Motioner i Andra Kammaren, N:o 124

Motion 1906:124 Andra kammaren

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

X:o 124.

Af herr M. Matsson, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
statsbidrag till aflönande af hos kommuner anställda
examinerade \ barnmorskor.

I samma mån, som de kommunala skattebördorna ökats, hafva klagomålen
öfver, att dessa skattebördor äro ojämnt fördelade såväl mellan de
skattdragande inom samma kommun som kommunerna emellan, blifvit
allt högljuddare. Ansatser till undanröjande af de öfverklagade missförhållandena
hafva icke heller saknats. I förhoppning om, att å särskilda
lagstiftningsområden dels genomförda och dels ifrågasatta ändringar af
hittills rådande förhållanden skulle såsom biprodukt medföra någon minskning
af den kommunala beskattningens mest framträdande ojämnheter, har
man likväl ansett sig kunna uppskjuta de åtgärder af mera betydande
omfattning, som till vinnande af den åtrådda skatteutjämningen hafva
ifrågasatts.

Vid 1904 års riksdag väckte jag tillsammans med två bland mina
länskamrater i Andra Kammaren eu motion, n:o 74, om, att Riksdagen
måtte till Kungl. Maj:t aflåta skrifvelse med begäran, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huru de kommunala utgifterna till allmänna fattigvården
i riket lämpligen skulle kunna mellan kommunerna utjämnas, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, som af sådan utredning kunde föranledas.
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, till hvars förberedande
behandling denna motion hänsköts, hemställde i sitt utlåtande
n:o 4, att Andra Kammaren för sin del måtte besluta i enlighet med mo -

Motioner i Andra Kammaren, N;o 124.

15

tionei). Denna hemställan bifölls enhälligt af Andra Kammaren, hvaremot
Första Kammaren, sedan dess första tillfälliga utskott på grund af särskild
motivering gjort liknande hemställan, afslog motionen och sitt utskotts
hemställan under framhållande af att, frånsedt motionens behjärtansvärda
syfte, det vore oformligt, att Riksdagen skulle grunda en skrifvelse
till Kungl. Maj:t på olika af kamrarnes utskott föreslagna motiveringar.

Då den rent formella omständighet, som föranledde Första Kammaren
att år 19(M afvika från sitt utskotts hemställan och inedkammarens
beslut borde utan svårighet för framtiden kunna undvikas, och då såväl
utskotten som kamrarne samstämmigt uttalat sig för motionens syfte, ansågo
motionärerna sig böra ställa förslaget under Riksdagens förnyade
pröfning, hvadan de vid 1905 års lagtima riksdag ånyo väckte samma
förslag uti motion n:o 88. Innan denna motion kom till Riksdagens behandling,
hade dock den uti motionen afhandlade frågan kommit i ett
ändradt läge dels genom antagande af ny brännvinsförsäljningsförordning,
hvarigenom landsortskommunerna, som varit i fattigvårdshänseende hårdast
betungade, fått ökad andel uti brännvinsförsäljningsmedlen, och dels därigenom,
att två särskilda skrivelser till Kungl. Maj:t i syfte att få viktiga
delar af fattigvårdsfrågan utredda redan beslutats. Vid sådant förhållande
afstyrkte Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott motionens
bifallande, och frågan fick för den gången förfalla.

Det är visserligen sant, att ojämnheten uti kommunalskatternas fördelning
å de skattdragande inom olika kommuner genom den nya brännvinsförsäljningsförordningen
såtillvida minskats, att de, i helt sedt, hårdast
skattebetungade landskommunerna hädanefter få tillgodonjuta ökad
och de i allmänhet lindrigare skattetyngda stadskommunerna i motsvarande
grad minskad andel i brännvinsförsäljningsmedlen. Med afseende å
de särskilda kommunernas ekonomiska bärkraft kommer dock den kommunala
skattetungan att fortfarande trycka synnerligen ojämnt, alldenstund
brännvinsförsäljningsmedlens fördelning jämväl efter den nya förordningen
sker utan hänsyn till de särskilda kommunernas behof af skattelindring.
Jämlikt § 25 uti numera gällande brännvinsförsäljningsföröjning
tillgodonjuter nämligen en kommun sin efter folkmängden beräknade
andel uti försäljningsmed len utan hänsyn till, huruvida kommunen dignar
under sin skattebörda eller — såsom det äfven förekommer — icke har
några kommunalutskylder alls. Genom den nya brännvinsförsäljningsförordningen
har förhållandet emellan skatteförmåga och skattskyldighet

