Motioner i Andra Kammaren, N:o 124 (Motion 1892:124 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

N:o 124.

* Af herr E. FredhollH i Saleby, om ändrad lydelse af § 32 i
reglementet för riksbanken.

Då den lånesökande allmänheten säkert med tacksamhet skulle mottaga
en förändring i riksbankens verksamhet derutinnan, att de så kallade
afbetalningslånen finge återbetalas på längre tid än nu är fallet, tillåter jag
mig framlägga förslag till förändring af § 32 af gällande reglemente för
riksbanken. Enligt denna paragrafs nuvarande lydelse skola dessa lån inbetalas
under en tid af 21/s år eller med 1/6 af lånet hvar sjette månad, och
det bör ju vara för en hvar tydligt, att en så snar inbetalning är svår, ja
ofta omöjlig. Tydligt är, att lån mot inteckning eller hypotek är att föredraga
framför lån mot borgen, men dels kan långt ifrån alltid ställas säkerhet
i form af hypotek, t. ex. af tjensteman, arrendatorer och handtverkare
o. s. v., dels föredrager mången, att, äfven då han kan ställa inteckning i
fast egendom, hellre begagna sig af lån mot afbetalning än så kallade stående
lån, ty han drifves derigenom att afbetala på lånet och sålunda minska
sin skuld, — hufvudsaken är, att afbetalningarne ej bli för stora eller omöjliga
att verkställa. — I öfrigt ber jag att som stöd för en förändring få anföra,
hvad tvenne fullmäktige i riksbanken, herrar friherre Fock och L. 0. Larsson
anförde, då liknande fråga förevar vid 1890 års riksdag. Detta yttrande är
af följande innehåll: »Då vi ej kunna instämma i det beslut, som flertalet af
herrar bankofullmäktige fattat att afstyrka allt afseende å herr Fredholms
i Andra Kammaren väckta motion, n:o 100, om utsträckning af tiden
för de så kallade afbetalningslånens amortering, anse vi oss böra angifva
skälen för vår afvikande mening. Fullmäktiges flertal rigtar sina anmärkningar
förnämligast mot afbetalningslånen i allmänhet och det borgenssystem,
hvarpå de gemenligen äro grundade. Yi medgifva visserligen, att formen för
dessa lån, hvarigenom bankens kapital för längre tid bindas utan uppsägBih.
till Iiiksd. Brot. 1892. 1 Sami 2. Afd. 2 Band. 22 Käft. (N:is 124—132) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 124.

ningsrätt från långifvarens sida, icke är fullt bankmessig; men vid bedömandet
af detta förhållande, hvad riksbanken beträlfar, bör icke förbises, att
en särskild begränsad fond är anvisad för denna lånerörelse; och vi våga
påstå, att riksbankens tillgång är sådan, att den öfriga bankrörelsen
icke bör kunna lida deraf, att nämnda fond är undandragen densamma.
Fullmäktige hafva ock låtit sig angeläget vara att helt och hållet afskilja
samt särskilt bokföra afbetalningslånen, och detta så, att, om det befinnes
lämpligt, hela denna rörelse, utan någon rubbning i riksbankens verksamhet
i öfrigt, skulle kunna öfverflyttas till någon annan institution. Hvad åter
beträffar det öfverklagade borgenssystemet, så vilja vi ingalunda obetingadt
uppträda till försvar för detsamma; men nog förhåller sig med denna kreditform
som med hvarje annan, att man bör väl skilja mellan bruket och missbruket;
och säkert är, att, om afbetalningslånen ock framkallat lidanden, så
hafva de äfven verkat ganska mycket godt. I alla fall föredraga vi verkligen
dessa öppna borgensförbindelser vida framför åtskilliga maskerade sådana,
hvilka i form af ackommodationsvexlar eller fabricerade reverser stundom äro
ytterst svåra att igenkänna. Slutligen kunna vi ej underlåta att erinra om
de jemförelsevis föga betydande förluster, som riksbanken hittills ådragits
genom afbetalningslånen.

Men om vi äfven till viss grad erkänna befogenheten af de mot
afbetalningslånen gjorda anmärkningarne, så förefinnes dock en omständighet,
som gör, att vi ej från dem kunna komma till samma slutsats som fullmäktiges
flertal, nemligen den omständigheten, att dessa lån redan finnas och att
en särskild fond för dem är anvisad. Så länge detta är fallet — fråga om
fondens indragning eller minskning föreligger ej — synes oss vara lämpligt,
att äfven dessa lån gifvas en form, hvarigenom de, så vidt sådant utan ökad
risk eller olägenhet för riksbanken kan ske, blifva i möjligaste mån beqväma
och ändamålsenliga för låntagarne. Skulle derigenom ett allt för starkt anlitande
af fonden uppkomma, vore det väl rigtigare att söka hämma detta
genom den naturliga, i fullmäktiges händer liggande åtgärden att höja räntan,
än att genom bibehållande af allt för tunga betalningsvilkor eller annat dylikt
söka åstadkomma samma resultat eller till och med ett nedgående af denna
utlåning och tvinga de lånesökande att söka andra, mera betungande låneutvägar,
under det att fonden för afbetalningslån till betydlig del ligger
obegagnad.

