Motioner i Andra Kammaren N:o 124

Motion 1897:124 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren N:o 124.

1

N:o 124.

Af herr K. A. Straff, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om
ändring af 1 § i lagen ang. ersättning af allmänna medel
till oskyldigt häktade eller dömde.

I 1 § af lagen angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde den 12 mars 1886 stadgas såsom vilkor för att den,
hvilken blifvit såsom misstänkt för brott häktad, må, då mot honom anstalt
åtal nedlägges eller den tilltalade i målet frikännes, njuta ersättning,
att det skall på grund af hvad i ransakningen förekommit befinnas:

1. att det brott, för hvilket den häktade tilltalats, icke blifvit begånget;
eller

2. att det föröfvats af annan än den tilltalade; eller

3. att det eljest icke kan vara af honom begånget;

samt att i sistnämnda begge fall anledning icke får förefinna^, att
den tilltalade varit delaktig i brottet.

Man finner sålunda, att lagstiftningen icke stannat vid ett än så
fullständigt frikännande såsom tillräcklig förutsättning för ersättnings utgående,
utan att den derutöfver fordrar, att det skall fulltygas, att det
icke kan vara den häktade som begått brottet.

Med andra ord: äfven om icke något som helst stöd förekommit för
tillvitelsen mot den häktade, att han begått den brottsliga gerningen, eller
om den fullbordade ransakningen ådagalagt, att det stöd för sådan tillvitelse,
som till äfventyrs till en början ansågs för handen, endast var
skenbart, får ersättning dock icke utan vidare utgå. Utan derutöfver kräfves
fullt öfvertygande bevis, hvilka undanrödja -möjligheten af, att den häktade
begått brottet.

Bih. till Riked. Prof. 18!)7. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. Öl) Höft. (Kria 124—128.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

Det torde emellertid ligga i öppen dag, att en sådan lagstiftning
icke kan medföra synnerlig nytta. Ty det säger sig sjelft, att det endast
skall blifva i fullkomliga undantagsfall, som sakförhållandena ligga på det
sättet, att omöjligheten af en persons brottslighet är fullt bevislig. Om en
person t. ex. anklagas för mordbrand, så torde de fall vara ganska sällsynta,
då det kan ådagaläggas, att han icke kunnat anlägga elden.

Orsaken till att lagstiftningen uppstält nu omnämnda vilkor för rätten
till . ersättning angifves af den vid förberedelserna till lagen fungerande
chefen för justitiedepartementet sålunda, att »det stora flertalet af dem, som
efter verkstäld häktning lösgifvas i följd af domstols frikännande utslag
eller innan utslag hunnit meddelas, icke äro oskyldiga, utan att det mot
dein inledda förfarande blifvit instäldt, emedan man ej kunnat anskaffa
fullständiga bevis för deras fällande».

Emellertid erkänner herr statsrådet, att äfven utom det genom den
då af honom föreslagna, numera gällande lagstiftning betecknade området
fall kunna tänkas, då den mot en häktad person förebragta bevisningen
så grundligen undanröjts, att hans frikännande måste anses innebära ett
intyg om hans skuldfrihet. »Men», fortsätter herr statsrådet, »dels är det
svårt att sammanfatta dessa fall under ett generelt lagbud, dels svnes det
redligt att i en fråga sådan som denna, der skilda meningar ännu kämpa
om öfverväldet, fortgå steg för steg och genom lagstiftning först ordna
den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig enighet vunnits, för att sedermera,
med ledning af inhemtad ytterligare erfarenhet fortskrida mot en fullständig
lösning af frågan i hela dess vidd.»

För. min del vågar jag hålla före, att den ifrågavarande lagen från
första början kunnat och bort erhålla en mera omfattande och derigenom
mera praktisk karakter. Det är nemligen bekant, att densamma med dess
nuvarande snafva begränsning så sällan kunnat tillämpas, att det väl kan
sättas i fråga, huruvida vid jemförelse mellan de många misslyckade försök
med deraf följande arbete och kostnad för de enskilde medborgarne, som
den framkallat, å ena sidan och de få fall, då försöken lyckats, å den
andra, något verkligt gagn kan anses hafva genom lagen vunnits.

Och jag tror ej heller, att sammanfattningen af de fall, i hvilka
ersättning bör gifvas, under ett generelt lagbud, innebär så stora svårigheter,
som chefen för justitiedepartementet vid lagens utarbetande förmenade.

Efter min uppfattning måste en sund och human åskådning alldeles
tillbakavisa en så orimlig fordran för ersättnings utgående som den, att
det skulle behöfva fulltygas, att den häktade icke kunnat begå brottet.
Det bör vara alldeles tillräckligt, om han utgår från det rättsliga förfäran -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124. 3

det såsom helt och hållet fri från hvarje skälig misstanke att hafva begått
detsamma.

Vår rättskänsla skulle kanske icke vilja godkänna, att hvar och en,
som varit häktad men blifvit frikänd från ansvar för ett brott, utan vidare
kunde göra anspråk på ersättning. Men det torde vara ganska visst, att
vi alldeles icke skulle känna oss illa berörda, om eu person, mot hvilken
hvarje rimlig misstanke helt och hållet upphört, finge sådan ersättning,
alldeles oafsedt, huruvida händelsen gjorde att derutöfver kunde ådagaläggas,
att han icke kurmat begå brottet.

Jag vågar således hålla före, att den ifrågavarande lagbestämmelsen
borde ändras derhän, att såsom vilkor för ersättnings bekommande uppstäldes
ej att det befunnits, att den tilltalade icke kunnat begå brottet,
utan att genom den vunna utredningen all skälig misstanke mot honom
undanröjts. Då emellertid ämnet såsom berörande en af lagens grundbestämmelser
är af den beskaffenhet, att den nya lydelsens utarbetande torde
böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, vill jag inskränka mig till det vördsamma
förslag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga
Riksdagen förslag till på det sätt ändrad lydelse
af 1 § i lagen angående ersättning af allmänna medel
till oskyldigt häktade eller dömde den 12 mars 1886,
att såsom förutsättning för ersättnings utgående till för
brott häktad person ej längre måtte bibehållas att det
befunnits, att den häktade icke kunnat begå brottet,
utan att ersättningsrätten måtte utsträckas jemväl till
den, hvilken antingen aldrig bort vara föremål för någon
skälig misstanke eller som genom hållen ransakning
friats från all dylik misstanke för att hafva begått det
brott, hvarför han hållits häktad.

Stockholm den 29 januari 1897.

Karl Staaff.