Motioner i Andra Kammaren, N:o 133

Motion 1892:133 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

1

: f::i.i1^,; barnröst e.r.i

:•!; . V‘_ i i i • :''l r..''f: .■ f

!■* f >••''<! -AD t>lii

i m. iMl-ji.''/:■!> i,

; ‘''il;:)-.. i >.?>;.i ;-ft dy i i

‘t \ Å''U*i''fUMJ nlUtilMri

*• f.»nj. ir.-ruin- *iot

N:o 133.

•1 •1 i-i.'', i i:i! ! >! lii ii o!fl

" :. < ■ ti: < = n i Ml • I.!•■:)!; .1) i ''

V ; Af herr S. 3. Boetliius, om beviljande af ett årligt anslag å 20,000
. ä . kronor till inrättande af personliga professurer vid Upsala
universitet.

> i it ilil ;Yt*V.Vi . .».* •• MUj ?v. i T: -.V* V - iS • -i: .*•..• ''

■: >'':*;[ !j‘ f iif-f -1;.»../{ l Pm!! > (f i - * /*:•/! . ■ ^ : i v, •• -

Genom kongl. brefvet af den 11 februari 1859 upprättades med
Riksdagens bifall vid hvardera af de begge universiteten tvenne s. k.
rörliga adjunktur, hvilka, icke fastade vid något visst läroämne, voro
afsedda att bereda möjlighet att vid universiteten qvarstanna åt hoppgifvande
vetenskapsidkare, hvilka icke erhållit befordran till någon af
de dåvarande fasta lärareplatserna vid universiteten: ordinarie professurer
och adjunktur''. Denna institution, som allmänt erkännes hafva
varit till synnerlig nytta för universitetens vetenskapliga lif, upphörde
emellertid genom den omorganisation af universitetens lärareplatser, som
stadgades i kongl. brefvet den 1 juni 1877, i kraft hvaraf i stället för
samtliga adjunkturerna kommit fasta, vid vissa ämnen fastade extra
ordinarie professurer samt fasta och rörliga docentstipendier. De sistnämnda
kunna i viss mån anses såsom en ersättning för de indragna
rörliga adjunkturerna, men också endast i viss mån till följd dels af deras
låga belopp, dels deraf att de utdelas endast för kortare tid. Också
erkändes från flera håll vid den nämnda nya organisationens åvägabringande,
att den för att blifva verkligt fruktbringande behöfde kompletteras
genom inrättandet af s. k. personliga professurer, genom hvilka
de rörliga adjunkturerna skulle återupplifvas i förbättrad form.

Redan i det anförande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1876,
hvarigenom dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet föreslog
Kongl. Maj:t att gorå den första framställningen till Riksdagen om en

llih. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Käft. (N:isl33—137). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

ny organisation af universitetens lärareplatser, heter det: »Utom dessa

vid vissa ämnen fastade extra ordinarie professioner vore det önskligt, att
nödiga tillgångar kunde beredas att, då tillfälle dertill yppades, vid
universitetet såsom extra ordinarie professorer med skyldighet att i
undervisningen deltaga bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig
förtjenst utan afseende på läroämne.» På samma gång anmärkte
han emellertid, att »för sådant ändamål lära åtminstone för närvarande
erforderliga medel icke finnas att tillgå», och i sjelfva den kongl. propositionen
ingick också intet förslag angående denna sak. Statsutskottet
vid 1876 års riksdag afstyrkte för tillfället genomförandet af den i propositionen
framstälda organisationsplanen såsom ej varande tillräckligt
detaljerad, men föreslog i stället att till nästa riksdag af regeringen
begära eu ny framställning i frågan och angaf dervid såsom ett moment i
den blifvande organisationen sådan det tänkte sig densamma: »tillfälliga
professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän». Under
diskussionen i kamrarne framhölls sedan från flera håll vigten och
betydelsen af en sådan institution, i Andra Kammaren bland annat af
herrar Axel Bergström, Key och Rydin, i Första Kammaren af herr
Hedlund, hvilken dervid uttalade den åsigten, att det för dylika platser
nödiga anslaget »lämpligast borde erhålla karakteren af förslagsanslag,
som stode till regeringens förfogande». Dessa åsigter blefvo också
Riksdagens, ty i dess skrifvelse till Kongl. Maj:t angående regleringen
af åttonde hufvudtiteln anmärktes såsom en brist i den kongl. propositionen,
att enligt denna ej, »åtminstone icke under den närmaste framtiden,
några rörliga d. v. s. vid bestämda läroämnen icke bundna extra
ordinarie professorsbeställningar komma att upprättas», ehuru departementschefen
sjelf erkänt deras behöflighet, och derefter heter det vidare
i skrifvelsen: »Riksdagen anser det vara af särdeles stor vigt, att

