunna
åtaga sig bördan af ett nämnvärdt försäkringsbidrag. Under sådana förhållanden
lärer vara nödigt, att statens bidrag blifver så mycket större,
men ett mycket stort årligt bidrag af de årliga statsinkomsterna är ej
under alla förhållanden möjligt, och för sådant fall är nödigt att hafva

*) I sjelfva verket lemnar statskassan till sjukförsäkringen ytterligare bidrag, hvilka
i förslaget till finanslag för budgetåret 1 april 1896—31 mars 1897 upptages till sammanlagdt
10,600 kronor.

Motioner i Andra Kammarm, N:o 137.

samlat under den goda, under öfverflödstiden. Härtill kommer eu annan
omständighet, som i ännu högre grad påkallar tillvaratagandet för försäkringens
ändamål af de från fattigmans nya skattebördor härflytande
öfverskotten. Så länge man nemligen ej funnit utväg att närma de påräknade
verkningarna af en ålderdomsförsäkring till den tid, då den påbjudes
— så länge dessa verkningar visa sig mycket aflägsna, är det näppeligen
möjligt att för företaget väcka och vinna ett sådant intresse, som
öfvervinner betänkligheterna och undanrödjer svårigheterna. Detta behöfver
ej förklaras ensamt ur en den nuvarande generationens egoistiska
likgiltighet för någonting, som ej skall bära frukt i dess tid, utan beror
också, kanske företrädesvis, af en mer eller mindre tydligt tänkt tvekan
att inlåta sig på en lagstiftning, som har en fjerran tid i sigte och skall
verka under alldeles oberäkneliga och sannolikt från grunden nya förhållanden.

För att vinna nämnda syfte att låta ålderdomsförsäkringens verkningar
inträda inom en tid, om hvilken, såsom föga aflägsen, den nuvarande
generationen tilltror sig att göra sig någon föreställning, fordras samlade
tillgångar, om hvilkas belopp det ej skulle hafva varit ur vägen att låta
den år 1888 förordnade och, såvidt kändt är, ej mycket sysselsatta komitén
uppgöra beräkningar.

Denna komités uppdrag blef, såsom det senare af de två här ofvan
anförda statsrådsprotokollen utvisar, att verkställa utredning och uppgöra
förslag i de ämnen, som beröras i Hans Maj:t Konungens yttrande den 12
oktober 1888 — detta var hufvudsaken — och att jemväl utsträcka utredningen
till sådana af Hans Maj:t Konungen icke särskildt angifna, men
med föremålet för den förstnämnda utredningen gemenskap egande frågor,
som må finnas egnade att främja utredningens allmänna syfte.

Detta »allmänna syfte» var, enligt Hans Maj:t Konungens ord, att »i
tid öfverväga, huru de öfverskott i statsinkomsterna, som, under förutsättning
att de skedda skatteförändringarna vidhållas, under årens lopp kunna
motses, må fördelaktigast kunna användas», hvarvid »såsom särskilda önskningsmål»
framstälde sig att kunna bereda stadigvarande förmåner åt de
klasser i samhället, för hvilka de nämnda skatteförändringarna voro mest
känbara, äfvensom att på andra områden af skattelagstiftningen åstadkomma
lättnader för de skattdragande.

Härom är det således man ännu efter mer än 7 år väntar på utredning
och förslag.

Hur långt arbetet å utredning och förslag hittills fortskridit är obekant.
Af statsutskottets år 1892, med anledning af en i Andra Kammaren
väckt motion, afgifna utlåtande i punkt 14 af betänkandet n:o 8, fick man

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

ej derom någon upplysning, och sedan dess har i saken ingenting försports,
hvaraf möjligen redan för länge sedan kunnat dragas den slutsatsen, att
den af Hans Maj:t i stora drag skisserade, åt en komité för utrednings
och förslags afgifvande öfverlemnade, planen måhända blifvit — öfvergifven.

