Motioner i Andra Kammaren, N:o 123 (Motion 1896:123 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Hus 123.

Af herr Fridtjuv Berg, om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga
förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende
försummade barn.

Inom allt vidsträcktare kretsar synes man under senaste tiden hafva
kommit till medvetande om den allvarsamma fara, som hotar vår samhällsordning
genom den sedliga förvildningen hos en del af det uppväxande
slägtet.

En oroväckande yttring af denna sedliga förvildning utgör det stora
antalet unga förbrytare och framför allt den fortgående ökningen af detta
antal. I Fångvårdsstyrelsens berättelser finner man härom följande uppgifter
:

Å r	Inkomna straffarl*tsfångar under 20 år
Manliga	Qvinliga	Summa
1850	24	4	28
1855	50	7	57
1860	125	29	154
1865	161	25	186
1870	199	26	225
1875	180	34	214
1880	233	18	251

Bill. till Riksd. Prof. 13!)G. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft. (Kris 123—127.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

År	Inkomna straffarbetsfångar under 20 år
Manliga	Qvinliga	Summa
1881	245	31	276
1882	264	29	293
1883	201	33	234
1884	206	29	235
1885	203	27	230
1886	182	26	208
1887	206	24	230
1888	158	23	181
1889	228	27	255
1890	197	25	222
1891	222	33	255
1892	219	27	246
1893	266	28	294
1894	286	29	315

Huru dessa unga straffarbetsfångar varit fördelade på de olika åldersklasserna
framgår af följande ur samma berättelser hemtade uppgifter:

År	Straffarbetsfångar	inkomna	vid fylda	Summa
14 år	15 år	16 år	17 år	18 år	19 år
1881	—	20	43	68	65	80	276
1882	3	22	52	47	77	92	293
1883	—	15	*33	54	46	86	234
1884	—	9	32''	53	61	80	235
1885	—	19	23	48	56	84	230
1886	—	18	25	53	36	76	208
1887	—	24	42	59	52	53	230
1888	—	14	27	43	35	62	181
1889	2	18	28	59	72	76	255
1890	1	12	30	46	62	71	222
1891	2	12	37	55	69	80	255
1892	—	13	40	53	58	82	246
1893	1	19	48	60	81	85	294
1894	—	30	52	62	75	96	315

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Dessa uppgifter visa, att antalet af uti vårt land till straffarbete
dömda uuga förbrytare för närvarande i det hela taget synes vara i
stigande.

På samma sorgliga företeelse bäntyder ock kriminalstatistiken inom
nästan alla andra land. Så i Tyskland, Österrike, Ungarn, Frankrike,
Italien, Holland, Danmark och Norge m. fl. (Se härom bland annat »Die
Behandlung jugendlicher Yerbrecher lind venvahrloster Kinder» af d:r
H. Appelius, »fiber die Behandlung der verbrecherischen und arg verwahrlosten
Jugend in österreich» af prof. Alois Zucker, »Betänkning fra
Kommissionen angående Statstilsyn med Borneopdragelsen», Köpenhamn
1895, samt »Udkast til Lov om sedelig forkomne og vanvyrdede Borns
Behandling med Motiver» af d:r B. Getz, Kristiania 1892).

Om det vid bedömandet af statistiska uppgifter i allmänhet är af
vigt, att man ej låter förleda sig till förhastade slutsatser, så gäller detta
varsamhetsbud visserligen i allra högsta grad på det kriminalstatistiska
området. Antalet åtalade förbrytelser står helt visst icke i något konstant
förhållande till antalet verkligen begångna förbrytelser, utan det beror derjemte
i högst väsentlig mån af andra omständigheter: dels af de tid efter
annan vidtagna förändringarna i strafflagstiftningen och i rättsskipningens
organisation, dels af den större eller mindre stränghet, hvarmed målsegande
och åklagaremagt under olika tider och på olika orter finna sig
böra beifra de af minderåriga förbrytare begångna lagöfverträdelserna.
Att af den nu tillgängliga kriminalstatistiken vilja sluta sig till ett
växande sedligt förderf skulle vara så mycket mera obetänksamt, som ju
brottsligheten icke får bedömas blott efter lagöfverträdelsernas antal, utan
äfven efter deras art, d. ä. efter den större eller mindre ondska och råhet,
hvaraf de äro ett uttryck. Och äfven om man finge antaga, att en
tillväxt i antalet beifrade förbrytelser utvisade en tillväxt i antalet verkligen
begångna sådana, och denna senare en tillväxt i brottslighet, så vore
härmed naturligtvis ingalunda bevisadt, att nationens sedliga nivå i det
hela skulle befinna sig i sjunkande. Förbrytarebefolkningen inom en nation
utgör ju i alla fall endast ett mindretal, och dess tillbakagång i
moraliskt afseende kunde mångfaldigt uppvägas af en samtidigt härmed
fortgående sedlig förbättring hos det stora flertalet.

