Motioner i Andra Kammaren, N:o 136 (Motion 1896:136 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.

HT:« 136.

Af herr PJj 0. Llindell, om ändrad lydelse af § 32
mom. 2 bankoreglemente.

År efter år hafva till Riksdagen framkommit motioner om utsträckning
af den tid, under hvilken de från riksbanken utlemnade afbetalningslånen
skola återbetalas. Såväl denna omständighet som kännedomen om
önskningarna i detta hänseende i den ort, jag tillhör, äfvensom min öfvertygelse,
att eu dylik förändring äfven för riksbanken sjelf vore fördelaktig,
föranleder mig att denna gång framlägga frågan till Riksdagens behandling.

Fullgiltiga skäl för en utsträckning af afbetalningstiden äro anförda
såväl i den vid bankofullinägtiges utlåtande öfver herr S. Arnoldssons
motion förlidet år af herr S. G. von Friesen afgifna reservationen (se
bankoutskottets utlåtande 1S95, n:o 10) som under diskussionen i Andra
Kammaren vid nämnda motions behandling (se Andra Kammarens protokoll
1895, n:o 34, sid. 53 och följande), och till dessa skäl ber jag att

i första rummet få hänvisa. Dertill vill jag för egen del endast lägga

följande skäl.

De framställningar, som från så många håll framkomma om inrättande
af nya afdelningskontor, grunda sig i allmänhet derpå, att räntefoten
vanligen hålles lägre å de ställen, der dylika kontor finnas inrättade.
Dermed är dock icke mycket vunnet, om låneformerna vid riks bankens

kontor ej göras sådana, att de äro för allmänheten lämpliga.
Sker icke detta, komma de lånesökande att ändock få betala högre ränta
till de förutvarande låneanstalterna, hvilkas beqvämare låneformer de ej
kunna undvara, och afdelningskontoren bli till föga gagn för sina orter
samt lemna dålig afkastning å dem anförtrodda medel. Riksbankens

o o

Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.

fonder äro nu så stora, att de i långt högre grad än förr äro tillräckliga
för att banken, vid sidan af sin egentliga rörelse som bank för handel
och industri, skall kunna på ett för den lånesökande allmänheten fördelaktigt
sätt bedrifva äfven den lilla rörelsen med afbetalningslån till
ett begränsadt belopp. Och att afkastningen af de för detta ändamål
afsätta medlen ej är betydelselös för riksbanken, framgår deraf, att enligt
afgifna berättelser ränteinkomsten å afbetalningslån vid de afdelningskontor,
der sådana mera förekommit, uppgått till en betydande del af
nettoinkomsten (vid Göteborgs betydande kontor 26 procent af densamma,
i Falun och Örebro 31 å 32 procent, i Vexiö, Jönköping och Luleå omkring
40 procent och vid kontoret i Kalmar till högre belopp än hela
nettovinsten).

Riksbankens afbetalningslån med sin moderata ränta skulle ock vara
ganska fördelaktiga för en hel del folk, om de stäldes till inbetalning
under en lämpligt lång tid. De kunde då med fördel användas af jordegare
till hjelp vid inköp af landtbruksmaskiner och bättre redskap eller
af bättre kreatur, till bidrag vid nybyggnader och jordförbättringar in. in.,
synnerligen då den lånesökande kunde af egna medel utgöra en del af
kostnaderna. Likaledes kunde dessa lån gagna arrendatorer vid öfvertagande
af arrenden, prester vid uppsättning af boställsinventarier, nybörjande
handtverkare vid uppsättning eller öfvertagande af verkstäder,
tjensteman vid bosättning, och i många dylika fall. Men det torde sällan
eller aldrig ifrågakomma, att de för sådana nyttiga ändamål upptagna lånen
äro möjliga att utan ny skuldsättning inbetala på så kort tid som 21/i
år. Äfven för en återbetalning på 5 år erfordras i de flesta fall, att
den lånesökande iakttager både sparsamhet och omtanke samt sjelf eger
något rörelsekapital. Deremot finnes icke i ett fall af tio möjlighet för
den, som behöft upptaga ett dylikt lån, att ens med bästa vilja afbörda
sig detsamma på 2]/2 år, — och med att fordra omöjligheter gagnar
man ingen. Följden blir, att lånen måste betalas med ny skuld, antingen
sa, att låneaf betalningen ersättes med lånevexlar på kortare tider och
lanen förnyas, när ett par afbetalningar skett, eller ock att flera personer
gå i bolag om lånen och vexelvis upptaga nya lån, som fördelas och användas
till afbetalningar, ofta med påföljd, att vederbörande intressenter
sjelfva ej kunna reda, huru stort hvarderas lånfångna belopp är. Dessa
och flera andra af bestämmelserna om den korta betalningstiden framtvungna
sätt att förlänga densamma långt ifrån befordra sparsamhet eller
uppfordra till ansträngning att betala, utan verka oftast motsatsen och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 136.

föranleda utsträckta borgensförbindelser, invecklade affärer och obestånd,
som ej behöft inträffa, om låntagaren lemnats så lång betalningstid, att
en möjlighet funnits för honom att infria lånet i laga ordning.

För riksbanken som lånegifvare kan det icke medföra några fördelar
att befordra ett dylikt trassel, ty det blir under sådana förhållanden
visst icke regel, att de mest ordentlige, sträfsarnme och förtänksamme
bland de lånesökande vända sig till riksbanken för erhållande af ett afbetalningslån.
Äfven om de i andra låneanstalter få underkasta sig
högre räntesatser, vända de sig vanligen hellre dit. Och i följd häraf
har det gagn, man af ett afdelningskontors inrättande på en ort väntat
sig, ofta blifvit långt mindre, än det bort och kunnat blifva, om mera
hänsyn tagits till allmänhetens behof.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vörsamligen föreslå,

att mom. 2 § 82 af bankoreglementet erhåller
följande lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette
månad efter utlåningsdagen af minst en tiondedel utaf
lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om
sådant försummas, att hela den obetalda delen af lånet
varder till betalning förfallen.

Stockholm den 27 januari 1896.

P. O. Lundell.

Uti motionens syfte instämmer

Nils Wall mark.