Motioner i Andra Kammaren, N:o 125

Motion 1904:125 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

3

N: o 125.

Af herr J. BeilgtsSOIl i Bjärnalt, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående organisation af det frivilliga skytteväsendet m. in.

»Emigrationens hämmande» är en fråga, som allmänt diskuteras, och
eu fråga af genomgående stor betydelse för vårt land. _

Sveriges bofasta befolkning åser med ledsnad den massutvandrmg
från vårt land till främmande världsdelar, som årligen företages af den
uppväxande ungdomen, den del af befolkningen, på hvilken Sverige ställer
sitt hopp för framtiden, ty det är just den yngre, lifskraftigare generationen,
som på detta sätt lämnar fäderneslandet åt sitt öde och later frukten
af sitt, i sina bästa år, utförda arbete komma främmande länder till
o-odo. Den förlust, som landet häraf får vidkännas, är så genomgående,
att den berör hvarje i landet varande näringsgren, industri, jordbruk och
rörelse af olika slag; ja till och med vårt försvarsväsen, på hvilket Sveriges
sjanständighet kan komma att bero, lider en ofantligt stor manspillan
därpå, kanske större än ett nutida krig kunde medföra. Allmänt
ställer sig den frågan, om icke några åtgärder kunna vidtagas till hämmande
af den för landets utveckling så skadliga emigrationen.

Utvandringen från Sverige till främmande världsdelar har årligen
ökats, och de senaste åren har denna ökning tilltagit i oroväckande grad.
Enligt de af myndigheterna lämnade officiella uppgifterna har antalet under
det gångna årets tre första kvartal endast från hamn i Göteborg,
Malmö, Helsingborg och Stockholm, af de i Sverige hemmahörande personer,
som emigrerat till främmande världsdelar, utgjort icke mindre än
26,448 personer, hvartill komma 5,259 personer från annat land. Dessa
uppgifter omfatta icke dem som emigrerat öfver annan hamn än de, som

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

nämnts här ofvan, och icke heller dem som utflyttat till europeiska länder
eller dem som rest under sista kvartalet af förlidet år. Om man enligt
dessa uppgifter jämför antalet emigrerade svenskar, under de tre
törsta kvartalen af de föregående åren, så finner man, att under samma
tid år 1899 utgjorde antalet 8,284, år 1900 12,002, år 1901 15,051 år
1902 23,712 och förlidet år, som ofvan nämnts, 26,448 personer eller om iooo’

Uc Procf.nt ™er än föregående år och tre gånger så mycket som år
1899. horn sålunda synes, har emigrationen på de fyra senaste åren tredubblats,
och alla tecken tyda på att denna stegring i utvandringen skall
torttara, till och med stiga ytterligare några procent.

När man granskar de afgifna uppgifterna och ser de massor af arbetskraft^
ungdom, som årligen lämna landet, föreställer man sio- ovillkorligen
den frågan: »Hvad är orsaken till denna massutvandrino-, och finnes
icke något medel eller kunna inga åtgärder vidtagas till dess inskränkande?» Ett

medel att hämma emigrationen vore i första hand att utjämna
eller i största möjliga mån förminska de omständigheter, som äro en medverkande
orsak till emigrationen, samtidigt med att det arbetas för höjandet
af de ekonomiska och sociala förhållandena, så att det blir möjliot
förmå landets yngre befolkning att finna sig i det bestående. Före den
allmänna värnpliktens utsträckning stod emigrationen i det närmaste samband
med det allmänna ekonomiska tillståndet i landet, så att under s k
göda tider här utvandringen i väsentlig mån inskränktes, men återigen
ökades i samma mån förhållandena ändrades till det sämre. Härvid medverkade
äfven de ekonomiska förhållandena i de länder, dit emigrationen
sker men sedan nya värnpliktslagens tillkomst med dess beslutade förlängda
tjänstgöringstider har emigrationen varit i oafbrutet stigande,
äfven om förändring af de ekonomiska förhållandena inträdt, hvarför man
måste nödgas antaga, det den förlängda tjänstgöringstiden vid arméen är
en i icke ringa grad medverkande orsak till den alltjämt stigande emigrationen,
hvilket äfven visar sig däraf, att hufvudsumman af de ynolngar
som lämna landet äro sådana, som just nalkas den ålder, då värnplikten
skall fullgöras, och icke på långt när så många torde de vara, som
efter fullgjord värnpliktsöfning afresa till Amerika.

