Motioner i Andra Kammaren, N:o 133

Motion 1896:133 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

1

L>HE

.r;? inr/ J0i« >

JT.o 133.

ti ! .i ;*M". . U i , / j1) /».!''*. • • M ,V'' i''/ i i i J( *’ ->''• f ''

Af herr E. 0. W. Wavrinsky, om skrifvelse till Kongl. Maf.t
angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri m. m.

Den erkännansvärda verksamhet, djurskyddsföreningarna utvecklat, har
onekligen i hög grad bidragit att väcka och underhålla en djupare medkänsla
för djuren och att inskärpa bättre begrepp om menniskans pläter
mot desamma. Då Svenska allmänna djurskyddsföreningen vidtagit
den åtgärd att åt lärare och lärarinnor vid Sveriges folk- och småskolor
mot en särskildt låg afgift lemna medlemskap och dermed följande tillgång
till djurskyddslitteratur, har föreningen helt visst beträdt en gynsam
väg, så vida tillfället beaktas.

Endast derigenom, att hos lärarne inplantas lärdomar i detta hänseende
och väckas kraftiga inre maningar, kunna nemligen de anvisningar,
som i Kongl. Maj:ts cirkulär till domkapitlen, direktionerna öfver Stockholms
stads undervisningsverk in. ti. år 1892 lemnas rörande djurskyddsundervisningen,
bära någon frukt.

I detta cirkulär fästes skolföreståndares och lärares, särskildt lärarnes
i kristendomskunskap och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten
deraf, att ungdomen erhåller en rätt insigt i menniskans förhållande
till djurverlden samt i de skyldigheter, som menniskan till följd
deraf har mot såväl de vilda som de tama djuren, i syfte att derigenom
ungdomens medkänsla för djuren må väckas samt all onödig grymhet
mot dem undanrödjas.

Bih. till Rikad. Prot. 1896. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Haft. {lins 133—136). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

Emellertid vinnes det åsyftade målet endast långsamt och ofullständigt
ensamt på denna väg. Och under tiden få de stumma djuren utstå
allehanda lidanden. Få göra sig någon rigtig föreställning om huru
mångskiftande till arten och huru vanligt djurplågeriet är ännu i våra
dagar, trots allt som göres för att undanrödja det. På samma gång misshandeln
af djuren är en grym oförrätt mot dem, bidrager den i hög
grad att demoralisera och förhärda dess utöfvare. Råhet förvildar. Och
exemplet smittar vidt omkring.

Hur många upprörande scener, hvarvid djuren äro de oskyldiga offren
för husböndernas eller drängarnes dåliga lynne, slarf eller råhet synnerligast
under rusets inflytande, uppföras ej vid och efter våra marknader
och i all synnerhet som följd af krogarnes och ölnästenas lössläppta
orgier. Ingen upptecknar dem.

Pinan består icke blott i hugg och slag, utan lika ofta derjemte i
svält och annan vanvård.

Det sportmessiga, cirkusmessiga och vetenskapliga djurplågeriet vidgar
samtidigt sitt område.

Vid kreaturstransporter återstår ännu mycket att önska i afseende på
omsorg om djuren; vid slagt likaså.

Vid jagt och fångst blifva nog ofta både de tama och de vilda djuren
plågade på det omenskligaste sätt, ehuru litet nog förspörjes derom.

Ett betecknande fall omnämndes nyligen i pressen under följande notis:

»Cirka, 170 stycken räfvar har herr —n i —d under de senaste 20
åren fångat i räfgrop. Det obehagligaste med sådan fångst är, att man
å den i gropens midt befintliga stolpen skall hafva såsom agn eller bete
fasttjudrad en lefvande anka, hvilken derstädes under de kalla vinternätterna
får både frysa och vara rädd samt äfven mången gång blifva illa
medfaren af räfven, då denne störtar ner i gropen.»

Att på öfvertygandets väg söka råda bot för allt detta vore fåfängt.
Lagens hand måste verksamt ingripa.

Strafflagens 18 kap. stadgar i § 16: »Visar någon i behandling af
egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter, högst
etthundra riksdaler.» — De, som af tanklöshet och dåligt föredöme förledas
till grymhet mot djuren, korrigeras lätt. Men råa naturer taga sällan
rättelse; då sinnet rinner till och ruset kanske derjemte förvildar
dem, äro djuren ohjelpligt hemfallna åt deras tyranni. De ringa böter,
som vanligen ådömas dem, afskräcka alls icke. Rättsligt tilltal undgå de
oftast.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

3

I regeln äro djurplågare också menniskoplågare och såsom sådana
fruktade, hvarför de äfven af detta skäl åtminstone länge få gå oantastade
och fortsätta med sin misshandel af de arma djuren.

Och blifva de tilltalade, behöfva de endast hålla sig undan, då de
sökas med stämning, eller under rättegången anlita de många utvägar,
som stå öppna att draga ut på målet, för att, särskildt på landsbygden,
långa tider kunna fortsätta sitt djurplågeri.