Med allt erkännande häraf står det likväl fast, att de statistiska
uppgifterna synas tyda på en tilltagande brottslighet hos ungdomen inom
nästan alla land. Lemnas de sålunda gifna antydningarna obeaktade, så
är fara värdi, att den sedliga förvildning, hvari lagöfverträdelserna hafva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

sin upprinnelse, kommer att sprida sig till allt vidsträcktare kretsar af
det uppväxande slägtet, hvaraf följden måste blifva, att framtidens mensklighet
sjunker ned till en lägre moralisk ståndpunkt än den, hvarpå nutidens
befinner sig.

Det har under sådana förhållanden varit helt naturligt, att frågan
om brottsligheten bland de minderåriga under den senaste mansåldern
tilldragit sig en allt lifligare uppmärksamhet, i främsta rummet gifvetvis
inom de kretsar, som af denna fråga omedelbart beröras, nemligen å ena
sidan kriminalisterna, å andra sidan skolmannen, framför allt folkskolemännen.

Närmaste anledningen till att de förra tagit frågan under ompröfning
torde vara den bland dem vunna erfarenheten om fängelselifvets
förderfliga inflytande på de minderåriga. Redan tidigt hafva de kommit
till insigt derom, att förbrytare, hvilka ännu befinna sig i barndoms- eller
öfvergångsåldern, icke hafva sin rätta plats i fängelset, samt att de ofta
utgå ur detta vida sämre än de gingo der in. Folkskolemännen åter

hafva under sin dagliga verksamhet varit i tillfälle att steg för steg följa

det ondas utveckling samt att uppdaga de källor, hvarur det hemtar sin
näring. De hafva dessutom haft flera särskildt tvingande anledningar att
med fiffigaste intresse omfatta denna fråga. De unga lagöfverträdarne
hafva nemligen så godt som undantagslöst framgått ur kretsen af dessa
vagabonderande och vanartade barn, hvilka genom sina skolförsummelser
och sitt dåliga uppförande bereda läraren de bittraste bekymmer och i

hög grad neutralisera honom i hans arbete. Ofta är det just efter dessa

barns beteende, som allmänheten bildar sig sina föreställningar om folkskolans
uppfostrande verksamhet, hvadan omdömena härom icke kunna
blifva annat än vilseledande och orättfärdiga. Härtill kommer, att barn
af ifrågavarande slag naturligtvis måste utöfva eu i hög grad demoraliserande
inverkan på sina kamrater, hvadan deras tvungna samvaro med
välartade barn innebär eu upprörande orättvisa så väl mot dessa som mot
deras föräldrar.

Af nu antydda skäl har lämpligaste behandlingen af minderåriga förbrytare
och vanartade barn allt mer blifvit eu brännande fråga bland tänkande
kriminalister och skolman samt öfriga för social-etiska och social-pedagogiska
spörsmål intresserade personer. Så i utlandet; så äfven hos oss.
Sverige har, som bekant, med afseende på strafflagstiftningens och fångvårdsväsendets
reform i allmänhet hållit sig i främsta ledet bland Europas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

nationer. Redan tidigt hafva våra kriminalister haft uppmärksamheten
fästad vid nödvändigheten af att söka hämma förbrytarebefolkningens fortgående
rekrytering på grund af ständig tillströmning utaf unga brottslingar,
och sedan lång tid tillbaka har fångvårdsstyrelsen i sina berättelser år
efter år påpekat den fara, som här hotar. Tidigt hafva ock från uppfostrarnes
sida starka röster höjt sig för det ondas förebyggande och hämmande
genom de vanartade och brottsliga barnens hänvisande till enkom för dem
upprättade räddnings- och förbättringshem. Uttalanden i denna rigtning
hafva tid efter annan framkommit inom skolpressen samt från folkskolelärareföreningarna
i olika delar af vårt land, särskild! från hufvudstadens,
och under de senaste åren har centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening
för frågans utredning genom tvenne för ändamålet utsända
resestipendiater inhemtat underrättelser om de anstalter af ifrågavarande
art, som finnas så väl i vårt eget land som i Norge, Danmark,
Skottland och England.

