Motioner i Andra Kammaren, N;o 125 (Motion 1893:125 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N;o 125.

•III! If''

S:o 12a,

Af herr D. Persson i Tallberg, om tillägg till § 1 i gällande
lagfartsför ordning.

•Iljr r.l''; t;-". i:-- h. ‘ ■" i n\^Au\i; i; in

( '' > *( Ji / j t • * ''J | I J • | !{•,’, ! { • , ( ^ '' | - i i j • • f * • i • f > f« > •''* i i •’ , 1 ; i'' 1J 1 i j : t ► f t f

Genom kongl. förordningen af den l(i juni 187-3, angående
lagfart och fång till fast egendom, infördes den dittills för vår lagstiftning
främmande grundsatsen, att eu hvar, som med eganderätt
åtkommit fast egendom är skyldig att å fånget söka lagfart.

Men erfarenheten har visat, att detta stadgande, som är tillkommet
i afsigt att bringa reda och ordning i eganöerättsförhållandena,
i vissa afseende» dock kan förorsaka onödiga kostnader utan
att eu ökad rättsäkerhet derigenom vinnes.

1 1 £ af nämnda förordning stadgas bland annat att: »Hvar,
som genom köp, byte, gåfva, testamente, arf, giftorätt, skattelösen
af kronojord eller annorledes med eganderätt åtkommer fast egendom,
söke lagfart å fånget vid den rätt, hvarunder egendomen
lyder.»

Af detta stadgande framgår att man utan undantag måste
söka lagfart äfven å sådan fastighet, som bekommits på grund af
giftorätt.

Nu händer likväl ofta, att den ena maken bär fastighet köpt,
lagfaren och i lagfartsboken inskrifven på sitt namn, men när den
andra maken dör, så erhåller den hirra maken på grund af giftorätt
hälften af samma fastighet, hvarå lian förut bär lagfart, men
måste nu ytterligare bekosta lagfart A densamma, utan att någon
fa sti g h etst rån sak tion förekommit.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

Detta är enligt mitt förmenande eu onödig kostnad, hvilken
kännes så mycket tyngre och olidligare i de delar af landet, der
egostyckningen är allmänt gängse och der mången gång den fastighet,
som erhålles på grund af giftorätt uppgår till blott några få
kronors värde.

Äfven en annan olägenhet torde medföra nu påpekade sätt
att lagfara och i lagfartsboken tvänne gånger å samma person införa
förvärfväd fastighet.

Man kan, utan att göra sig skyldig till öfverdrift, påstå, att
våra nuvarande lagar rörande fång till fast egendom icke förmå
fullt betrygga eganderätten eller göra egaren säker och fredad för
klander på hvad sätt egendomen än är bekommen.

Deremot förekommer i eu del andra länder att fastighetseller
lagfartsboken har ©vilkorligt och oinskränkt vitsord; och att
i eu ej aflägsen framtid äfven våra lagfartsböcker komma att tillmätas
sådant vitsord är temligen säkert. Och den tanken var ej
främmande för de af Kongl. Maj:t tillsätta, komiterade, som år 1867
afgåfvo utlåtande rörande stadgan den för tryggande af egande-, pantoch
nyttjanderätt till fast egendom, oaktadt berörda komiterade då
på anförda skäl icke föreslogo något särskildt stadgande derutinnan.

Komiterade uttalade dock den, enligt min tanke, rigtiga
meningen, att vissa är borde förflyta efter det fånget infördes i lagfartsboken,
och att således preskriptionstiden, för att få ett fastiglietsförvärf
fritt från klander, måste räknas ifrån den dag fånget sist
införes i lagfartsboken.

Men skall man, såsom nu är förhållandet, i vissa fall nödgas
lagfara samma fång två gånger, så har man förutom lagfartskostnaden
äfven det obehaget, att man icke får räkna sig till godo
preskriptionstiden från den dag man först lagfor sitt fång.

Då jag tror att en förändring i nu anmärkta förhållanden
är med både billighet och rättvisa förenlig, vågar jag vördsamt
föreslå, att Riksdagen för sin del beslutar följande tillägg till 1 § i
kongl. förordningen af den 16 juni 1875, angående lagfart ä fång
till fast egendom:

Make, som vid bodelning på grund af giftorätt
bekommit fast egendom, är ej pligtig att densamma
lagfara, derest hans eller hennes fång till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 125.

egendomen förut är lagfaret och fånget blifvit i
fastighetsbok inskrifvet.

K-tUl.ri-II » in • '' : I <1 it'':.; It:;- ’! j 1 I> '' ’

Anhållande jag, att lagutskottet måtte vidtaga de redaktions*
förändringar häri, som detsamma anser nödiga.

bi/ Hl. .i f x ei - »i • i ■ ■ ’b ;<•''!> ilo i:.-''''liv äi f. •

Stockholm den 28 januari 1893.

/.;b • ! • ,1 v;..,-, - i;: . I . ■ i

D. Persson

,[•>" i ■ > i i.; i 10 i: b '' i Tilllbér*.

N:o 126.

i..t,. ■ -f ; ,, '' 11 • • • # 4!; . , t,;t, . ,, .. ,. ....

Af herr S. Arnoldsson, med förslår/ till lag angående
invallning.

i -• i: t. .h, •>!.;, 1 /!-(-«,i:. tgtbb t. *■• > * i. - g,-». t

Den utveckling och det framåtskridande, jordbruket inom
landet gjort under senare åren, torde erkännas såsom eu glädjande
verklighet. Att sådan utveckling till betydlig grad på flera ställen
skett genom torrläggning och odling af förut sank och vattensjuk
mark, torde äfven medgifvas. Hvad som bidragit till jordbrukets
förbättring i sistberörda hänseende torde delvis få tillskrifvas verkan
af gällande lag om dikning och annan afledning af vatten af den
20 juni 1879.

Med erkännande således af det goda, nämnda lag medfört,
måste ä andra sidan beklagas den brist, hvarmed samma lag är behäftad
derutinnan, att den saknar stadgande om jords torrläggning
medelst s. k. invallning, hvarmed förstås antingen instängning af
rinnande vattendrag emellan sidovallar, i syfte att förekomma vattnets
utbredning å angränsande lågland, (dier afstängning från angränsande
vattendrag eller stillastående vatten af tillförene dränkta
eller tidtals öfversvämmade marker.

Orsaken till dessa bristande bestämmelser i den åberopade