Motioner i Andra Kammaren, N:o 127

Motion 1892:127 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 127

9

N:o 127.

Af herr L. JÖZlSSOn i Sandby, om ändring i § 12 mom d. i
bevillningsförordningen.

Under de senare åren har en jemn och ständig klagan hörts inom
städerna öfver lifsmedlens fördyrande. Det bör derför mana en och hvar
att söka utreda, i hvilken män en sådan klagan är berättigad och i synnerhet
söka efter, hvilka orsakerna dertill kunna vara.

Söker man då först klargöra, huru vida landtmännen nu få mera betaldt
för sina kreatur eller andra produkter, som konsumeras i städerna, än för
några år sedan, då icke dessa klagomål afhördes, kommer man snart till full
visshet derom, att så icke är förhållandet, utan att orsaken till den omtalade
stegringen åstadkommes genom de mellanhänder, som allt mer och mer erhålla
stadsmyndigheternas privilegier på att ensamma bestämma prisen och oskäligt
betunga de stadsbor, som äro nödsakade att till hvad pris som helst af
dem köpa sina matvaror. Ett helt annat förhållande var rådande, då städernas
invånare gjorde sina uppköp direkt från landtborna i huru små
partier som helst. Dessa landtman, som i mängd infunno sig, och efter långa
resor voro angelägna om att få sina produkter sålda, för att så fort som
möjligt företaga hemresan, funno sig nöjda med billiga pris, och en allmän
belåtenhet rådde hos så väl köpare som säljare.

Efter det bevillningsförordningen den 14 september 1883 erhållit det
tillägg, att rörelse skall beskattas, der den bedrifves, förändrades detta förhållande
och de torgförande landtmännen trakasseras i de flesta städerna på
mångahanda sätt, tills de tröttna och hålla sig derifrån. Jag skulle kunna
anföra många exempel härpå.

De landtbor, som nu vilja med fördel idka torghandel, d. v. s. erhålla
rätt att stycka det torgförda, måste underkasta sig att erlägga bevillning i
Bill till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 22 lläft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, Ko 127.

den stad, hvars torg upplåtes med rätt att derå från sin egen vagn kanske
ett par timuiar i veckan få försälja landtmannaprodukter.

Denna bevillning med derå följande kommunalafgifter i staden är vanligen
så hög, att den beskattade för det mesta afstå]'' flin fortsättandet, af
vidare torghandel.

Huru många landtslagtare eller andra torghandlare, som på detta sätt
blifvit, beskattade, kan jag icke upiTgifva; men af alla förfrågningar, som jag
muntligen och skriftligen framstäf, har jag icke mera än från staden Kristianstad
erhållit uppgift om, att icke sådan beskattning förekommer, hvilket
äfven visar sig i den ofantliga torghandeln tvenne gånger i veckan och de
der, i jemförelse med hvad förhållandet är i andra städer, billiga prisen.

En del af de beskattade hafva fullföljt klagomål öfver taxeringsnämndernas
beslut till Kongl. Maj:t, som dervid på grund af 12 § mom. d. i bevillningsförordningen
genom resolutioner af den 24 oktober 1877, den 21 december
1888, den 8 februari, den 10 maj, den 20 september och den 6
december 1889 samt den 24 januari 1890 ålagt på landet boende slagtare,
sgm å städernas torg idka köttförsäljning, att i dessa städer erlägga bevillning.
Då jag anser detta vara stridande mot en utvecklad och nyttig näringsfrihet
och lända till stor skada och förlust för dem i städerna, som
behöfva köpa landtmannaprodukter, tager jag mig friheten föreslå,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillningsförordningen
af den 14 september 1883 i § 12 mom. d.,
att derifrån måtte undantagas all handel och rörelse med
inhemska lifsförnödenheter.

Stockholm den 30 januari 1892.

Lasse Jönsson.