Motioner i Andra Kammaren, N:o 130

Motion 1890:130 Andra kammaren

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 130.

N:o 130.

Af herr J. Ekllllld, om ändrad fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen.

Vid nästlidna års riksdag väckte jag en motion, n:o 151, om förändring
i 22 § i Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa
drycker den 29 maj 1885, i syfte att större andelar af vinsten och försäljningsafgifterna
skulle komma landtkommunerna och landstingen till
godo.

Denna motion blef då af bevillningsutskottet afstyrka som hufvudsakligen
af det skäl, »att en betydlig reform i afseende härå genomfördes
endast för några få år sedan genom 1885 års lagstiftning, samt någon
på officiella uppgifter grundad erfarenhet ännu ej kunnat vinnas angående
de belopp, som under de senaste åren tillfallit städerna och landsbygdskommunerna
af nämnda medel, ansett en ytterligare förändring i det
af motionären uppgifna hänseendet ännu ej lämpligen böra ega rum».
Men då vi nu vid vår ankomst till riksdagen mötas af statistiska uppgifter
rörande dels kommunernas fattigvård och finanser för år 1887, dels
ock angående bränvins tillverkning och försäljning för tillverkningsåren
1886—1887 och 1887—1888, afgifven af finansdepartementets kontrolloch
justeringsbyrå, som hvar för sig innehålla ytterst värdefulla upplysningar
i bemälda hänseenden, hvilka, enligt mitt förmenande, än
ytterligare bekräfta befogenheten af mina i förenämnda motion gjorda
beräkningar och uttalanden, så tvekar jag icke att härmed förnya mina
deri gjorda påståenden och yrkanden, till hvilka jag vågar hänvisa.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 130.

3

Såsom ytterligare stöd för befogenheten af mina framställningar
må det tillåtas mig anföra, att under det utskänknings- och minuteringsafgifterna,
som tillföllo landsbygdskommunerna, uppgingo till endast 2,3
0/o, tillkom det deremot stadskommunerna 11 % och rikets 8 köpingar
icke mindre än 23,3 % af relativa beloppen. Beträffande fattigvårdstungan,
ställer den sig så, att af relativa beloppen af kommunernas utgifter
1887 tynger den landskommunerna med 22,8 %, men stadskommunerna
med endast 9,7 %. Rörande landstingens finanser tillåter jag mig
blott erinra, att desamma laborera med en skuldbörda af 3,646,204 kronor.

Ett annat missförhållande, som icke är mindre anmärkningsvärdt,
må äfven i sammanhang härmed framhållas. Bolagsstyrelserna i vissa
respektive samhällen, som idka bränvinshandel för det allmännas räkning,
gå dervid, synes mig, till väga på ett ganska egendomligt sätt.
Undersöker man Sveriges officiella statistik rörande bränvins tillverkning
och försäljning för åren 1886—1887 och 1887—1888, så finner man, att
t. ex. i Malmköping har bolaget under förstnämnda försäljningsår tillgodogjort
sig i löner, arfvoden, hyror och öfriga omkostnader det ganska
ansenliga beloppet af 22,019 kronor 74 öre, men som försäljningsafgift
lemna!, endast 6,000 kronor. Ett liknade förhållande har äfven egt
rum med Laholm, Lysekil, Nybro, Trosa m. fl. Det vill synas så,
som att administrationskostnaderna i de minsta stads- och köpingssamhällena
ställer sig dyrast. Att detta kan vara med sanna förhållandet
öfverensstämmande, är för mig ganska svårfattligt. Med anledning häraf
föreställer jag mig, att lagstiftningen borde härutinnan komma det allmänna
till hjelp och bestämma, att till löner, arfvoden, hyror och öfriga
omkostnader finge användas blott vissa procent af bruttoinkomsten, möjligen
olika i den mån de lokala förhållandena i orterna kunna betinga
större eller mindre utgifter för nämnda ändamål, och att revisorerna
blefve befogade att derom anställa granskning och afgifva yttranden.

Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt tillåter jag mig vördsamt
antingen

förnya min redan gjorda hemställan om den fördelning,
hvilken återfinnes i min här ofvan åberopade
motion, n:o 151 till 1889 års Riksdag,

eller hemställa

det bevillningsutskottet behagade föreslå annan,
enligt ärendets natur rationellare fördelning af de medel,
hvarom 22 § i kongl. förordningen angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 29 maj 1885 handlar,

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 131.

samt formulera tillägg till ifrågavarande kongl.
förordning, att högst 25 % af bruttoinkomsten må beräknas
som ersättning för löner, arfvoden, hyror och
öfriga omkostnader.

Stockholm den 27 januari 1890.

J. Eklund.

N:o 131.

Af herr F. G. Björck, om ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen.

Åstundan, för att ej säga den obetvingliga nödvändigheten af en
utsträckning i den politiska rösträtten träder allt tydligare i dagen. Ett
rop om rättvisa häri höres från orepresenterade i alla landsändar.

Några vidlyftiga ordanden i denna sak äro ej längre nödvändiga, då
i de många motioner, som riksdag från riksdag blifvit väckta för denna
frågas lyckliga lösning, redan allt för många talande förhållanden blifvit
påpekade och framhållna af många sakförståndiga och rättänkande män,
för att ej förundran och missnöje skolat uppstå öfver att ännu intet
resultat blifvit uppnådt.

Såsom folkets man tvekar jag ej att för tredje gången väcka förslag
härom. Jag anhåller alltså,

att Riksdagen måtte antaga att hvila till grundlagsenlig
behandling följande förändrade lydelse af 14 §
riksdagsordningen: