Motioner i Andra Kammaren, N:o 125

Motion 1897:125 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

N:o 125.

Af herr K. A. Staaff, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om förslag till sådan ändring i gällande strafflagstiftning,
att den tid, hvarunder tilltalad person sutit
häktad, må kunna tillgodoräknas honom vid utmätande
af straff.

Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom finner sig
nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, är utan tvifvel
häktningen det, som djupast ingriper i individens intressen. Ty häktningen
beröfvar ju, så länge den varar, den tilltalade fullständigt hans
personliga frihet, upphäfver härigenom i de flesta fall möjligheten för den
häktade att fortsätta utöfvandet af sitt yrke eller sin verksamhet och afbryter
med ett slag hans familjelif och allt hans umgänge med andra
menniskor.

Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om
häktningsinstitutet vidtager alla de försigtighetsmått, som kunna tjena att i
möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häktning skett,
hafva dess skadliga följder.

Detta senare har man i de fall, då den häktade sedermera befunnits
oskyldig, sökt vinna genom att bereda möjlighet för denne att erhålla
ersättning af allmänna medel.

Men det finnes en annan sida af saken. Då den häktade verkligen
fälles till det brott, för hvilket han åtalats, kan han hafva sutit häktad
understundom i ganska lång tid. Redan ransakningen i underdomstolen
kan ju kräfva flera månader, ja, understundom hela året och mera. Och
om han sedan finner skäl besvära sig i högre rätter, kan häktningstiden
utsträckas ännu mycket längre.

Härvid uppstår nu frågan: bör det lidande, som den tilltalade sålunda
utstått, alls icke räknas honom till godo? Bör straffet slutligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

5

utmätas alldeles oberoende af om den tilltalade kanske först vid sista slutet
af ransakningen häktats eller om han sutit häktad i månader, i halfva,
eller hela år?

På dessa spörsmål hafva olika länders strafflagstiftningar gifvit
olika svar.

Medan exempelvis det tyska rikets strafflag stadgar, att den tid en
person sutit häktad under undersökningen om brottet vid domens fällande
kan helt eller delvis afräknas på det ådömda straffet, och den norska
strafflagen bestämmer, att om den tilltalade varit underkastad ransakningsfängelse,
som icke föranledts af hans förhållande under rätt,sproceduren,
bör fängelsetiden helt eller delvis afdragas å det straff han förskylt, så
att detta till och med kan anses helt och hållet uttjent med ransakningsfängelset,
, saknar vår lagstiftning alla st.adganden i nu ifrågavarande
rigtning.

Emellertid skall det ej förnekas, att någon hänsyn äfven hos oss
vid straffets slutliga utmätande understundom torde tagas till fläkt,ningstidens
längd. Val kan det icke med domstolarnes egna yttranden bestyrkas,
att. så är fallet, då de kriminella utslagen hos oss ju tyvärr nästan
alltid sakna hvarje tillstymmelse till särskild motivering i fråga om straffets
utmätande. Men genom enskilda meddelanden från domstolarne vunnen
erfarenhet gifver dock vid handen, att äfven utståndet ransakningshäkte
någon gång för betraktas såsom »förmildrande omständighet».

Man lärer emellertid icke misstaga sig, om man betecknar såsom
sällsynta undantag de fall, i hvilka ens något, afseende fästes vid, att
den ‘ tilltalade varit, underkastad häktning. Att. häktningstiden aldrig ens
tillnärmelsevis tillgodoräknas den tilltalade i den utsträckning, som detta
kan ske uti de länder, der lagstiftningen uttryckligen medgifvit eller föreskrifvit
sådant tillgodoräknande, är höjdt öfver tvifvel, likasom det ju är
gifvet, att straffet i brist på sådan lagstiftning aldrig kan helt och hållet
bortfalla till följd af utståndet ransakningsfängelse.

Det synes mig vara. en uppenbar brist, att vår lag ej har någon
bestämmelse i nu antydd rigtning.

Om en person exempelvis häktas såsom misstänkt för ett svårt,
misshandelsbrott, men utredningen sedan leder till det. resultat, att brottet
får försonas med böter, vill det förefalla mycket rimligt., om det långt
svårare lidande, som han redan på förhand utstått, som blott misstänkt, för
brottet, finge tillgodoräknas honom vid utmätande af det till graden mindre
lidande, hvilket han genom slutlig dom förklaras rätteligen hafva, förskylt,.
Har eu person sutit, häktad i t. ex. sex veckor för ett brott, hvilket, slutligen
befinnes hafva, förskylt ett bötesstraff af 100 kronor, tager det, sig

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

onekligen mera ut som ett formalistiskt rätthafveri än såsom verklig rättvisa,
att samhället utkrälver det sålunda ådömda straffet af honom.

Och om en häktad person vill begagna sig af statens egna anordningar
för rättvisans rigtiga skipande genom att från den lägre och enligt
statens egen medvetna afsigt mindre väl utrustade domstolen hänvända
sig till den högre och presumtivt bättre utrustade rätten, icke bör väl
detta, äfven om det misslyckas eller blott lyckas till viss del, utsätta honom
för ett oproportionerligt större lidande än om han stannat vid första domstolens
utslag.

Det är ganska visst, att mången sak, som väl förtjenst att dragas
inför högre domstols pröfning, fått stanna vid det första afgöraridet af
det skäl, att deri dömde funnit det klokare att godtaga ett visst enligt
hans mening ej förskyldt straff’ än att söka vinna befrielse eller nedsättning
i straffet med risk af en oviss förlängning i häktningstiden. Och
det behöfver icke påpekas, att det för en lagstiftning, som hvilar på instanssystemet,
är en synnerligen vigtig sak, att icke den dömde kan afskräckas
från att i fall, då sådant verkligen vore skäligt, påkalla högre
rätts pröfning.

Då emellertid ämnet erfordrar en utredning, som bäst torde öfverlåtas
åt Kong!. Maj:t, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i den
nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder
en för brott tilltalad person sutit häktad, kan komma
att tillgodoräknas honom vid utmätande af det straff,
hvartill han kan blifva dömd.

Stockholm den 29 januari 1897.

Karl Staajf.