Motioner i Andra Kammaren, N:o 134

Motion 1895:134 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.

5

N:o 134.

Af herr C. G. Andersson i Skeenda, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om åtgärder till skydd för jordbruket
mot skada af s. k. canadahjortar i Södermanlands län.

För åtskilliga år sedan lät herr baron Oscar Dickson, såsom egare af
egendomen Skepsta i Gåsinge socken af Södermanlands län, utsläppa ur
egendomens djurgård s. k. canadahjortar för att i fritt och vildt tillstånd
uppehålla sig i orten, och har Kongl. Maj:t tid efter annan fridlyst dessa
hjortar året om.

Dessa hjortar hafva nu förökat sig så, att de utgöra stora hopar och
söka icke, såsom man skulle kunna tro, sin föda i skog och mark, utan
uppehålla sig på de med säd och gräs besådda åkrar och uppäta samt nedtrampa
skörden derpå, till stor skada för ortens jordbrukare, dervid ofta
händer, att små åkertegar i hast beröfvas hela sin skörd. Dessa hjortar
hafva för vana att ej skingras eller låta sig skrämmas bort, och mer än
vanlig hög hägnad hoppa de med lätthet öfver. Genom de till min motion
n:o 82 i Andra Kammaren torlidet år fogade bilagor styrkes närmare en
del af de skador, ortens befolkning lidit af nämnda hjortar, och den allmänna
önskan, som ortens mindre jordbrukare uttalat att få sina skördar
skyddade för dessa djur eller skadorna derå ersatta. Derest hjortarna i fråga
egas af staten, anser jag, att dessa djur, om de anses för det allmänna så
nyttiga, att de ej böra utdödas, böra vårdas på annat sätt, och staten icke
tillåta, att en orts jordbrukare måste bära tungan för deras tillvaro.

Mig synes således, att antingen bör staten kännas skyldig betala all
den skada canadahjorten gör å gräs och sädesskördar eller tillåta, att
hjortarna fritt fä jagas åtminstone sju dagar om året å tid, som Kongl.
Maj:t bestämmer, på det att de ej må allt för mycket ökas. Skulle

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.

hjortarna i fråga, anses tillhöra herr baron Dickson eller egaren till egendomen
Skepsta, så synes vara lika häråt, ja hårdare, om ortens jordbrukare
skola lida sådana skador, som dessa djur förorsaka, och många små jordbrukare
heröfvas den skörd de efter trägen flit söka framodla och som de
nu ofta få se helt och hållet förlorad, i så fall blott för en persons uppfattning
af nyttan för sagde vilda hjortars tillvaro i orten. Skulle, såsom
jag nämnt, hjortarna i fråga egas af enskild person, så bör denne kännas
skyldig ersätta all den skada de förorsaka på annans foder- och sädesskörd
eller åläggas att hjortarna upptaga och egna sådan vård, att de ej göra
skada på annans egor eller, om djuren olofligen inkomma derpå, de må
uppfångas och dervid med dem förfaras som lagen stadgar om skada af
annans hemdjur.

På grund af hvad jag här anfört, får jag ödmjukligen anhålla,

att Riksdagen ville besluta, att i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville vidtaga
åtgärder så, att den nu i Södermanlands län i vildt och
fritt tillstånd förefintliga canadahjorten icke må tillskynda
''ortens jordbrukare skada å gräs- och sädesskördar, utan,
om så sker, staten, derest den är egare af hjortarna,
lemna ersättning derför eller medgifva att canadahjorten
blifver tillåten att fritt jagas minst sju dagar om året;
men att, om enskild person skulle befinnas vara egare till
hjortarna i fråga, denne må åläggas taga sådan vård om
dem, att de icke olofligen inkomma på annans egor och
att, om så sker, med dem må förfaras såsom lagen stadgar
om skada af annans hemdjur.

Stockholm den 26 januari 1895.

C. O. Andersson.