Motioner i Andra Kammaren, N:o 125 (Motion 1896:125 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

Nso 125.

Af herr J. Andorsson i Öhrstorp, om tillägg till 35 och 53 §§
• i lagen angående väghållning sbesvärets utgörande på landet
den 23 oktober 1891.

Vid sistlidne riksdag väcktes af C. H. Wittsell m. fl. en motion om
tillägg till 35 och 53 §§ i lagen angående väghållnings besvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891, afseende införande af lagbestämd rätt för
vid vägsyn biträdande nämndemän att af vägkassans medel åtnjuta lämpligt
dagarfvode och resekostnadsersättning.

Denna framställning blef emellertid på anförda grunder af lagutskottet
afstyrkt, och Riksdagen godkände denna utskottets hemställan. De skäl,
som i utlåtandet hufvudsakligen anfördes, voro: dels att 1734 års lag föreskrifvit
skyldighet för nämndemän att deltaga i vägsyn, dels ock att den
nya väglagen genom ifrågavarande stadgande i § 35 icke ålagt nämnden
något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag stadgadt, samt
slutligen att ersättning till nämndemännen för utförande af det uppdrag,
som enligt förstnämnda lag till dem lemnats, icke varit medgifven.

Beaktande den betydelse, dessa skäl må anses ega, kan jag dock ej
finna annat än att frågan om rätt för nämndemän att erhålla ersättning
för biträde med vägsyn är af förhållandena påkallad; och den åsigten,
att ersättning till nämndemän för vägsyn icke varit i 1734 års lag medgifven,
eller att nämndemansbefattningen såsom hufvudsakligen till sin

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

karakter ett förtroendeuppdrag, skulle utgöra något giltigt hinder för en
lagförändring i det antydda syftet, förefaller mig mycket tvifvelaktigt. Helt
visst har äfven lagstiftningen på senare tiden gått i den efter min uppfattning
goda rigtningen, att icke allenast nämndemansbefattningen i flera
fall utan jemväl andra förtroendeuppdrag, der de utförts, blifvit tillerkända
såväl dagarfvode som reseersättning äfven om sådant från äldre tider icke
ifrågakommit eller ansetts behöflig!

Vid tiden närmast före 1872 voro endast besutne åboar och hemmansegare
valberättigade och valbara vid nämndemansval, och den valde
var under den tid befattningen innehades tillförsäkrad åtskilliga s. k.
privilegier eller rättigheter, såsom exempelvis frihet från utgörande af skjutsskyldigheten.
Denna jemte andra förmåner utgjorde, i synnerhet der skjutsskyldighetens
fullgörande var ett svårt onus, en icke oväsentlig ersättning
till nämndemannen för de skjutsar, han måste bestå sig vid vägsyner
och andra resor, som af sysslan påkallades. Således äfven om ingen direkt
ersättning tillkom nämndemännen för det på den tiden ringa besväret att
biträda vid vägsyn å några få mil landsvägar, så utgjorde dock den indirekta
godtgörelsen ett icke obetydligt ersättningsbelopp i förhållande till
besvärets storlek.

Efter det kongl. förordningen den 19 juli 1872 blifvit gällande, är
nu mera en hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad, inom
valkretsen bosatt man, som är 25 år gammal, valbar till nämndeman, och
det kan inträffa, att en person, som ej har egna hästar att tillgå, blifver
utsedd till nämndeman för kommunen eller valkretsen. Huru uppoffrande
och kostsamt för honom fullgörandet af det erhållna uppdraget skall blifva
är lätt att inse, då ingen ersättning för vägsynebesväret under någon form
nu är medgifven. Tager man vidare i betraktande ökningen af det besvär,
som genom nya väglagens tillämpning och deraf föranledda vägdelningar
måste blifva en följd, nemligen ett fördubbladt antal vägar att besigtiga,
då förefaller det, som om nämndemansbefattningen vore ett mindre
angenämt men ganska kostsamt förtroendeuppdrag att fullgöra.

Då det emellertid ansetts vara i vägtrafikanters och väghållningsdistriktets
intresse behöfligt, samt för allmänna vägarnes vidmagthållande
och förbättring nödigt, att vägsyn årligen hålles, bör det väl äfven vara
väghållningsdistriktets oafvisliga skyldighet att af vägkassans medel skäligen
ersätta biträdande nämndemännen för deras med vägsynebesvärets fullgörande
förenade kostnader.

Jag tillåter mig för den skull vördsamt anhålla, att Riksdagen för sin
del ville besluta ett tillägg till 35 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet den 23 oktober 1891 af följande lydelse:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 126.

Nämndeman, som biträder vid vägsyn, tillgodonjutadagarfvode
enligt 5 klassen i gällande resereglemente
samt skjutsersättning beräknad efter lega för en häst
för hvarje kilometer väg, som besigtigats;

samt ett nytt moment till 53 § i samma lag så lydande:

vägsyningskostnader.

Stockholm den 27 januari 1896.

Jöns Andersson.

U:o 126.

Af herr J. Sjöberg, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändring i bestämmelserna om transport af gods å statens
jernvägar.

Mycket har under senare tider åtgjorts från så väl statsmagternas
som enskilda nykterhetsvänners sida för befrämjande af nykterhet och sedlighet.
Men ännu återstår mycket att göra, innan det eftersträfvade målet
uppnåtts; och det måste för vinnande deraf vara en hvars skyldighet
att i sin mån bidraga till minskande af rusdryckers missbrukande.

Förbudet mot försäljning af spirituösa drycker vid gästgifverierna å
landsbygden var utan tvifvel en af de verksammaste åtgärder, som i antydda
rigtningen blifvit vidtagna; och förhållandena beträffande nykterhet
och sedlighet hafva i allmänhet väsentligt förändrats till det bättre, der i
följd af omförmälda försäljningsrättigheters indragning tillgång till spirituösa
drycker försvårats. I de trakter af landet åter, i hvilka jernvägar
finnas och dit således spirituösa i huru små qvantiteter som helst på reqvisition
från spritförsäljningsställena i städerna kunna afsändas, fortfar
deremot superiet i lika hög grad som förut. Till förekommande deraf