När nu Yärnpliktsskyldigheten har eu så stor orsak uti att Sverige
beröfvas större delen af sin arbetskraft^ befolkning, så blir statens uppgi
t den att söka förändra värnpliktslagens bestämmelser därhän, att de
icke helt och hållet afskräcka befolkningen och betvinga landet att både
betala kostnaderna för organisationen och tillsläppa det folk som behöfves,
samt att de därjämte skola se den yngre generationen af fruktan för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

bestämmelserna i värnpliktslagen rymma landet och skänka sitt arbete åt
en främmande nation.

Ett medel att hämma emigrationen skulle således vara att mildra
värnpliktens fullgörande och förändra lagstiftningen därhän, att en. minskning
i den nu ovillkorliga tjänstgöringen vid arméen gjordes, och i stället
möjlighet bereddes de värnpliktige att frivilligt skaffa den ersättning föi
undsluppen tjänstgöring, som kan erfordras i de ämnen, som kunna öfvas
utan att en från början fullständig militär undervisning fordras.

Lindring i värnpliktens fullgörande bör kunna göras utan att i
ringaste mån försvaga eller skada de värnpliktiges utbildning, men dock
så °att deras tjänstgöringstid förkortades. Härför skulle den frivilliga
skytterörelsen lämna full ersättning, därest denna rörelse erhölle ett kraftigare
understöd från statens sida och ett mera fullständigt ordnadt förhållande
åstadkommes mellan det frivilliga skytteväsendet och arméen.
önskligt vore därför, om skytterörelsen mera kraftigt än hittills understöddes
af staten och ett samarbete med arméen kunde vinnas på så sätt,
att de värnpliktige, som från vederbörande skytteförenings styrelse eller instruktör
erhållit godkändt betyg i skjutning, vid sitt inträde, i tjänstgöring
inom arméen för sin sålunda frivilligt förvärfvade skjutskicklighet erhölle
befrielse för en viss tid från tjänstgöring vid rekryt skolan-, på detta sätt
vore redan en lindring i värnpliktens fullgörande åstadkommen och möjlighet
beredd, för den det önskar, att utan ovillkorlig kaserntjänstgöring
frivilligt i sin hemort förvärfva sig den färdighet i skjutning som erfordras,
samtidigt med att den frivilliga skytterörelsen, som i Sverige torde
vinna allt större och större tillslutning, härigenom erhölle en uppmuntran
och vunne i styrka för att åt armeen blifva en värdefull bundsförvant
vid höjandet af den personliga skjutskickligheten. Denna institution finge
därjämte en viss betydelse såsom förskola åt arméen, dä de värnpliktige
där kunde inhämta de nödvändigaste förutsättningarna för utbildningen i
skjutning, som de sedan kunde tillgodogöra sig vid tjänstgöringen inom
armeen.

Att just den personliga skjutskickligheten är af afgörande stor betydelse
för vårt försvar, är numera tydligt för hvar och en klargjordt och
genom de senaste krigshändelserna i södern faktiskt bevisadt, hvarför det
därom icke torde vara något vidare att tillägga utöfver hvad i den saken
talats och skrifvits vid så många olika tillfällen. Däremot torde frågan om
denna skjutskicklighets ytterligare höjande och vidare utbredning, särskilt
när detta kan ske på frivillighetens väg, vara för vårt land af ofantligt
stor betydelse. Den svenska frivilliga skytterörelsen verkar i detta afseende
mycket godt, men det är att befara, att, om icke staten kraftigare än

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

hittills understödjer denna fosterländska rörelse, intresset för och deltagandet
i de frivilliga skjutöfningarna kominer att minskas. Det förspörja
flerstädes bland skyttarne missnöje öfver de rätt dryga kostnader de
få vidkännas, särskildt för ammunition och gevär, och talrika framställningar
göras om understöd härutinnan från statens sida. Motioner hafva
vid riksdagen i detta ämne behandlats, men något verkligt tillfredsställande
resultat har ej ernåtts.