universiteten genom dylik anställning ega medel att vid sig och vetenskapen
fästa män af ovanlig skicklighet och sällsyntare gåfvor, och
bör derför enligt Riksdagens förmenande uti planen för den nya organisationen
ovilkorligen ingå, att medel afses för nu omtalade ändamål».
Då emellertid Riksdagen på samma gång förklarade sin åsigt vara, att
de åt universiteten redan beviljade medlen skulle kunna räcka äfven
för detta ändamål, gjorde det större akademiska konsistoriet i Upsala,
hvars utlåtande — liksom sektionernas och fakulteternas — af Kongl.
Maj:t infordrades med anledning af denna skrifvelse, ej någon framställning
om en särskild summas fixerande för nämnda ändamål, utan
anslöt sig till den af den filosofiska fakultetens humanistiska sektion
uttalade åsigten, att det i stället borde »lemnas öppet för hvarje fa -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

3

kultet eller sektion att, när en vetenskapsman med framstående förmåga
finnes, som icke på annat sätt kan fästas vid universitetet, genom
vederbörande högre myndigheter hös Kongl. Maj:t göra underdånig
framställning om beredande af nödiga medel till hans anställning.»
Till följd häraf innehöll det yttrande, hvarmed departementschefen i
statsrådet den 8 januari 1877 motiverade den i Kongl. Maj:ts proposition
till 1877 års''riksdag framstälda organisationsplanen, blott följande
angående denna sak: »De belopp (9,500 kronor för Upsala universitet

och 6,750 kronor för Lunds), hvilka icke blifva för fasta lärareplatser
eller vid fakulteterna fästade docentstipendier erforderliga, synas mig
derför böra ställas till Eders Kongl, Majis disposition för att vid universitetm
förvaltas och, i den ordning Eders Kongl Maji lan finna för godt föreskrifva,
användas till aflöning för personliga professorsbeställningar eller till rörliga
docentstipendier.» Detta öfverskott var emellertid alldeles otillräckligt
för båda dessa behof, hvilket också statsutskottet vid 1877 års riksdag
i sitt utlåtande öfver den kongl. propositionen erkände, men utskottet
föreslog dock icke, att tillräckliga medel skulle beredas genom ytterligare
anslag, utan nöjde sig med att antyda såsom lämpligast, att de
tillgängliga medlen användes i främsta rummet till docentstipendier,
och, ehuru under diskussionen i kamrarne tungt vägande röster å nyo
höjdes till förmån för den — sålunda i strid med Riksdagens förut tydligt
uttalade mening nu tillbakasätta — personliga professorsinstitutionen,
fattade Riksdagen sitt beslut i öfverensstämmelse med detta statsutskottets
uttalande, hvarefter den nya organisationen i enlighet härmed
genomfördes. Då härför äfven det förut befintliga anslaget till de rörliga
adjunkturerna användes, försvunno sålunda dessa platser, hvilka
för universitetens vetenskapliga utveckling haft en så stor betydelse,
utan annan ersättning än de i detta hänseende alldeles otillräckliga
rörliga docentstipendierna.

Den nya organisationens upphofsman, dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet Carlson, trodde dock ej, att detta
skulle medföra några olägenheter, enär — såsom han under debatten
den 7 april om den kongl. propositionen yttrade i Första Kammaren—
personliga professurer enligt denna organisations »grundtanke» inginge
deri såsom »ett element». Det sätt, hvarpå han tänkte sig att denna
»grundtanke» skulle realiseras, var åter — såsom ses både af detta
hans yttrande, af hans anförande i statsrådet den 8 januari 1877 och
ett hans yttrande under Andra Kammarens debatt om förslaget den 9
april — detsamma, som den humanistiska sektionen och det större
akademiska konsistoriet i Upsala förordat, nemligen att tillfällig sådan

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

professur skulle upprättas, så snart eu vetenskapsman med framstående
förmåga icke på annat sätt kunde fästas vid universitetet. Denna utväg
har emellertid hittills visat sig temligen illusorisk, enär de framställningar,
som sedan 1877 i sådant syfte gjorts, åtminstone från Upsala
universitet, icke ledt till något resultat, och ifrågavarande grundtanke i den
nya organisationen kan sålunda icke sägas hafva blifvit förverkligad.

