Motioner i Andra Kammaren, N:o 137

Motion 1895:137 Andra kammaren

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

att Riksdagen måtte å nyo bevilja en viss bestämd tid,
inom hvilken egare till skattefrälseräntor hafva rätt att
till kronan hembjuda samt erhålla lösen för dessa sina
räntor, på de vilkor och efter de grunder, som härför i
Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 11 september 1885
finnas föreskrifna.

Stockholm den 24 januari 1895.

Lars Petter Larsson.

N:o 137.

Af herr L. P. Larsson i Berga, angående skyldighet för staten
att inlösa vissa frälseskatteräntor m. m.

Härmed vagar jag vördsamt förnya en vid flere föregående riksdagar
framstäld motion, om hvars rättvisa och billighet jag är lifligt öfvertygad,
men hvilken motion hittills ej lyckats vinna Riksdagens bifall.

Denna motion afser att utsträcka bestämmelserna i kongl. förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor m. m., så att
de äfven skola omfatta frälseskatteräntor. Nämnda kongl. förordning stadgar,
att sådana räntor, som någon gång varit förenade med jordeganderätten, icke
få inlösas af statsverket, äfven om dessa räntor, såsom exempelvis är fallet
inom den valkrets, för hvilken jag är representant, ursprungligen tillkommit
genom öfverenskommelse mellan kronan och enskilde. Såsom skäl mot yrkandet
på statsverkets skyldighet att inlösa äfven dessa räntor har bland
annat af statsutskottet upprepade gånger anförts, att ifrågavarande frälseskatteräntor
genom att förenas med jordeganderätten i sjelfva verket upphört
att finnas till och sedermera uteslutande tillkommit genom enskildt aftal
mellan räntegifvare och räntetagare. Jag kan emellertid för min del icke
Bill. till Liksd. Prat. 1805. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 31 Höft. (B:is 132—139) 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 137.

medgifva, att detta betraktelsesätt är rigtigt. Ty det är ju ostridigt, att
dessa räntor leda sitt ursprung från en öfverenskommelse mellan kronan
och enskilde; och detta deras ursprung lärer väl ej kunna upphäfvas derigenom,
att jorden och räntan komma i samma hand. Detta kan. så vidt jag
förstår, endast medföra en suspension tills vidare af räntans utgörande, intill
dess jorden och räntan å nyo åtskiljas, men förändrar alldeles icke räntornas
natur att vara tillkomna genom aftal mellan kronan och enskilde.

Härtill kommer ytterliga det hillighetsskäl, som äfven torde höra tagas
i betraktande, att dessa räntor merendels utgöras af mindre bemedlade, hvilka
tryckas särdeles tungt af detta onus. Och deras börda blifver så mycket
känbarare, som öfriga klasser af den jordbrukande befolkningen genom
grundskatternas afskrifning erhållit en väl behöflig lättnad i på dem hvilande
bördor för försvaret, hvilka blifvit dem pålagda, under det att deremot nu
ifrågavarande räntegifvare väl fä deltaga i bärandet af de ökade försvarsbördorna,
men icke hafva erhållit någon som helst lindring i sina skatteskyldigheter.
Dessutom är att märka, att dessa hemman, som icke erhållit någon
lindring i skatteväg, lika fullt blifva pålagda ökad bevillning i likhet med
de hemman, som åtnjutit skattelindring.

Beträffande alla de räntor, som kronan försålt, utbytt eller bortskänkt,
så är väl detta en åtgärd från statens sida, som ej i ringaste mån borde
inverka på huru enskilde sedermera hafva handlat dermed. Då staten således
en gång gått in på att lösa de frälseräntor, som kronan afhändt sig, bör
väl efter mitt förmenande en likställighet härutinnan ega rum, oafsedt huru
vida samma räntor för någon kort tid hafva varit förenade med jordeganderätten.

Lifligt öfvertygad om rättvisan och billigheten af att äfven frälseskatteräntegifvare
erhålla en motsvarande lindring i dem pålagda skattebördor,
vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att jemväl
frälseskatteräntor, som ursprungligen tillkommit genom
aftal mellan kronan och enskilde, skola, på sätt kong],
förordningen den 11 september 1885 stadgar om skattefrälseräntor,
af statsverket inlösas; samt att, intill dess
en sådan inlösen blifvit verkstäld, staten måtte bidraga
med lika utgifter, som för skattefrälseräntor utgå till enskild
person.

Stockholm den 23 januari 1895.

Lars Petter Larsson.