Motioner i Andra Kammaren, N:o 127

Motion 1890:127 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.

■ié

N:o 127.

Af herr J. Nilsson i Sorröd, om ändring i 4 kap. 2 § jordabalken
m. m.

Då det vid köp eller byte af fast egendom på landet eller i staden
ofta inträffar, att svekligt förfarande bedrifves, utan att lagens arm
dervid kan något uträtta, och för att i någon mån motverka sådana
köp- eller byteshandlingar med fast egendom, der den ene, eller ibland
till och med båda de handlande personerna, på det hela taget, icke
ega någonting, enär de omhandlade egendomarne ofta äro intecknade
utöfver värdet, så vore önskligt, att den tid, som nu i lagen — jordabalken
kap. 4 § 2 — är medgifven och föreskrifven, kunde inskränkas
och förändras så, att det exempelvis komme att heta: »Lagfart skall
sökas å landet vid det lagtima ting, som först infaller efter det fånget
skedde» etc. — och vidare att äfven det tillägg i lagen gjordes, att,
då köp af fast egendom på landet eller i staden eger rum, köparen
må vara skyldig att, på landet hos vederbörande kronobetjening och i
staden hos magistraten, ofördröjligen anmäla sådant köp samt hos
dessa myndigheter deponera det belopp, hvilket vore erforderligt för
lagfart derå, allt slutligen vid äfventyr att, om detta försummas af
köparen, köpet vore för hans räkning utan laga betydelse; ty det vore
väl icke för mycket begärdt, att vid köp af fast egendom den handlande
personen kunde förfoga öfver så stort kapital, som erfordras för
lagfartskostnaden.

Med den nuvarande ordalydelsen i jordabalken kap. 4 § 2, der
det heter: »Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.

11

infaller näst efter sex månader» etc., händer det icke sällan, att under
denna tid — sex månader •— samma egendom åtskilliga gånger kan
hafva gått i handel. Då nu den, som sist köpte, naturligtvis äfven
har sex månader att dröja, innan han är skyldig söka lagfart, men
kan hända dessförinnan säljer eller byter, kan köp följa på köp undan
för undan, utan att någon af mellanvarande egare söker lagfart. När
nu en sådan handel icke längre kan fortsättas, och följden slutligen
blifver, att egendomen kommer att exekutivt försäljas, kan en köpare,
som vanligen är någon af inteckningsinnehafvarne, hvilken, för att möjligen
rädda något af sin i egendomen intecknade fordran, nödgas inropa
ifrågavarande egendom, derigenom komma att vidkännas stora utgifter
i och för fullgörandet af lagfart med de köp, som af hans företrädare
blifvit gjorda, men hvarå lagfart icke blifvit meddelad.

Det är nu ej nog med, att de egendomar, som på detta sätt
komma i händerna på den ene egaren efter den andre, blifva på många
sätt försämrade, samt många till och med sköflade på befintlig skog
och andra fördelar, hvarigenom alltid inteckningsinnehafvarnes rätt och
säkerhet minskas, utan här kunna jemväl uppstå förluster, antingen
för staten eller den enskilde; för staten, om icke med alla de gjorda
köpen lagfart kommer att utverkas, och för den enskilde — som slutligen
blifver egare af en egendom, hvilken på förut beskrifvet sätt
liera gånger blifvit försåld, men hvarå laga fång icke blifvit sökt —
om han skall godtgöra alla de lagfartskostnader, som af de föregående
egarne blifvit försummade.

På grund af hvad jag här vågat vidröra och förmäla vill jag vördsamt
föreslå,

att Riksdagen må besluta:

a) om sådan förändrad lydelse i 4 kap. 2 §
jordabalken, att med lagfart å fast egendom icke må
kunna uppskjutas så länge, som nu är medgifvet;

b) att, då köp af fast egendom på landet eller i
staden eger rum, köparen må vara skyldig att sådant
ofördröjligen anmäla, på landet hos kronobetjeningen
och i staden hos magistraten -samt i stad, der magistrat
ej finnes, hos dermed jemförlig myndighet,
äfvensom att hos dessa myndigheter dels förete köpeafhandlingen
och dels deponera det belopp, som för

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 127.

lagfart erfordras, och att, derest sådant af köparen
försummas, köpet för hans räkning icke må ega laga
betydelse; samt

c) att, under förutsättning att flera köp af en
och samma egendom komma till stånd, utan att laga
fång derå blifvit sökt, den slutlige köparen, som vill
söka lagfart, icke må vara pligtig gälda flera försutna
lagfartskostnader än för dét näst förut gjorda köpet.

Om remiss till lagutskottet anhålles, och torde utskottet benäget
vidtaga de förändringar och tillägg, som kunna erfordras för syftemålets
vinnande.

Stockholm den 27 januari 1890.

Joh.-s Nilsson.