Till följd häraf har vid Upsala universitet den åsigten allt mer
trängt igenom, att ett vida lämpligare sätt till frågans lösning vore det
först påtänkta och af 1876 års Riksdag förordade, nemligen att vissa
medel funnes tillgängliga för att i mån af behof användas till personliga
professurers upprättande; och sedan så väl den filosofiska fakultetens
båda sektioner som den juridiska fakulteten i Upsala inkommit
med förslag i sådant syfte, gjorde det större akademiska konsistoriet
derstädes i skrifvelse till kanslersembetet af den 19 september 1888
hemställan om nämnda embetes medverkan till att ett årligt anslag af
20,00(3 kronor måtte af Riksdagen äskas att ställas till Kongl. Maj:ts
disposition, i ändamål att i mån af behof användas för att medelst inrättande
af personliga professurer vid universitetet fästa män, hvilka
genom vetenskaplig författareverksamhet eller lärareverksamhet på ett
synnerligt framstående sätt utmärkt sig, hvilka professurers innehafvare
borde åtnjuta en årlig lön af 4,000 kronor, med rätt tillika för dem att
af statsmedel bekomma ålderstillägg i likhet med extra ordinarie professorer
och med skyldighet att deltaga i den offentliga undervisningen
samt — då förhållandena så kräfva — examinationen vid universitetet och
med förpligtelse för innehafvare af dylik professur att emottaga kallelse
till ledig icke personlig ordinarie eller extra ordinarie professur vid universitetet,
hvilken omfattar det ämne, hvari han vore anstäld såsom professor,
börande besättandet af ifrågavarande personliga professurer ske
enligt, grunder, som af Kongl. Maj:t efter vederbörande akademiska
myndigheters hörande fastställas, äfvensom i hvarje fall bestämmelser
om den undervisnings- och examinationsskyldighet, som skall åligga
innehafvare af personlig professur, i sammanhang med utnämningen
gifvas.

öfver denna framställning infordrade kanslersembetet det större
akademiska konsistoriets i Lund utlåtande, och sedan detta den 7 juni
1889 uttalat sig för önskligheten af att ett dylikt anslag äfven bereddes
Lunds universitet, och kanslersembetet anmodat det större akademiska
konsistoriet i Upsala att inkomma med det yttrande, hvartill nämnda
utlåtande kunde gifva anledning, tillsatte sistnämnda konsistorium en
komité, bestående af en ledamot af hvarje sektion och fakultet, hvilken

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

5

komité den 10 maj 1890 afgaf dels sitt utlåtande i frågan, dels ett förslag
till stadga rörande besättandet af personliga professorsbefattningar.
I utlåtandet föreslogo komiterade, att konsistoriet måtte förnya sin ofvan
anförda hemställan till kanslersembetet af den 19 september 1888, blott
med den ändringen, att den ifrågasatta skyldigheten för innehafvare af
personlig professur att mottaga kallelse till ledig icke personlig ordinarie
eller extra ordinarie professur vid universitetet skulle modifieras
derhän, att denna skyldighet skulle afse sådan icke personlig professur,
»hvars ämne väsentligen sammanfaller med eller ingår i det ämne, i hvithet
han är anstäld såsom professor».

Hvad komiterade sålunda i nämnda utlåtande föreslagit, biträddes
af konsistoriet, och på grund häraf förnyade detta den 13 september
1890 hos kanslersembetet sin i skrifvelsen af den 19 september 1888
gjorda hemställan med ofvan angifna ändring, dervid framhållande det
ifrågavarande anslaget bland dem, som konsistoriet ansåg särskildt behöfliga.
En lika lydande framställning har äfven den 9 september 1891
gjorts af konsistoriet, och kanslersembetet har vid båda tillfällena gifvit
sitt särskilda förord åt hvad det sålunda föreslagit.