Den ifrågavarande lånefonden anlitas i främsta rummet af innehafvare
utaf mindre jordbruk, och dessa lån må nu upptagas för afbetalning å köpeskilling,
för anskaffning af inventarier eller för jordförbättringar, så lärer ej
kunna bestridas, att, under nu rådande jordbruksförhållanden, endast i högst
få fall de af handteringen upphemtade inkomsterna medgifva en så betydlig

Motioner i Andra Kammaren, N:o 124. 3

afbetalning som 75 af kapitalet förutom ränta under hvardera af de närmast
följande halfåren. Följden häraf måste blifva, att, så vida ej särskilda tillgångar
förefinnas, låntagaren nödgas under amorteringstiden anlita nya lanevägar
för anskaffning af de till afbetalningarne erforderliga beloppen, eller ock
måste borgesmännen träda emellan och då ofta äfven de inveckla sig i mer
eller mindre äfventyrliga låneoperationer. Att dessa olägenheter skulle i
väsentlig mån förebyggas genom amorteringstidens utsträckning till 5 år,
såsom motionären föreslagit, synes oss otvifvelaktigt. Afdelningskontorens
styrelser, hvilka öfver förslaget blifvit hörda, hafva ock nästan enhälligt
bekräftat den ifrågavarande olägenheten af den hastiga amorteringen; men
af dessa styrelser har en, nemligen den för göteborgskontoret, det oaktadt
ansett den föreslagna förändringen obehöflig af det äfven från andra hall
anförda skälet, att efter två eller flera verkstälda afbetalning^!’ lånet kan
förnyas, ett förfaringssätt, som ock särdeles mycket anlitas. Vi vilja häremot
erinra, att den afsedda skyndsammare amorteringen af ett dylikt lån härigenom
blifver helt och hållet illusorisk. Lånet kan ju pa detta sätt komma
att räcka både fem år och mera; men hvad vi framför allt häremot anmärka
är, att genom detta tillvägagående amorteringen i början af lånetiden blir
störst, eller 7s hvarje halfår, med deraf redan förut påpekade följder, under
det att, med afseende å dessa låns natur, förhållandet, om det läte sig göra,
helst borde vara tvärt om.

Det har äfven mot förslaget blifvit anmärkt den större svårighet, som
skulle uppstå att erhålla löftesmän för lån med längre löpningstid. Utom
det, att detta motskäl väl ej borde väga särdeles tungt för dem, som gerna
se afbetalningslånens inskränkning^ så hålla vi före, att detta skäl i alla fall
ej förtjenar synnerligt afseende. Åtnjuter nemligen lanesökanden förtroende
inom sin ort, så föreställa vi oss, att lättheten för honom att finna villiga och
vederhäftiga löftesmän bör ökas i mån som förbindelsen är sådan, att han
har lättare att fullgöra densamma. Ytterligare har man framhållit den ökade
svårigheten för vederbörande styrelser att bedöma lånesökandes och borgesman
betalningsförmåga samt den större risk, som banken skulle komma att
löpa genom beviljandet af ännu flera afbetalningslån än de nuvarande. Oss
synes, att farhågorna härvid äro högst betydligt öfverdriftm. Såsom stöd för
vår uppfattning i detta hänseende påminna vi om att, såsom förut blifvit
anfördt, dessa lån för närvarande visserligen ej i allmänhet amorteras på 21/2
år, utan i följd af omsättning ofta löpa betydligt längre, hvarjemte de förnyade
vederhäftighetsbevisen böra öka tryggheten. Och hvad beträffar riksbankens
förluster på dessa lån, så hafva vi redan erinrat, om huru föga betydande
de jemförelsevis äro. Dessa förluster hafva dessutom ty värr till
väsentlig del uppkommit genom förfalskningar eller andra bedrägerier; och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.

•

till skydd mot sådana lärer ej den kortare amorteringstiden mycket gagna.
Det har äfven framhållits att sådana lån, hvarom nu är fråga, villigt lemnas
af sparbanker och andra penningeinstitutioner, i följd hvaraf de skulle vara
mindre behöfliga från riksbanken, ehuru det äfven upplyses, att för sådana
lan med beqvämare betalningsvilkor likväl fordras betydligt högre ränta. Yi
erinra i anledning häraf, att det väl ej är någon af riksbankens lånegrenar,
som ej förekommer äfven i andra penningeanstalter, utan att riksbanken derför
hittills ansett sig böra träda tillbaka eller uppgifva täflan; och icke synes
oss detta böra blifva fallet med just denna lånegren, som företrädesvis och
i särdeles stor skala blifvit anlitad af de mindre jordbrukarne.