Vid skytteförbundens och skytteföreningarnas möten uppstår alltid
frågan till diskussion om ett mera fullständigt ordnadt förhållande mellan
staten, arméen och det frivilliga skytteväsendet, och allt mer och mer vill
den meningen tränga fram, att arméen och skytteväsendet böra vara i viss
man samverkande, och att staten, som ju betalar så många millioner till
landtförsvaret, under sitt hägn äfven bör taga det frivilliga skytteväsendet.
Att afsåga sig det värdefulla bistånd åt arméen, som en frivilligt utbildad
skyttekår kan lämna, vore efter våra förhållanden i högsta grad oklokt.

Att däremot de skyttar, som offrat tid för att inom''skytteföreninovinna
färdighet i skjutning och däruti förvärfvat sig försvarliga betyg
vinna lindring, därför i rekrytskolan, när de inträda till tjänstgöring i armeen,
anser jag vara en fullt berättigad framställning, och tjänande att
uppmuntra de värnpliktige vid fullgörandet af den återstående tjänstgöringstiden,
och kanske till och med bidraga till att många vid erhållande
af denna lindring i tjänstgöringen afstode från sitt beslut att, som sker
emigrera.

. Äfven om nu den utsträckta värnplikten med förlängda vapenöfmngar
och en därur härflytande sorgfälligare och fullständigare skj utbildning
skulle snart nog inom vårt land vara tillämpad, så anser jag dock,
att med de ringa antal skott, som lossas af de värnpliktige vid deras
tjenstgöring inom arméen, därvid icke någon verkligt uppdrifven skjutskicklighet
kan fullt ernås, möjligtvis för en tid, men icke så stor säkerhet,
att de utan vidare repetition eller öfning kunna behålla denna färdignDet
. därför vara af synnerligen stor väkt, om landets manliga

befolkning frivilligt före och efter sin militära tjänstgöring, på lämpliga
tider öfvade sig i skjutskickligheten och täflade om att höja träffsäkerheten.
De .läi domar häruti, som af de värnpliktige under tjänstgöringen vid
arméen inhämtas, blifva då icke bortglömda, utan tvärtom blir deras färdighet
ytterligare uppdrifven till heder åt såväl dem själfva som deras
militära ledare, på samma gång som det åt nationen i sin helhet gifver en
känsla . af trygghet vid blotta medvetandet att äga en befolkning med
full skjutfärdighet, och de kostnader, som landet tillskyndas för vårt försvarsväsen,
skulle därigenom gifva högre valuta.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

7

Hittills hafva skyttarne själfva måst bekosta det mesta af den ammunition,
som vid skjutningarna åtgått, men man kan ej begära att skyttarne
själfva skola betala alla de kostnader, som häraf uppstå, samtidigt med att
de för denna fosterländska sak sätta till mycken tid för öfningarnas bedrifvande,
och icke heller kan man fordra, att intresset för saken under
sådana förhållanden skall blifva oförminskadt. Det har också visat sig, att,
i den mån fri ammunition kunnat tillhandahållas, anslutningen till rörelsen
ofördröjligen blifvit afsevärdt lifligare.

