Motioner i Andra Kammaren, N:o 131 (Motion 1895:131 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.

N:o 131.

Af herr C. J. Jakobson, om upphäfvande af stadgandet att
inteckning i fastighet skall, för att fortfarande vara
gällande, hvart tionde år förnyas.

Ehuru årligen reformer införas i vårt lands gällande lagar, så
finnas många stadganden deri, som ännu äro föga tidsenliga och hvilka
äro i behof af förändringar. Bland dem torde böra nämnas de stadganden,
som röra inteckningars tioåriga förnyelse, hvilka, med den utveckling
affärslifvet i vår tid tagit, numera kunna anses såsom föråldrade och
föga lämpliga, hvarför saken är förtjent af att komma i åtanke hos
Konungen och Riksdagen.

Åsigten om olämpligheten att inteckningar i fastighet skola förnyas
inom hvart tionde år för att vara gällande är ingalunda ny, ty redan
för nära trettio år sedan uttalade den komité såsom sin åsigt, hvilken
komité år 1867 afgaf förslag till ändrade stadganden för betryggande af
egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet, på hvilket komitébetänkande
den nya lagen om inteckningar grundar sig, att inteckningar icke borde
behöfva förnyas för att vara gällande. Samma komité afgaf äfven ett
väl motiveradt förslag, huru en för kom men inteckning skulle kunna dödas,
en sak som under nuvarande förhållanden är förenadt med stora svårigheter
och hvilken naturligen måste förenklas om fömyelsestadgandet
borttages.

Emellertid fästes icke något afseende vid komiténs omnämnda
uttalande, då statsmagterna år 1875 genom lagstadganden ändrade inteckningsväsendet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.

Sedermera hafva flera gånger motioner väckts vid riksdagarna,
men utan att något resultat vunnits.

Den 1886 väckta motionen afstyrktes af lagutskottet bland annat
derför, att de år 1875 föreskrifna fastighetsböckerna ännu ej voro upplagda.
Vid de båda riksdagarna, som höllos 1887, återkommo motioner
i samma syfte.

Med fullkomligt erkännande af den fördelaktiga inverkan, som
inteckningsförnyelsens borttagande skulle utöfva på fastighetskrediten och
ehuru Kongl. Maj:t samma år utfärdat förordning angående uppläggandet
af fastighetsböcker, afstyrktes dock motionen af utskottet, då det ansågs,
att saken borde pröfvas och afhandlas af den då arbetande fastighetskomitén.

Det utlåtande, som den nämnda komitén afgaf, var i hög grad
belysande och uttalades på goda skäl nödvändigheten af inteckningsförnyelsens
borttagande.

Bland andra argument, som framhöllos, må nämnas att inteckningar
äro af en stor betydelse i och för realkreditens tillgodogörande,
men ju mera de måste anlitas såsom säkerhet vid affärsuppgörelser icke
blott inom utan äfven utom landet, ju rigtigare är, att äfven de såsom
säkerheter lemnade inteckningarna äro lämpliga att använda och att ej
rättsliga formaliteter orsaka och mången gång förhindra deras användande
för det afsedda ändamålet. Den i vårt land lagbestämda skyldigheten
att hvart tionde år förnya inteckningar för att deras giltighet skall fortfara
är mången gång en olägenhet och ofta ett hinder.

Huru många faror och svårigheter, som kunna orsakas genom det
otidsenliga lagstadgandet, är för väl kändt för att derom omständligt behöfver
ordas. Då inteckningarna för förnyelse måste företes inför häradseller
rådhusrätt, så är innehafvaren mången gång nödsakad att anförtro
den i främmande mans hand, hvarvid alltid är risk, utom det att de
genom eldsvåda eller olyckshändelse kunna gå förlorade.

I 1867 års komitéförslag hade redan förekommit stadganden huru
sådant skulle kunna lättare än nu ske, men hade inga ändringar vidtagits.

Då frågan på nytt framkom vid 1888 års riksdag, var det förvånande,
så förberedd som den var, att den ej blef behandlad med tillfredsställande
resultat. Visserligen antog båda kamrarna det i tvenne
afgifna motioner framstälda alternativa förslag, att en skrifvelse skulle
aflåtas till Kongl. Maj:t, med anhållan att denna vigtiga reformfråga måtte
af Kongl. Maj:t tagas under öfvervägande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.

Kongl. Maj:t har likväl sedermera förklarat denna Riksdagens
skrifvelse icke föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Emellertid är det nu Riksdagens pligt att ånyo på fullt allvar
upptaga denna isynnerhet för jordbrukskrediten så vigtiga fråga och befordra
densamma till ett nöjaktigt slut. Större skäl än någonsin förut
finnas nu dertill. Till följd af jordbrukets tryckta ställning måste allt
göras för att bereda jordbruksfastighetsegare möjlighet att erhålla lån mot
billigaste ränta. På den engelska penningemarknaden kunde, enligt hvad
kändt är, penningar i somras fått lånas till 3 ä 3 V2 procent. Men
Englands affärsmän gillade ej säkerbetshandlingar, hvilka äro så beskaffade,
som svenska inteckningar, icke derför att de ej ansågos vara goda
säkerbetshandlingar, utan till följd af inteckningsförnyelsetvånget.

Den risk, som, utom besvär, är förenad med förnyelsen, har förut
framhållits, men torde ännu en sak böra nämnas.

Förmyndare är ansvarig för myndlings medel. Om nu en inteckning,
tillhörig myndling, förkommer genom olyckshändelse eller oredligt
ombud, så synes det hårdt, att förmyndaren skall vara skyldig ersätta
inteckningens värde. Ej bättre för en myndling om förmyndaren försummar
inteckningsförnyelsen och befinnes insolvent, då inteckningsvärdet
slutligen skall redovisas myndlingen.

Den minskade inkomst, som staten skulle få i karteafgift, torde ej
böra vara något skäl, att motsätta sig inteckningsförnyelsens upphäfvande.
På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del behagade besluta, att
stadgandet om förnyelse af inteckning i fastighet hvart
tionde år för att inteckningen skall fortfara att gälla
hädanefter upphör.

Stockholm den 27 januari 1895.

C. J. Jakobson.

I motionens syfte instämma:

Nils Jönsson. C. F. Petersson. Gustaf Anderson.

Stockholm, Köeraners Boktr.-Akt.-Bol. 1895.