16

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

blifvit, i helt sedt, mera enhetligt för stad och landsbygd, men emellan
de särskilda kommunerna, betraktade hvar för sig, är dock den kommunala
skattebördan mycket ojämnt fördelad. För detta missförhållande är man
således hänvisad att söka rättelse på annat håll.

Det har på senare tid framträdt en viss benägenhet att öfverflytta
en del utgifter från kommunerna till staten eller att låta staten understödja
kommunerna i fullgörandet af dem hittills åliggande utgifter. I
den mån denna plan fullföljes, skall skattebördan gifvetvis blifva jämnare
fördelad öfver hela riket, på samma gång som det vinnes centralisation
samt i följd däraf ökad enhetlighet och öfverskådlighet i förvaltningen.

Då sjukvård och folkundervisning numera delvis bekostas af staten,
synes det vara följdriktigt, att barnmorskorna, hvilkas yrke dock måste
vara hänförligt till sjukvården, fortfarande skola njuta ersättning för sin
tjänstgöring uteslutande af kommuner och enskilda personer. Alldenstund
barnmorskorna lika väl som läkarne hafva att fylla en uppgift, som för
staten är af allra största betydelse, synes det vara rimligt, att staten äfven
bidrager till barnmorskornas aflöning. Då staten tagit ett slags husbondevälde
öfver barnmorskorna genotn att för dem utfärda reglementen äfvensom
genom att låta dem sortera under kungl. medicinalstyrelsen, förste
provinsialläkarne samt provinsial- och stadsläkarne, synes det vara billigt,
att staten icke undandrager sig att deltaga i barnmorskornas aflöning.

Under århundraden har staten hållit hand öfver barnmorskeväsendet.
Sträfvande! efter att staten måtte bidraga till barnmorskornas aflöning
har dock icke ännu krönts med framgång.

Uti 4 kap. 4 § af 1686 års kyrkolag finnes stadgadt, att »till barnmorskor
eller jordegummor skola gudfruktige, ärlige, nyktre och i sådana
beställningar väl förfarne kvinnor antagas och förord nas, uti städerna af
magistraten och på landet af kyrkoherden och kyrkans föreståndare och
sexman». Af dessa stadganden framgår, att man ursprungligen måtte ha
uppfattat barnmorskefrågan lika väl som folkundervisningsfrågan såsom
en i öfvervägande grad ecklesiastik angelägenhet, hvars ordnande det förnämligast
tillkommit de kyrkliga institutionerna att i enlighet med laga
påbud söka ordna inom kyrkoförsamlingarna på frivillighetens väg. Detta
torde hafva berott på saknaden i äldre tider af annan kommunalstyrelse
än den, som utöfvades inom församlingarna utaf prästerskapet i samråd
med vissa församlingarnas förtroendemän.

Samma åskådningssätt framträder äfven uti kungl. cirkuläret brefvet
den 29 januari 1812, där det heter: »Konsistorierna och Konungens befallnings -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

17

hafvande höra, i samråd med ortens presterskap och läkare, söka öfvertala
och förmå församlingarne, där någon behörigen lärd jordegumma icke
förut finnes, att efter deras olika vidd och folkmängd förse sig med en
eller flera vederbörligen examinerade barnmorskor och sig om deras bekostande
samt aflönande förena, äfvensom att, när en sådan person dör,
genast om antagande af en annan i dess ställe föranstalta; anseende Kongl.
Maj:t, det klockarehustrur i allmänhet äro tjänliga att härtill öfvertalas.»