För att verkligen kunna åt arméen blifva en värdefull bundsförvant,
såsom förskola och repetitionskurs, vid höjandet af den personliga
skjutskickligheten hos vårt folk, måste det frivilliga skytteväsendet vara
väl organiseradt, och det är icke därmed nog, ty skall en, om än aldrig så
god, organisation kunna göra något, måste den vara af staten kraftigt understödd
icke blott genom tillsläppande af gevär och ammunition, utan
äfven genom anslag lämnas medel till anordnande af skjutbanor, täfljngar
och instruktör m. m. De anslag, som hittills för sådana ändamål beviljats,
hafva visat sig otillräckliga. 1 huru vidsträckt män staten bör ingripa
torde, utan föregående undersökning med gjorda jämförelser med andra
länder, vara svårt att afgöra, hvarför jag föreslår Riksdagen att hos Kungl.
Maj:t anhålla om en sådan utredning, samt att Kungl. Maj:t täcktes till
Riksdagen inkomma med förslag öfver hvad som från statens sida bör
göras för att skytterörelsen må blifva mera allmänt utbredd samt om och
i hur stor utsträckning sådana värnpliktige skulle kunna erhålla befrielse
från tjänstgöring i arméen, som före värnpliktens början uppfyllt fordringarna
vid skjutning inom resp. skytteförening, äfvensom hvilka fordringar
som för sådan befrielse lämpligen kunna uppställas.

Om vi betrakta de europeiska kulturfolken, skola vi finna kanske
företrädesvis hos de små med oss jämförbara staterna , att en i de
flesta fall vidt utbredd folkrörelse verkar vid sidan af arméen såsom en
lifaktig och högt värderad bundsförvant, underlättande och kompletterande
det rent militära arbetet att af landets söner dana goda skyttar;
denna folkrörelse är just den frivilliga skytterörelsen, hvilken af respektive
länders regeringar omhuldas och understödj es på det kraftigaste och
i särskildt påfallande, grad i de länder, där de värnpliktiges utbildningsoch
tjänstgöringstider blifvit knappt tillmätta. Hos oss kunde ett på
samma gång billigt och betydande krafttillskott för arméen erhållas genom
en allmänt utbredd och lifaktig frivillig skytterörelse.

Den del i värnpliktsorganisationen, som benämnes landstormen och
afser rent lokalförsvar, torde kunna vinna betydligt i styrka, om kärnan i
själfva landstormen komme att utgöras af i landstormsåldern varande

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 125''

medlemmar i den eller de inom området varande lokala skytteföreningarna;
äfven, här skulle ett samarbete mellan de militära myndigheterna och det
frivilliga skytteväsendet blifva för båda parterna fruktbringande, men för
att det verkligen skall kunna ske, måste till en början landstormen redan
i fred vara organiserad och landet för ändamålet vara indeladt i landstormsområden
eller landstormskompanier, hvilkas benämning sedan borde
rättas efter det skyttegilles, hvilket vore afsedt att främst verka som det
lifgifvande, sammanhållande elementet inom kompaniet. Genom deltagande
i skytteföreningarnas skjutöfningar och täflingar kan landstormsmannen
vidmakthålla och kanske äfven till en del förkofra sin förut förvärfvade
skjutskicklighet, på hvilken landstormens förmåga att lösa sin
speciella uppgift — hemortens försvar — i framträdande grad beror.
Förråd borde äfven, .åtminstone vid kustkompanierna, upprättas, för att
under de tider, då öfning bedrifves, gevär och ammunition må kunna därifrån
tillhandahållas skyttarne. Med tanke på ett sådant samarbetande
mellan arméen och den frivilliga skytterörelsen, bör staten befrämja skytteverksamheten
genom tillhandahållande af den så nödiga fria ammunitionen
och genom tillhandahållande af tillräckligt antal gevär af statens modell
vid bedrifvandet af respektive skytteförenings skjutöfningar, äfvensom under
vissa tider pa året ställa genom arméfördelningschefens försor0- militär
skjutinstruktör till föreningarnas förfogande.