Under tiden hafva de motsedda nya statsinkomsterna flödat rikligen,
inkomster, härrörande från skattepålägg som, enligt Hans Maj:t
Konungens ord, »endast i underordnad grad voro framkallade af behof
att bereda fylnad i statskassan för den närmaste tiden , och hvilkas fördelaktigaste
användning då ansågs böra »i tid» öfvervägas. Tiden har
gatt och öfverskotten ha gjort sammaledes. Den af Hans Maj:t i tredje
rummet nämnda frågan om »ytterligare lättnader i de på jorden hvilande
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvären > har visserligen vunnit
en fullständig lösning. Men för den i främsta rummet nämnda ålderdomsförsäkringen
afsättes först i år 1,400,000 kronor — hvilket belopp understiger
fjerdedelen af tullinkomsten sedan år 1888 å den enda artikeln fläsk,
andra slag. I öfrigt hafva de nya tillgångarna uppslukats af »de löpande
årliga statsutgifterna», för hvilka de, enligt Hans Maj:t Konungens ord,
icke skulle, »under en normal utveckling af budgeten », behöfva tagas i
anspråk.

Sju år efter det stora programmets datum, i ett ögonblick då vi stå
inför ett ofantligt öfverskott, som den kongl. propositionen om statsverkets
tillstånd och behof utvisar att man vill taga i anspråk för en fortsatt,
icke normal utveckling af budgeten, är intet tvifvel vidare möjligt, att
programmet af 12 oktober 1888 är fullständigt öfvergifvet: lifsmedelsbeskattningens
afkastning skall äfven nu uppslukas af militära utgifter.

Men icke blott detta program är utplånadt. På samma gång kastar
regeringen öfver bord hela den skattepolitiska delen af de åtagna förpligtelser
mot folket, som i dagligt tal sammanfattas under uttrycket de urtima
löftena; — den andra delen af dessa löften, de militära förespeglingarna,
förtjenar sitt eget kapitel. Nu uppstår sålunda den frågan: vill Riksdagen
samverka med regeringen, för att begrafva äfven de urtima löftena,
efter det regeringen öfvergifvit Hans Maj:t Konungens program af den 12
oktober, hvari hon instämt? Denna motion väckes, för att på den frågan
få ett svar, som ej kan missförstås eller olika tydas, ett svar som landet
behöfver och har rätt att fordra före de i sommar stundande valen till
Andra Kammaren.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

I trontalet vid urtima riksdagens öppnande yttrade Hans Maj:t
Konungen:

»Den finansplan, som i sina hufvuddrag skall Eder meddelas, afser
att ersätta de bördor, som skola upphöra, genom direkta skatter, stämpelafgifter
och i någon ringa grad genom med säkerhet påräknelig ökad afkastning
af statsdomänerna.»

Det belopp, som skulle ersättas, var 6,700,000 kronor. Huru åter de
nya utgifterna för försvaret -—- 3,696,000 kronor — skulle bestridas, derom
förklarade herr finansministern att det ej var anledning att ingå i närmare
utredning: i den delen stannade han vid de från 1892 års lagtima riksdag
allt för bekanta »antydningarna».

I senare hänseendet fullständigade urtima Riksdagen i viss mån den
med en alltför storartadt oegentlig benämning så kallade »finansplanen»,
i ty att Riksdagen (skrifvelse n:o 7, sid. 9) uppstälde följande grundsatser: att

åtminstone till en böljan de af försvarsfrågans lösning orsakade
utgifterna för försvaret icke täckas genom nya skatter på allmänna förbrukningsartiklar,

att, om också framdeles konsumtionsskatter i en eller annan form ej
kunna undvikas, direkta och förmögenhetsskatter också böra anlitas; hvarvid
påpekades att å de senare, särskilt arfskatten, ett öfverskott — utöfver det
i följd af försvarsfrågans lösning omedelbart uppkommande behofvet —
vore att påräkna för ytterligare försvarsutgifter,

samt att konsumtionsskatterna borde så anordnas, att de ej träffa
sådana förbrukningsartiklar, livilka måste anses såsom nödvändighetsvaror.

Hur denna plan fullföljts, derom vittnar tilläggsbeviliningens och tullbeskattningens
historia.