På grund af den stora betydelse, som vederbörande myndigheter
sålunda ansett den ifrågavarande institutionen ega och då 1876 års Riksdag,
såsom ofvanstående historik visar, delat samma uppfattning, utan att
följande Riksdagar principielt frånträdt densamma, har jag ansett mig
böra bringa frågan derom under Riksdagens pröfning, och tillåter jag
mig dervid att, med afseende på arten af det behof, hvarom här är fråga,
med anslutning till hvad den ofvan omnämnda af det större akademiska
konsistoriet i Upsala tillsatta komitén derom i sitt utlåtande yttrat, särskildt
framhålla följande synpunkter.

Våra universitet måste anses ega en tvåfaldig uppgift, å ena sidan
att meddela all den vetenskapliga undervisning, hvars inhemtande utgör
förutsättning för att kunna fylla alla de vigtigare funktionerna i statens
tjenst, å andra sidan att utgöra medelpunkten och härden för det vetenskapliga
lifvet öfver hufvud. Hvad som fordras för fyllandet af den
förra uppgiften — lärareplatser och öfriga för undervisningen afsedda
institutioner i bestämda ämnen, i hvilka insigt måste fordras för att
statslifvet skall gå sin orubbade gång — måste från statens synpunkt
anses rent af nödvändigt. Den senare uppgiften, eller befordrandet af
vetenskapens blomstring i och för sig är, om också icke af den betydelse,
att dess tillbakasättande skulle föranleda ett omedelbart störande af
statslifvet, dock af den största vigt för vårt folks kulturutveckling. Men
ett synnerligt kraftigt medel för fyllandet af denna senare uppgift är,

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

att personer med verklig kallelse för vetenskaplig verksamhet genom
anställning vid universiteten beredas möjlighet att få följa denna kallelse.
I detta hänseende äro emellertid våra universitet för närvarande ej synnerligt
starkt rustade, ty i allmänhet kunna de för hvarje vetenskapsgren
ej bjuda på mer än högst fyra platser, som gifva sina innehafvare
tillfälle att under något så när betryggande ekonomiska förhållanden
egna sig åt vetenskaplig verksamhet, nemligen de ordinarie och extra
ordinarie professurerna. Åro inom en vetenskapsgren dessas innehafvare
temligen unga, så finnes, efter de rörliga adjunkturernas afskaffande,
föga utsigt att vid universiteten kunna fästa andra personer, som egnat
sig åt samma fack, vore det än med den mest lysande framgång, och
då universiteten på många områden äro de enda institutioner, som hos
oss erbjuda tillfälle till vetenskaplig verksamhet, så blifva sådana personer
härigenom rent af tvingade att öfvergifva vetenskapen och kasta
sig in på banor, för hvilka de kanske icke alls äro danade, ty man kan
icke vänta, att personer efter en lång studiebana och med större begåfning
såsom sin nästan enda framtidsutsigt skola nöja sig med ett docentstipendium
på högst 1,500 kronor, hvilket dessutom utdelas blott för
vissa år. Följden af dessa dåliga utsigter på den vetenskapliga banan
kan också blifva den, att all högre begåfning från början afskräckes
från densamma, hvilket utan tvifvel vore en verklig nationalförlust.
Härtill kommer vidare, att, då i vår tid vetenskapens fält allt mera
vidgas, det lätt kan inträffa, att män med ovanlig vetenskaplig skicklighet
och sällsyntare begåfning framträda, för hvilka den vid en viss
tid gällande fördelningen af lärarebeställningar vid universiteten icke
lemnar något rum öppet. För dem finnes sålunda under nuvarande
förhållanden ingen som helst möjlighet att genom sin vetenskapliga verksamhet
ernå en i ekonomiskt hänseende betryggad ställning, men det
lärer ej kunna förnekas, att det är en väsentlig förlust, om en man, som
visar sig egnad att på vetenskapens fält bryta nya banor, att utflytta
sin vetenskaps råmärken eller att lägga eu djupare grund för en redan
i större eller mindre mån uppförd vetenskaplig byggnad — om en sådan
man ej skulle kunna få sin verksamhet der, hvarest han företrädesvis
måste anses hafva sin plats, nemligen vid universiteten, utan till följd
af ogynsamma förhållanden gå förlorad för vetenskapen. De nu påpekade
hindren för det vetenskapliga lifvets blomstring i vårt land skulle
emellertid i väsentlig mån undanrödjas, om ett ständigt anslag funnes,
inom hvilket medel i mån af behof kunde disponeras för upprättandet
af personliga professsurer. Hvad som med ett sådant förslag åsyftas
är icke att fylla några luckor i universitetets ordinarie undervisning,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

7

icke heller att blott i allmänhet förstärka lärarekrafterna, allra minst
att bereda understöd åt äldre obefordrade universitetslärare, utan att
vid universitetet utan afseende på ämne fästa och derigenom åt vetenskapen
bevara personer af synnerligt framstående skicklighet och begåfning.