Redan år 1663, då några af Stockholms läkare inrättade ett collegium
medicorum, innehöll § 12 i Kungl. Maj:ts nådiga resolution angående
denna institution följande stadgande: »Detta Collegium skall ock uppsigt
draga, att de, som vilja sig för jordegummor och barnmorskor bruka
låta, äro förståndiga och vid sådant vane; att icke några sig därföre utgifva,
som ljuga och folk bedraga och med obilliga pretentioner sig dyrka
låta; utan att gudfruktiga, ärbara och försiktiga kvinnor därtill brukas
och de andra billigt därifrån stängas och hållas.»

Anda till 1776 fanns det i vårt land icke andra tillfällen till undervisning
för landets jordemödrar än den, de kunnat erhålla af äldre yrkessystrar
samt af städs- och landsphysici. År 1776 öppnades i Stockholm
det så kallade Accouchementshuset, där edsvurne barnmorskor för landets
behof skulle utbildas. År 1778 öppnades en dylik undervisningsanstalt
äfven i Lund. Icke förr än år 1856 öppnades undervisningsanstalten i
Göteborg.

Uti 1688 års medicinalordningar inskärptes, att barnmorska borde
troget, flitigt och oförtrutet biträda hvarje barnaföderska, fattig eller rik,
hög eller lag, natt eller dag. Något särskildt reglemente för barnmorskor
utkom dock icke förr än år 1711. Sedan dess hafva barnmorskereglementen
utflirdats åren 1777, 1819 och 1840 samt senast den 28 november
1856.

Uti det år 1777 utfärdade barnmorskereglementet stadgas under § 9:
»Ingen, förutom edsvurna och privilegierade jordegummor, skall utan i
högsta nödfall, eller då ingen sådan hinner vara tillstädes, understå sig
att sig som barnmorska tinga och bruka låta eller hustrur förlossa, vid
30 Daler s:mts böter till deras fattigkassa eller 14 dagars fängelse, om
hon ej orkar höta. Skulle ock någon understå sig emot detta förbud låta
tinga och bruka för barnmorska och barnet eller hustrun kommer uti
förlossningen om lifvet, då bör därom lagligen ransakas och sådan kvinna
efter sakens beskaffenhet höta half eller hel mansbot eller, i brist af böterna,
plikta med fängelse vid vatten och bröd.» Det är uppenbart, att
Bih. till Biksd. Prot. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Käft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

tillämpningen af dessa stränga bestämmelser skulle leda till oegentligheter
vid rättskipningen, så länge det icke fanns tillgång på legitimerade förlossningsbiträden.
1777 års reglemente uppkäftig också redan 1780 på
bondeståndets yrkande.

Uti Kungl. Maj:ts instruktion för dess sundhetskollegium den 6 december
1815 heter det under § 16: »Att barnmorskorna, hvilka enligt
reglemente lyda under kollegium, blifva i deras åligganden och skyldigheter
vederbörligen underviste samt tillhållas att vid deras för populationen
viktiga handläggning sig oförtrutet och skickligen uppföra, bör
kollegium med uppmärksamhet tillse, samt därjämte låta sig angeläget
vara, att landsorterna varda med kunniga samt skickliga barnmorskor
försed de.»

Genom kungl. brefvet af den 21 februari 1829 medgafs barnmorskor
rättighet att åtnjuta undervisning äfven uti den instrumentala förlossningskonsten
och att under vissa villkor begagna instrumenter vid förlossningar.
Först på en senare tid har liknande rätt tillerkänts barnmorskor
inom en del andra kulturländer, under det sådan rätt i de flesta länder
ännu icke blifvit barnmorskorna inedgifven.

Uti kungl. cirkuläret brefvet den 1 oktober 1831 anbefallas konsistorierna
uppmana prästerskapet att vid lämpliga tillfällen fästa menigheternas uppmärksamhet
på vikten och värdet af kunniga barnmorskors antagande å
orter, hvarest sådana ännu saknas. Ännu vid denna tid ansågs således
barnmorskeväsendet böra ställas under ecklesiastik omvårdnad.