Naturligtvis böra, genom en mera effektiv åtgärd från statens sida,
icke landstingen eller, enskilde därmed upphöra att, på sätt som nu sker,
understödja den frivilliga skytterörelsen, och det gäller äfven och icke
minst att erhålla ännu mera personligt understöd från militärt håll, ett
understöd som blir så mycket mer af behofvet påkalladt, som öfnino-arna
allt mer och mer börja utvecklas i fältmässig riktning.

De brister, som nu vidlåda den frivilliga skytterörelsen och hämma
dess utveckling, kunna nämligen endast afhjälpas genom ett lifligare intresse
och kraftigare understöd från statens sida, och de fordringar som
af rörelsens målsmän ställas på staten äro hufvudsakligast:

att hvarje under eller inom värnpliktsåldern varande skytt vid
skytteförenings öfningar bekostas fri ammunition;

att möjlighet beredes för skytteväsendets såväl förenings- och förbundsstyrelser
som centralstyrelsen att anordna täflingar, som i så hög grad
sig göra låter förlänas karaktären af regelbundet återkommande nationella
folkfester;

att vid resor å statsbanorna skyttarne måtte, vid resa till och från
täflingarna, erhålla fria resor;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

«>

att skytteföreningarna sättas i tillfälle att utföra sina skjutöfningar
med det för arméen antagna 6,5 in. in. geväret;

att staten bekostar byggandet af skjutbanorna och därtill hörande

paviljong; samt

att från något närliggande regemente beordras en militär att som
instruktör leda öfningarna under vissa tider om året.

Att anordna täflingarna som fosterländska folkfester torde vara ett
kraftigt medel att befrämja äfven denna rörelses sociala verksamhet, i det
att därvid sammanföras män af annars skilda samhällsklasser till upphöjd
täflan, och det blir som en medborgerlig dygd ansedt att åt sig förvärfva
personlig skjutskicklighet. Att äfven delta har en stor betydelse för rörelsens
utbredande, är tydligt.

Kunde det frivilliga skytteväsendet organiseras till samarbete med
arméen, som förut nämnts, äfvensom att vissa värnpliktige, som flitigt begagna
de tillfällen som gifvas att som medlem i. skytteförening vinna full
skjutfärdighet, vid sin militära tjänstgöring beviljades viss tids minskning
i tjänstgöringstiden, så skulle säkert detta hälsas med tillfredsställelse åt
hela Sveriges befolkning och bland värnpliktige särskilt af sådana som
innehafva tjänstebefattningar, och det tillfälle, som gifves dem att frivilligt
få lära sig en del af det som öfvas i lägret, skulle säkert blifva mycket

begagnadt. .

Men den så skadliga och för landet så förlustbringande^ emigrationen
skulle därigenom betydligt minskas; man tänker sig att sådana ynglingar,
som ännu ej äro mogna för att emigrera, men gamla nog att lära
sig skjuta, då frivilligt börja förskaffa sig personlig skjutskicklighet genom
deltagande i skytteförenings öfningar. När dessa sedan nalkas värnpliktsåldern
och börja tänka att, för undslippande af exercis, hellre
resa till Amerika, men då af vederbörande skytteförenings, styrelse erhölle
upplysning om att de nu förvärfvat sig så stor färdighet i skjutning, att,
om de stanna hemma och fullgöra sin beväringsskyldighet, de då erhålla
flera månaders minskning i tjänstgöringstiden, så skulle de nog .taga det
vissa framför det ovissa och hellre fullgöra exercisen och utföra sitt arbete
i Sverige än utvandra till annat land. Om sådana emigranter därjämte
betänka, att om de nu resa och undandraga sig den militära tjänstgöringen,
men vilja om ett tiotal år återvända hem igen, de då hafva denna
skyldighet åter och kanske då så mycket mer, att de ej komma i åtnjutande
af sådan minskning i tjänstgöringen, som de före sin afresa kunde
erhållit genom uppfyllandet af därför uppställda fordringarna, så torde
flertalet säkert fullgöra värnplikten före emigrationen med den minskning
de då erhålla. Huruvida de sedan efter fullgjord vapenöfning emigrera,
Bill. till HiksJ. Prof. 1904. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band, 43 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

torde vara tvifvelaktigt; sker det, är då icke värnpliktsorganisationen den
som bär skulden.