Huru den grymmaste misshandel af djur kan under en lång tid fortgå,
ber jag med ett exempel bland många få visa.

En gård i en af Sveriges tätast bebodda trakter eges af en man,
som i grymhet och råhet mot djuren söker sin like. En tidning i trakten,
till hvars redaktion ryktet om mannens bedrifter nådde, lät nyligen
undersöka, huru med saken förhöll sig, genom att sända redaktionssekreteraren
till platsen. Det fans i trakten blott en mening om förhållandet.
Men ingen af grannarne vågade ingripa, emedan de fruktade för djurplågarens
hämnd.

En antydning om vidden och arten af det djurplågeri, han utöfvade
och ännu är fri att utöfva, lemnar tidningen i fråga i en artikel, ur hvilken
det kan vara nog att anföra följande, hvars rigtighet mig veterligen
ej blifvit bestridd.

»En häst hade kommit öfver ett bredvid honom stäldt mjölämbar
och ätit ur dess innehåll. Han straffades härför med att piskas, till dess
stora hål uppkommit på djurets ben.

En tjurkalf var helt nyligen föremål för hans vrede och blef sparkad
på buken, så att tjuren sedan insjuknade.

En annan tjur tämde han genom att städse sparka honom på frambenen,
till dess djuret låg på marken.

En ko lär han ha sparkat ofärdig.

Allt detta är saker, som hvar och en bland grannarne och förbiresande
den ena eller andra gången sett. Hvad som tilldragit sig utan
vittnen, vågar man knappt tänka på. Att någon, som mannen säger,
»lägger sig i hvad han gör med sina djur», tål han alls icke, och ej
många våga heller, af fruktan för sitt eget skinn, göra det.

Djurplågeriet fortgår derför ännu denna stund i all sin ohygglighet,
liksom det antagligen gjort allt sedan den dag, för 12 ä 14 år sedan,
då mannen tillträdde sin gård.

Ett åsyna vittne har berättat, huru mannen en gång betedde sig
mot en honom tillhörig ko, hvilken han i vittnets åsyn sparkade på no -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

sen, så att'' blodet frustade ur näsborrarne på det arma djuret, hvilket
skälfvande stod alldeles stilla och borrade nosen ned i marken. Äfven
sparkade han samma ko på bakbenen och på buken, så att hon sedan
mjölkade blod.

En person förmälde, att han en gång, då han skulle hafva hö af
mannen, bevittnade, huru denne råkade i raseri och med högaffelskaftet
på hufvudena bearbetade några djur i sin ladugård.

En annan gång hade observerats, hur han plockade upp stora stenar
i vagnen, då han kom åkande, och sedan slungade dessa, den ena efter
den andra, på hästen, som sprang i sken.»

Och sådana scener äro vanliga!

Följande bevittnade utlåtanden af personer, som dels haft daglig och
lång erfarenhet af de sorgliga förhållandena, dels tillfälligtvis gjort sina
iakttagelser, bestyrka tidningens uppgifter:

»Undertecknads erfarenhet (det mesta deraf grundande sig på personliga
iakttagelser) angående det sätt, på hvilket djur behandlas af landtbrukaren
—n, är följande:

Inledningsvis må nämnas, att ofvan sagda person är innehafvare af en
gård i X härad, —lands län, der han i en större uthusbyggnad har inhysta
hästar och kor samt andra kreatur.

Han är till sitt skaplynne ytterst elak, rå, inbunden och våldsam
samt kan på en gång, utan märkbar orsak, betagas af det vildaste raseri.
Han är såsom berusad vida bättre, än när han är nykter.

Har han fått ett anfall af dåligt lynne — hvilket är långt ifrån
sällsynt — har han blifvit ond på någon, eller har annars något gått
honom emot, ögonblickligen plägar han rusa ner till ladugården, gripa
en piska eller en skyffel eller något annat tillhygge samt dermed bearbeta
närmast stående häst eller ko på ben, bål och hufvud, eller ock sparkar
han med tunga träskor djuren på buk och ben. De hoppa och stampa
under slagen och sparkarne, så att det höres upp till boningshuset.

Går han blott för ro skull ner till ladugården, behöfves endast den
allra minsta anledning för att han skall kasta sig öfver något af kreaturen
och misshandla det. Ett råmande, en gnäggning eller en blick från
djuren på hushållerskan, som kommer med bröd, äro dertill nog. Ber
hon eller någon annan honom att sluta upp, förvärras endast saken.

Kreaturen känna så väl hvad som förestår, att de skälfva, blott de
höra sin husbondes röst.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

5

Kör han med sina hästar eller oxar på åkern, händer det sällan, att
han nöjer sig med att begagna piska såsom pådrifningsmedel, utan plägar
han i stället taga upp och på de framför honom gående djuren kasta
större jordkakor och stenar. Befinner han sig i närheten af en gärdesgård,
brukar han också rycka till sig störar, som han flitigt använder
att slå med. Djurens kroppar bära efter denna behandling ofta synliga
märken.