Ordnad barnmorskestatistik grundlädes genom kungl. brefvet till sundhetskollegium
af den 6 maj 1830, som i detta ämne innehåller: »Då vi
i nåder ansett nödigt inhämta, i hvad mån de i senare tider vidtagna anstalter
till anställande af erforderligt antal skickliga barnmorskor i orterna
svarat mot ändamålet, vele Vi i nåder anbefalla eder att anskaffa
och till oss insända uppgift, så vidt ske kan, å den tillökning antalet af
barnmorskor under loppet af hvarje tidrymd af fem år, räknadt från år 1810
till närvarande tid, erhållit, samt huruvida nuvarande tillgång på barnmorskebiträden
må anses emot behofvet svarande, eller i annat fall, i hvilka
orter största brist därå sig företer; och åligger det eder hädanefter att
vid hvarje års utgång, så snart ske kan, lika beskaffad rapport om förhållandet
under det sist förflutna året i underdånighet afgifva.»

Uti det den 28 november 1856 utfärdade barnmorskereglementet,
som ännu är gällande, föreskrifves under § 32: »Den, som utom i nödfall,
eller då läkare eller examinerad barnmorska icke är att tillgå, till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

19

förlossnings förrättande begagnar oexaminerad person, böte sju rdr 50
öre rmt.»

Då, såsom af det nu anförda framgår, staten sedan långt tillbaka i tiden
vårdat sig om barnmorskors anställande och tjänstgöring på ett alldeles
särskildt sätt, förefaller det egendomligt,att barnmorskornas aflönande, tillsättande
och afskedande utan kontroll eller inskränkande bestämmelser
öfverlämnats åt kommunernas godtycke. Då detta förhållande icke kan
vara tillfredsställande hvarken för barnmorskorna själfva eller för den uppgift,
de hafva att fylla, så har tid efter annan framkommit förslag om
åtgärder för rättelse af detta missförhållande.

Ett ordnande af barnmorskeväsendet i den riktning, att barnmorskorna
må erhålla fast anställning med aflöningsbidrag af staten, har i vårt västra
grannland genomförts under senare åren. Uti den norska lag om barnmorskor,
som utfärdades den 19 december 1898 att träda i kraft den 1
januari 1900, stadgas nämligen, att en distriktsbarnmorskas årliga lön
skall vara minst 200 kronor med 50 kronors ålderstillägg efter respektive
fem och tio års tjänst, samt att denna lön skall utgå med 2/6 af staten,
7j af kommunen och 1/6 af häradskassan.

Vid 1867 års riksdag väckte herr Hessle i Andra Kammaren en motion,
n:o 17, om åläggande för hvarje kommun att hafva hos sig anställd
examinerad barnmorska. Sedan Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott
uti sitt utlåtande, n:o 2, föreslagit, att motionen måtte afslås hufvudsakligen
af det skäl, att barnmorskeundervisningen då icke ännu blifva
så uppdrifven, att det fanns tillgång på tillräckligt antal examinerade
barnmorskor för rikets alla kommuner, bifölls detta utskottets förslag af
Andra Kammaren.

Vid 1885 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af herr E. V.
Wretlind en motion, n:o 46, som gick ut på, att församlingarna i riket
skulle åläggas att i mån af omfång och folkmängd anställa nödigt antal
examinerade barnmorskor med en bestämd minimilön och med rätt för
mer än vanligt skattebetungade församlingar att hos regeringen söka bidrag
af statsmedel till den fastställda minimilönen. Andra Kammarens
första tillfälliga utskott, till hvilket denna motion remitterades, afstyrkte
motionen, och utskottets afstyrkande hemställan bifölls af kammaren med
119 röster emot 55.

