Motioner i Andra Kammaren, N:o 12 (Motion 1896:12 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

N:o 12.

Af herr N. NilsSOll i Skär hus, med förslag till ändrad lydelse
af 58 och 63 §§ i lagen angående väghållninqsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Genom nya väglagen af den 23 oktober 1891, som numera allmänt
tillämpas i de flesta väghållningsdistrikt, har uppstått åtskilligt missnöje
från deras sida, hvilka förut varit betungade med väghållningsskyldigheten,
icke allenast för ökadt besvär, utan äfven ökad kostnad. Att grundad
anledning förefinnes, har erfarenheten redan visat, och att skäl till
förändring ju förr dess bättre är nödvändig.

Alltså, min afsigt är att påvisa eu nödig lagförändring i fråga om
sättet för debitering och uppbörd af vägskatten.

Hvad debitering, uppbörd, indrifning och redovisning beträffar, så
stadgas i väglagens 63 §, att »Konungens befallningshafvande ombesörjer,
på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder genom
vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och
redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens
befallningshafvände jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter
till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.
»

Såsom följd häraf framgår, att kronans uppbördsman ega skyldighet
leverera medlen i länets ränteri samtidigt med kronoskatterna och erhålla
af desamma en provision af 3 procent. Skäl finnes således till förändring.

Inom flera väghållningsdistrikt har redan beslutats, att utdebitering
och uppbörd skola ske kommunvis. Detta synes mig vara emot 63 § i
väglagen, men det pekar på nödig ändring af lagen.

Skälen till förändring torde vara många, men ett bland de största
är, att när större delen af vägskatten skall användas till ersättning för
vinterväghållningen, så är det svårt för en del af allmogen att vid tiden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

för kronouppbördsstämmorna äfven skaffa och inbetala dessa stora belopp,
vägskatten inberäknad, hvilken först efter flera månader derefter af dem
fås åter, och då med fråndragning af 3 procent af desamma, som erlagts
till statens förut så rikligen aflönade tjensteman.

Ett annat skäl är, att nu gällande bestämmelser medföra obehöfliga
besvär samt risk för vägstvrelserna jemte onödiga kostnader för väghållningsdistrikten
genom de uppburna medlens insättande i landtränterierna
och vägstyrelsernas i anledning deraf uppkommande skyldighet att efter
Konungens befallningshafvandes ^anordning der utqvittera dem.

Då nu afståndet är synnerligen olika på olika orter, kunna kostnaderna
på somliga ställen bli rätt stora. Vägstyrelserna hafva att välja
emellan en för väghållningsdistriktet dyr resa eller stå risken genom anlitande
af kommissionär. Nyttan häraf synes mig synnerligen tvifvelaktig.

Hvarje härad utgör numera, genom stadgandet i väglagen, en gemensamhet
för sig sjelf, och på många ställen inom landet utgöres detta
af en enda kommun. Under alla förhållanden framgår, att debitering och
uppbörd af vägskatten kan uppdragas åt kommunalnämnd. Erfarenheten
har visat, att debitering och uppbörd af kommunalutskylderna kunnat försiggå
utan nämnvärda olägenheter samt utan statens myndigheters medverkan,
och då är det klart, att vägskatten, hvars uppbärande blir mycket
enklare, kan anförtros åt kommunalnämnderna. Det enda, som kan tillkomma
statens embets- och tjensteman är att förhjelpa kommunalnämnderna
till utfående af de medel, som icke godvilligt vid uppbördsstämma!! inbetalts,
på sätt som stadgadt är för resterande kommunalutskylders indrifning.

Genomförandet af detta mitt förslag, att vägskattens debitering och
uppbörd öfverflyttas från häradsskrifvare och kronofogde till socknarnes
kommunalnämnder, skall säkert mottagas med tillfredsställelse.

Kommunalordförandena hafva af Kongl. Majtts befallningshafvande
förständigats att uppgöra vägfyrktalslängderna till ledning vid val in. in.
Således äro dessa skyldiga att förut ega kännedom om debiteringsgrunden.
Alla, som deltaga i väghållningsbesväret, hafva äfven åliggande att betala
koinmunalutskylder, hvadan det icke kan bli fråga om flera betalande.
Den enda ökning, som bör förekomma, är, att debiteringslängden ökas
med tvenne kolumner, den ena för vägfyrktalet och den andra för vägskatten.

Derjemte bör ej lemnas opåaktadt, att hvarje kommun då gerna
ökade åt sin kommunalnämnd ersättningen för skrifmaterialier, och ändå
skulle kommunen hafva icke obetydlig vinst, om detta mitt ändringsförslag
kan genomdrifvas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

Afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunna indrifvas, böra, enligt mitt förmenande, de
väghållningsskyldige tillkomma.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,
det Riksdagen beslutar,

att §§ 58 och 63 i väglagen den 23 oktober 1891
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 58.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde,
hvartill vägstyrelsen, så snart ske kan, utfärdar kallelse,
sjelfva eller genom ombud pröfva och fastställa inkomstoch
utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang dermed
äfven det belopp, med undvikande af bråktal, hvilket
skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf
skyldige.

Vid samma tillfälle ega de väghållningsskyldige
att bestämma, om vägskattens debitering och uppbörd
skall verkställas genom statens uppbördsman i enlighet
med hvad § 63 stadgar eller på annat sätt, som af de
väghållningsskyldige anses lämpligare.

Röstvärdet vid omröstningar i dessa afseende!! beräknas
efter vägfyrktalet.

§ 63.

I det fall att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften
i § 58, icke beslutat annat sätt, skall Konungens
befallningshafvande, på vägstyrelsens derom framstälda
begäran, ombesörja, att vägskatten varder genom vederbörande
kronouppbördsmän i sammanhang med kronoskatterna
debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om
landstingsmedel är föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens
debitering, uppbörd och redovisning skall verkställas
genom vägstyrelsen eller socknevis genom kommu -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12.

nalnämnderna, på sätt ocli emot ersättning, hvarom öfverenskommelse
träffats, så tillkommer det dessa samma
rätt i fråga om resters indrifning, som är åt kommunalnämnd
för kommunalutskylder stadgad.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman,
eger Konungens befallningshafvande och i
annat fall de väghållningsskyldige att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende
till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Om remiss till lagutskottet anhålles, samt att utskottet vidtager de
förändringar i förslaget, som anses nödiga.

Stockholm den 21 januari 1896.

Nils Nilsson.