Allt detta är saker, som hvar och en bland grannarne och förbiresande
den ena eller andra gången sett och med mig kunna intyga.

—g den 1 februari 1895.»

Namn.

Namnteckningen bevittnad.

»Angående —ns i —by sätt att behandla sina djur kunna vi, hans
nära grannar, enligt egen erfarenhet meddela:

Hans sinnelag är hårdt, och han kan hastigt betagas af våldsamt
vredesmod, som kan vara farligt nog för den, mot hvilken det bryter ut,
menniska eller djur.

När han på åkern kör med sina djur, brukar han, för att drifva på
dem, kasta stenar m. m. samt slå dem med gärdesgårdsstörar och dylikt.

Reser han bort till närmaste stad torgdagar, eller till kreatursmöten
i —e eller —g, plägar han låta de hemmavarande djuren under tiden
stå utan såväl mat som tillsyn. Man kan vid sådana tillfällen — hvilka
kunna vara ända till ett dygn — få höra kornas ängsliga råmanden från
den stängda ladugården. Detta naturligtvis under de tider, då han saknar
hushållerska eller annan tjenare.

—n har sjelf för mig omtalat, huru han medelst sparkar tämt en
något ond tjur.

Flera andra liknande exempel på hans förfaringssätt mot djuren
känna vi ock, liksom samtliga våra grannar.

—by den 3 februari 1895.»

Namn. Namn,

Namnteckningarna bevittnade.

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

»Med afseende på —ns i —by förhållande till sina kreatur kan jag,
som i nära tre år varit hushållerska på stället, meddela:

—n är af ett lika hårdt, uppbrusande och våldsamt som svårförstådt
sinnelag. Utan att man dertill kan se ringaste orsak, betages han understundom
helt plötsligt af ursinne, hvilket han, enligt hvad han sjelf sagt
mig, är ur stånd att beherska, och som ibland leder till de häftigaste
och våldsammaste uppträden, ofta rigtade mot hans kreatur, dem han
misshandlar med slag och sparkar, de förra utdelade med olika tillhyggen.
Förböner göra det än värre.

På hans grymhet mot kreaturen har jag under min tjenstetid sett
talrika exempel.

—by den 3 februari 1895.»

Namn.

Namnteckningen bevittnad.

»Att landtbrukaren —n från —by under år 1894 å —torg utan
tillsyn lemnat sina hästar från morgon till på qvällen, då de af mig
blifvit tillvaratagna och då lemnade foder och vatten, varder härmed
intygadt.

—by den 4 februari 1895.»

Namn.

•’i''; •; -/h ■ ;t . i /'' ■■ x .it “1 -Sill * K7 i''-r aria

Fjerdingsman.

»Att landtbrukaren —n från —by här i ett qvarnstall tisdagen den
22 januari detta år utan tillsyn och mat lemnat en honom tillhörig häst
tills mot qvällen dagen derpå, betygar

—by den 5 februari 1895.»

Namn.

Qvarndrängen i —by —gård.

Nanmnteckningen bevittnad. . k/

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133. 7

Djuren kunna ej sjelfva föra sin talan. Aro vi nu berättigade att
till vår fördel taga deras krafter och lif, så tillkommer det oss väl att
tillse, att de skyddas för åtminstone den ytterligaste misshandel. Men till
det ändamålet är tydligen strafflagens stadgande långt ifrån tillräckligt.

Straffpåföljden är alldeles för obetydlig att i svårare fall afskräcka.

Förenämnda förhärdade person lärer hafva hånat dem, som hotat honom
med stämning, med den förklaring, att det värsta som kunde hända
honom i detta fall vore, att han, sedan angifvaren fått mycket besvär för
så godt som ingenting, dömdes till fem kronors böter, som han nog stode
ut med att gälda hur många gånger som helst.

Det är rent af upprörande att tänka, att de stumma djuren under
lång tid kunna utsättas för sådan uppenbar grymhet, utan att lagens hand
under tiden kan verksamt ingripa till att stäfja eller förhindra det.

Det torde nog hafva händt, att en kronobetjening eller polismyndighet
på eget bevåg ingripit i ytterligare fall, till dömes i den ganska vanliga
händelse att snikenheten förleder husbonde att bruka ledbrutet eller
utsläpadt kreatur till körslor. Men detta sker under stor risk och är ett
olagligt förfarande.

Bättre vore väl då, att denna myndighet för svårare fall egde sådan
befogenhet, under former, som tryggade mot öfver grepp.

Att föreslå sådan lag, hvarigenom åsyftade ändamålet på lämpligt
sätt vunnes, tilltror jag mig ej.

Jag tillåter mig derför, på grund af det anförda, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t begära, det
Kongl. Maj:t ville låta utreda, i hvad mån och under hvilka
förhållanden utsträckt befogenhet för kronobetjening
och polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri
eller andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel,
såsom skärpta straffbestämmelser m. in., äro af
behofvet påkallade, och att Kongl. Maj:t i samband dermed
ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag
till lag i sådant syfte.

Stockholm den 27 januari 1896.

Edvard Wavr insteg.