Visserligen yttrade statsministern i Första Kammaren den 10 mars
1894:

»-----När regering och Riksdag antogo ett nytt härordnings förslag,

som lade bördor, der de icke förut legat, och lättade der de förut
hvilat, uttalade jag till statsrådsprotokollet den 23 september 1892, under
instämmande af statsrådets samtliga öfriga ledamöter, att jag antog det
de ökade skatter, som deraf kunde föranledas, skulle uttagas icke genom
konsumtionsskatter utan genom direkta och förmögenhetsskatter. Det har
antydts och det är sant, att regeringen icke gerna ser de förslag till tullarnas
höjande, som nu föreligga, och skälet dertill är att, då den vid nyss

Morötter i Andra Kammaren, N:o 137.

angifna tillfälle uttalat sin åsigt, hvilken sedermera upprepats och af Riksdagen
godkänts, så anser den ock, att detta beslut hör lösas in. De ord
som då uttalades böra infrias. Herr Reuterswärd har sagt, att han icke
visste, hvad för en stor fråga, som förelåge hindrande. Jag upprepar det:
det finnes en stor fråga som gör det: det är det löfte, som regeringen och
Riksdagen uttalat, hvilket regeringen för sin del önskar se inlöst och som
den hoppas Riksdagen skall inlösa.»

Statsministern vägrade således å regeringens vägnar att deltaga i ett
löftesbrott och påvisade tydligt, att det beslut, som komme att fattas,
innebure ett afgörande, huruvida ett sådant skulle af Riksdagen begås
eller icke.

Mindre än ett år derefter tillstyrkte statsministern Kong! Maj:t att
på egen hand utfärda påbudet af den 5 januari 1895, som ökade spanmålstullen
långt öfver den år 1894 ifrågasatta höjning, hvilken han i de
nyss citerade ordalagen betecknat som ett löftesbrott. Och 1895 års Riksdag,
som äfvenledes beslutit att öka spanmålstullen, har således också frångått
det urtima skattelöftet att nödvändighetsvaror ej skulle ytterligare
beskattas.

Det återstår blott ett steg att taga, för att så fullständigt svika oktoberprogrammet
och de urtima löftena, att af dem intet annat skall blifva
öfrig!, än det varaktiga minnet af motsatsen mellan de högtidliga försäkringarna
och deras uteblifna uppfyllelse.

Vi antaga för visst, att i Riksdagen icke finnes en majoritet, som vill
associera sig med regeringen i det förehafvande, hvarom statsverkspropositionen
meddelar en så häpnadsväckande bekännelse. Och för att det måtte
»i tid» blifva för landet klart, hur härmed sig förhåller, få vi föreslå,

att Riksdagen beslutar, att år 1897 till arbetareförsäkringsfonden
skall, utöfver den af Kongl. Maj:t,
föreslagna summa, afsättas ett belopp af 8,400,000
kronor.

Anledningen, hvarför detta belopp ifrågasättes, är den, att derest
Kongl. Maj:t år 1889 hade af Riksdagen begärt en afsättning å 1,400,000
kronor för det i Hans Maj:t- Konungens yttrande till statsrådsprotokollet
den 12 oktober främst angifna ändamålet, nemligen ålderdomsförsäkringen,
och en sådan summa beviljats första gången för 1890 och sedermera för

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Hand. 21 Haft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

hvarje år, den under de sex åren 1890—1895 samlade fonden skulle uppgå
till 8,400,000 kronor.

Stockholm den 25	januari 1896.	A. Hedin.
Magnus Höjer.	D. Persson.	Anton Hahn.
Joll. Er. Nordin.	A. G. Ericsson.	Lars Eriksson.
Adolf Aulin.	Johannes Svensson.	0. Walter.
E. Norman.	C. G. Thor.	C. J. Hammarström.
J. Persson.	Gustaf Ericsson.	John Olsson.
J. Bromée.	David Bergström.	A. F. Broström.
Fridtjuv Berg.	E. Eriksson.	Joh. Johansson, från Stockholm.
W. Styrlander.	J. Nordin.	J. A. Fjällbäck.
J. Mankell.	C. Wallis.	Oskar Eklund.
A. H. Göthberg.	S. J. Kardell.	Edvard Wavrinsky.

Stockholm, Ivar Haeggstroms boktryckeri, 1895.