Vid 1887 års lagtima riksdag återupptog herr Wretlind frågan genom
en ny motion, n:o 29, i Andra Kammaren, och föreslog motionären denna
gång, att staten skulle bidraga med hälften af den till de i landsförsam -

20

Motioner i Andra Kammaren, N;o 124.

lingarnas tjänst anställda barnmorskorna utgående aflöning, därest denna
aflöning icke understege 200 och icke öfverstege 400 kronor förutom vanliga
naturaförmåner. Denna motion, som hänvisades till statsutskottet,
blef på grund af Riksdagens upplösning aldrig behandlad.

Vid 1888 års riksdag väckte herr Wretiind en ny motion, n:o 90, i
samma riktning utan att dock vinna sitt syfte.

Vid 1897 års riksdag väckte herr L. J. Jansson i Djursätra inom
Andra Kammaren en motion n:o 149 om »att Riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, till hvilket belopp
och under hvilka villkor statsbidrag till inom kommuner anställda examinerade
barnmorskors aflöning må kunna beviljas, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda,» Motionen
hänvisades till Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott, hvars
majoritet i afgifvet utlåtande, n:o 8, afstyrkte densamma, hvarefter Andra
Kammaren biföll sitt utskotts afstyrkande hemställan med 94 röster mot
74, som afgåfvos för en vid betänkandet fogad reservation.

Denna fråga föreligger ännu olöst. Det vill synas, som om barnmorskeväsendet
lämpligen skulle kunna ordnas i fråga om anställning, entledigande
och aflöning efter hufvudsakligen samma grunder som folkskoleväsendet.
Barnmorskornas ställning blefve därigenom mindre osäker än
nu. Det skulle äfven vara önskligt, om de lägst aflönade barnmorskorna
kunde genom bestämmande af minimilön tillförsäkras en någorlunda betryggande
utkomst af sitt yrke. Det synes dessutom vara följdriktigt, att
åtgärder vidtagas för att examinerade barnmorskor må blifva i ökad utsträckning
anställda i kommuners tjänst, på det att hela landet må komma
i tillfälle att tillgodogöra sig frukterna af statsverkets uppoffringar för
barnmorskeutbildningen. Att bekosta läroanstalter och undervisning för
barnmorskor utan att i sammanhang därmed draga försorg om, att de från
dessa läroanstalter utexaminerade barnmorskorna få göra sina insikter
fruktbärande inom landets alla delar, synes innebära ett försummande af
såväl landets som de utexaminerade barnmorskornas intressen. För att
barnmorskorna må blifva någorlunda jämnt utplanterade öfver hela landet
fordras dock, att staten lämnar bidrag till aflöningen och i sammanhang
därmed gör anställande af examinerad barnmorska inom kommun eller
annat till omfattningen bestämdt distrikt obligatoriskt.

I fråga om läkare inskränkes icke statens åtgörande till att sörja för
läkareutbildningen vid akademierna och de medicinska läroanstalterna,
utan staten bidrager jämväl med ansenliga belopp till läkarnes aflöning,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

21

pa det att läkarnes kunskaper och erfarenheter må komma såväl land som
stad i största möjliga utsträckning till godo. Då barnmorskornas yrke är
synnerligen närbesläktadt med läkarnes, synes det vara följdriktigt, att
staten på liknande sätt tillgodoser landsbygdens behof af förlossningsbiträden.

Enligt kungl. medicinalstyrelsens underdåniga berättelse för år 1903
fanns då i hela riket 2,870 barnmorskor, hvaraf i rikets städer 727 och
å rikets landsbygd 2,143. Detta antal skulle måhända kunna anses för
vårt land till fyllest, om barnmorskorna vore mera likformigt delade öfver
hela landet i förhållande till folkmängden. Då detta emellertid ingalunda
är fallet, enär en del landsförsamlingar antingen icke velat underkasta sig
eller icke förmått bära den ekonomiska uppoffring, som är förenad med
anställande af examinerad barnmorska, och en del vidsträckta församlingar
af sparsamhetsskäl anställt endast en barnmorska, ehuru två eller flera
barnmorskor i dessa församlingar vore behöfliga, så har det inträffat, att
ett större antal barnmorskor slagit sig ned i de större städerna, än som
där kunnat få full sysselsättning och uppehälle af sitt yrke.