Mot en anordning af denna beskaffenhet har emellertid anförts,
att, om ett ständigt dylikt anslag funnes att tillgå, möjligen alla de
platser, till hvilkas besättande anslaget beredde medel, skulle genast
fyllas, utan att tillbörligt afseende fästes dervid, att endast verkligt
framstående förmågor vid tillsättandet borde komma i fråga, och denna
farhåga har icke saknat inflytande på, att röster höjt sig för en sådan
lösning af frågan, att först, om och när en synnerligt framstående vetenskaplig
förmåga framträdde, ett särskilt anslag borde begäras för upprättande
af en personlig professur. Men om det af mig förordade sättet
i och för sig skulle befinnas vara det mest fördelaktiga, så synes den
nämnda farhågan endast böra utgöra en stark uppfordran till beredande
af tillräckliga garantier mot anslagets användande i strid med ändamålet,
icke ett skäl att utan vidare förkasta detsamma. I sjelfva verket
synes det hafva bestämda företräden framför; begärande af särskildt
anslag för hvarje fall, då upprättandet af en personlig professur vore
önskligt. Ty utom det, att, såsom redan är anmärkt, detta sätt visat
sig föga effektivt, så skulle detsamma innebära, att pröfvandet och bedömandet
af vetenskaplig skicklighet lägges i Riksdagens hand, hvilket
såsom af herr Key vid 1876 års riksdag framhölls i Andra Kammaren,
måste betraktas såsom principielt origtigt; dessutom medföra formerna
för en sådan procedur så stor tidsutdrägt, att lätteligen ändamålet dermed
förfelas, enär det kan hända, att den person, som man på detta
sätt ville rädda åt vetenskapen, ej, om samtidigt en annan bana står
honom öppen, vågar afvakta det osäkra resultatet.

Visserligen skulle det vara fördelaktigast, om anslag af nu angifna
art kunde beredas båda universiteten, men då behofvet deraf starkast
tyckes hafva blifvit kändt i Upsala och då, med den möjlighet
som finnes att öfvergå från det ena universitetet till det andra, det i
alla fall kommer hela vår vetenskapliga utveckling till godo, om saken
också blott genomföres vid det ena universitetet, har jag ansett mig
kunna inskränka mitt förslag till Upsala universitet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag vördsammast
hemställa,

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 133.

att Riksdagen ville bevilja ett årligt anslag af
20,000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts disposition,
^ändamål att i mån af behof användas för att medelst
inrättande af personliga professurer vid Upsala universitet
fästa personer, hvilka genom vetenskaplig författare-
eller lärareverksamhet på ett synnerligt framstående
sätt utmärkt sig, hvilka professurers innehafvare
böra åtnjuta en årlig lön af 4,000 kronor med rätt
tillika för dem att af statsmedel bekomma ålderstillägg
i likhet med extraordinarie professorer och med skyldighet
att deltaga i den offentliga undervisningen
samt — då förhållandena så kräfva — examinationen
vid universitetet samt med förpligtelse för innehafvare
af dylik professur att mottaga kallelse till ledig icke
personlig ordinarie eller extraordinarie professur vid
universitetet, hvars ämne väsentligen sammanfaller
med eller ingår i det ämne, i hvilket han är anstäld
såsom professor, börande besättandet af ifrågavarande
personliga professurer ske enligt grunder, som af Kongl.
Maj:t efter vederbörande akademiska myndigheters
hörande fastställas, samt i hvarje fall bestämmelser
om den undervisnings- och examinationsskyldighet,
som skall åligga innehafvare af personlig professur, i
sammanhang med utnämningen gifvas.

Stockholm den 30 januari 1892.

8. J. Boethius.