Slutligen har mot bifall till motionen med synnerlig styrka anförts,
att derigenom dessa lån skulle blifva så begärliga, att den för dem anvisade
fonden snart eller åtminstone i tider af mindre riklig penningetillgång skulle
visa sig otillräcklig, och då förhöjning af densamma ifrågasättas. Af denna
nu till 12 millioner uppgående fond ligga för närvarande omkring 372 millioner
obegagnade. Dessa skola följaktligen först åtgå, innan någon förhöjning
bör ifrågakomma; och om äfven så skulle inträffa, så erinra vi derom,
att sedan år 1879, då fonden för afbetalningslån bestämdes till 12 millioner
kronor, af de årligen uppkommande bankovinsterna för riksbanken bibehållits
ej mindre än 177a millioner; och vi föreställa oss att, om behofvet skulle
kräfva, någon mindre del häraf, utan olägenhet för riksbankens rörelse i öfrigt,
skulle kunna användas, för att äfven i nu ifrågavarande rigtning öka bankens
verksamhet, hvarjemte vi ytterligare erinra om bankofullmäktiges rätt
att genom höjda räntesatser hämma en allt för stark påkänning.

Af afdelningskontorens styrelser, hvilkas yttranden i frågan blifvit infordrade,
hafva sex tillstyrkt bifall till den föreslagna åtgärden. Yi ställa
oss äfven på samma sida, dock under följande vilkor: att af skäl, som af
flera bland kontorsstyrelserna blifvit uttalade, afbetalningarne ske med 710 hvar
sjette månad; att räntan å dessa lån ej bör vara oföränderlig, utan kunna
höjas eller sänkas, hvilken förändring dock ej bör träda i kraft förr än vid
tiden för den afbetalning, som bör ske näst efter det ränteförändringen blifvit
åt fullmäktige beslutad; samt att, då lånen äro beviljade mot namnsäkerhet,
nya vederhäftighetsbevis aflemnas minst en gång hvarje år eller vid hvarannan
afbetalning.»

Samma skäl, som af dessa båda fullmäktige då anfördes, synes mig
fortfarande tala för en förlängning af amorteringstiden, detta desto mera som,
oaktadt flera afdelningskontor äro upprättade, afbetalningslånen mindre anlitades
hos riksbanken under år 1891 än t .ex. 1889, då nemligen under förra
året öfver 4,000,000 kronor af fonden för afbetalningslån lägo obegagnade.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12i.

På grund af det anförda, och då i Andra Kammaren förlidet år uttalades
lifliga sympatier för en förändring i detta syfte, tillåter jag mig föreslå,

att § 32 af reglementet för riksbanken måtte få följande
ändrade lydelse:

Mom. 1. Lika med nu varande lydelse.

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst erläggande hvar
sjette månad efter utlåningsdagen af en tiondedel utaf
lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant
försummas, att hela obetalda delen af lanet varder
till betalning förfallen.

Mom. 3. Käntan å dessa lån är ej oföränderlig under
inbetalningstiden, utan kan höjas eller sänkas, hvilken
förändring dock ej bör träda i kraft förr än vid tiden för
den afbetalning, som bör ske näst efter det ränteförändringen
blifvit af fullmäktige beslutad.

Mom. 4. Lån utgifvas ej å mindre belopp än 300
kronor.

Mom. 5. För lån, utgifna mot borgen, åligger det lantagaren
att vid hvarannan afbetalningstid, om så fordras,
förete intyg om egen och löftesmäns fortfarande vederhäftighet,
eller ock att ställa ny säkerhet, som godkännes,
vid påföljd, att eljest hela återstående lånebeloppet anses
förfallet.

Mom. 6. Öfriga bestämmelser, som för riksbankens
säkerhet kunna i afseende å denna lånegren anses erforderliga,
meddelas af fullmäktige.

Mom. 7. Inlemnas till hufvud- eller afdelningskontor
ansökningar om lån af detta slag å större sammanlagdt
belopp, än tillgångarne medgifva, pröfvas låneansökningar,
i den ordning de ingått.

Stockholm den 29 januari 1892.

E. Fredholm

från Skaraborgs län.

• Häruti instämma:
L. F. Odell

.. v

från Örebro län.

A. Johansson
i Löfåsen.

Ang. Larson
från Elfsborgs län.