Af tabellbilagorna till det underdåniga betänkande om barnmorskekårens
pensionering, som, efter af Kungl. Maj:t gifvet uppdrag, afgafs
af amanuensen G. Eneström den 13 februari 1898, framgår, att vid tiden
för dessa tabellers uppgörande icke mindre än 249 kommuner skulle varit
helt och hållet i saknad af i deras tjänst anställda barnmorskor.

Af uti detta betänkande föreliggande statistiska uppgifter angående
barnmorskornas aflöningsförhållanden framgår, att årsinkomsten för de i
riket praktiserande barnmorskorna belöper till i genomsnitt 370 kronor,
medan för de i kommuners tjänst anställda barnmorskorna genomsnittslönen
för år belöper till 270 kronor, hvartill kommer bostad och bränsle,
som i allmänhet uppskattas till omkring 75 kronor. Medelinkomsten för
de kommunanställda barnmorskorna skulle således i början af 1890-talet
hafva uppgått till omkring 345 kronor. Lönebeloppen hafva för olika
kommuner växlat mellan 15 och 750 kronor. Detta oerhörda spelrum
framstår nästan såsom en yttring af missbrukad kommunal bestämningsrätt.

Den sociala utvecklingen har framalstra! organisationer, som i vår
tid börjat att på arbetsmarknadens flesta områden reglera arbetsgifvarnes
oinskränkta bestämmanderätt öfver arbetslönernas belopp. Här är dock
ett område, som förblifvit opåverkadt af dessa tidsrörelser. Barnmorskelönerna
hafva icke varit underkastade några förändringar genom beviljande
af ålderstil lägg och dyrtidstillägg eller genom regleringar, såsom det varit
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Httft. 4

22

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

fallet med de flesta andra tjänstemannalöner, utan kvarstå vid samma belopp,
som ursprungligen stipulerats, utan afseende å att penningvärdets
fallande påkallat löneförbättringar på de flesta andra områden. Det bör
då åligga staten tillse, att äfven barnmorskorna, som tålmodigt och anspråkslöst
fyllt sin ansvarsfulla plats i samhället, komma att af sitt ofta
ansträngande yrke njuta en någorlunda anständig om också torftig bärgning
samt trygghet mot kommunalt godtycke,

Då statistiken visar, att dödsfallens antal vid barnsbörd står i omvändt
förhållande till det antal barnmorskor, som för olika orter varit
anställdt för hvarje 10,000-tal invånare, bör det vara en statsangelägenhet
att vidtaga åtgärder för beredande af tillgång till barnmorska äfven i
aflägsna och fattiga trakter af landet. Riksdagen skref också i underdånighet
till Kungl. Maj:t den 5 maj 1888: »Då Eders Kungl. Maj:t för
mera än trettio år sedan låtit utfärda reglemente för barnmorskor, har
redan därigenom blifvit erkändt, att ett ändamålsenligt ordnande af barnmorskeväsendet
är en angelägenhet, som åligger staten.» Efter ett sådant
erkännande måste det vara statens skyldighet att ordna frågan om barnmorskeaflöningen
efter en enhetlig plan för hela riket i stället för att som
hittills låta hvarje särskild kommun godtyckligt bestämma för sitt vidkommande
i denna fråga.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida bidrag
af staten till hos kommuner anställda examinerade
barnmorskors aflöning må kunna beviljas samt, i händelse
sådant statsbidrag befinnes böra utgå, till hvilket
belopp och under hvilka villkor statsbidrag bör utbetalas,
äfvensom att Kungl. Maj:t täcktes till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill denna utredning
kan föranleda.

Stockholm den 25 januari 1906.

M. Matsson.

CENTRA I.TRYCKERIKT, iTOCKHOLM, 1 9 06.