Kunde önskningarna i detta afseende blifva verklighet, skulle äfven
våra regementen blifva betydligt mer manstarka. Borde icke detta
kunna anses lämna full valuta för den minskade tjänstgöringen som ofvan
nämnts, när därjämte de värnpliktige redan vid sitt inträde i hären äro
val öfvade skyttar, och lämna icke de arbetskrafter, som genom utvandringens
hämmande vinnas åt vårt land, valuta för det ökade anslag, som
för skytterörelsens framgång erfordras?

Något måste göras till hämmande af emigrationen och undanröjande
af de orsaker, som äro mest medverkande därtill; och landets försvarsvänner
böra öppna blicken för den frivilliga skytterörelsens stora betydelse
för vårt försvarsväsen, understödja och leda denna rörelse till hvad
den bör blifva. Ett ökadt anslag för skytteväsendet blir naturligtvis nödvändigt,
då det som nu beviljats visat sig otillräckligt, men när° man betänker,
att staten utbetalar så stora summor till vårt militära försvarsväsen,
torde det icke vara ur vägen, att något göres för det frivilliga
skytteväsendet, som dock äfven har försvaret till mål och som för detsamma
kan blifva af stor betydelse.

Enär en fullständig utredning om hvad som i saken är att göra
erfordras, men en sådan utredning tydligtvis blefve allt för vidlyftig för
en enskild person att verkställa, anser jag lämpligast, att Riksdagen i underdånig
skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhåller om fullständig utredning om
det svenska skytteväsendet och huru staten på bästa sätt kan ingripa för
att göra skytterörelsen fullt effektiv och gagnande, äfvensom, med hänsyn
till.emigrationsfrågan, huru lång tids minskning i de värnpliktiges tjänstgöring
vid . arméen, som deras vid skytteförening förvärfvade betyg kan
göra berättigad, och de fordringar som härför skola uppställas, samt i
hvad mån skytterörelsen och arméen mera än hittills kunna samverka med
hvarandra. För hvarje år har inom Riksdagen väckts förslag om ytterligare
förhöjdt statsanslag till skytteväsendet, och det är att förmoda, att
detta motionerande kommer att fortfara. Det vore därför lämpligt låta
verkställa en från alla synpunkter sedd utredning för utarbetande af ett
förslag, genom hvilkets antagande staten sattes i tillfälle att på en gång
vidtaga åtgärder och bevilja anslag, som vore öfverensstämmande med behofvet,
för att skytterörelsen i det närmaste må blifva hvad de allmänna
önskningarna därom äro, och sålunda ett upprepadt motionerande om förhöjda
anslag åtminstone för en tid må kunna upphöra.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

11

Jag tillåter mig därför vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kungl.
Makt anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning om dels en fullständigt ordnad organisation
för det frivilliga skytteväsendet och hvad som staten
närmast har att vidtaga för att denna rörelse må blifva
allmänt utbredd och gagnande och resultatet åt dess
verksamhet för vårt försvarsväsen det bästa möjliga och
med arméen mera samarbetande; dels och huruvida och
till huru stor utsträckning det må beviljas sådana värnpliktige
minskning i rekrytskolan för en viss tid vid
deras inträde i tjänstgöring vid arméen, som då visa
godköndt betyg från vederbörande skytteförenings styrelse
uti frivilligt förvärfvad skjutskicklighet, detta med
hänsyn till den stigande emigrationen och de orsaker,
som den utsträckta värnplikten därtill har, samt att
Kungl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med förslag,
hvartill berörda utredningar gifva anledning.

Stockholm den 28 januari 1904.

J. Bengtsson.