Af åtskilliga tecken att döma synes äfven den stora allmänhetens
intresse nu mera vara väckt för denna betydelsefulla angelägenhet. De
berättelser, som pressen under senaste tiden gång på gång haft att meddela
om våldsdåd, föröfvade af minderåriga, samt om formliga förbrytareligor,
bestående af halfvuxen ungdom, hafva inom allt vidsträcktare kretsar
bragt det medvetandet till lif, att samhället här låtit en svår försummelse
komma sig till last, och att denna försummelse måste i möjligaste mån
godtgöras, och detta med snaraste, så vida vi ej med visshet skola gå en
mörk framtid till mötes.

Att en förbättring är möjlig, derom hafva vi lyckligtvis ett ovedersägligt
bevis. Det fins i Europa verkligen ott enda rike, som på detta
* område skiljer sig från de öfriga och kan förete en statistik med år för
år sjunkande brottslighet hos de minderåriga samt med deraf i sinom tid
följande minskad brottslighet äfven hos de vuxna. Det är det britiska.
Följande uppgifter rörande förbrytare i England och Wales synas i detta
hänseende mycket talande:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Å r	Förbi	y tare	År	Förbrytare
under 16 år	öfver 16 år	under 16 år	öfver 16 år
1861	8,801	103,343	1878*	(4,384)	(86,383)
1862	8,349	117,126	1879	6,810	165,843
1863	8,459	121,068	1880	5,579	160,684
1864	8,857	118,149	1881	5,483	173,723
1865	9,640	116,398	1882	5,700	175,360
1866	9,356	114,935	1883	5,275	172,239
1867	9,631	121,767	1884	4,879	171,588
1868	10,079	133,078	1885	4,813	158,096
1869	10,314	146,940	1886	4,924	165,952
1870	9,998	147,225	1887	4,842	158,517
1871	8,977	140,127	1888	5,065	165,952
1872	9,363	137,710	1889	4,366	158,517
1873	9,359	146,054	1890	3,872	150,780
1874	8,943	148,837	1891	3,855	147,691
1875	7,212	154,276	1892	4,036	156,589
1876 1877	7,138 7,582	167,160 168,074	1893	2,924	148,538

Af denna tabell framgår, att antalet yngre förbrytare var i stigande
till och med år 1869, men att det sedan dess befinner sig i ett nästan
oaflåtligt sjunkande, samt att verkningarna af detta sjunkande från och
med år 1883 visat sig i ett fortgående sjunkande äfven af antalet äldre
förbrytare.

Hufvudorsaken till detta märkliga förhållande är lätt funnen. Den
ligger deruti, att staten allt sedan 1850- och 1860-talen kraftigt tagit
saken om hand. Den har genom sin lagstiftning föreskrifvit »tvångsuppfostran»
för sådana, som häraf äro i behof: för de minderåriga brottslingarna
i förbättringshem (Eeformatory School Acta 1854 och 1866), för
de vagabonderande och vanartade barnen i räddningshem och dermed be-*
slägtade anstalter (Industrial School Acta 1857, 1861 och 1866, Elementary
Education Acta 1870 och 1876 samt Industrial School Amendment
Act 1880). Den har vidare genom storartade anslag främjat upprättandet
af dylika hem, så att deras verksamhet kunnat erhålla nödig omfattning
och anordnas på för ändamålet lämpligt sätt, och den har slutligen under *

Endast för ena halfåret; för det andra saknas uppgifter.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

kastat dem en sakkunnig och noggrann inspektion. Enligt den senast utgifva
inspektionsberättelsen funnos under 1894 i Storbritannien icke mindre
än 227 af staten understödda anstalter af förevarande slag: 50 förbättring shem
(Reform atory Schools), 141 räddningshem (Industrial Schools), 14 skolkar
ehem (Truant Schools), och 22 räddningsskolor (Day Industrial Schools).
Af dessa inrymde förbättringshemmen 5,587 gossar och flickor, räddningshemmen
och skolkarehemmen 24,683 samt räddningsskolorna 3,251. Förbättringshemmens
samlade utgifter uppgingo till 109,874 pund sterl. 11 s.
6 d., räddnings- och skolkarehemmens till 365,775 pund sterl. 15 s. 5 d.
och räddningsskolornas till 29,854 pund sterl. 7 s. 1 d. Statsbidraget
utgjorde för det första slaget af anstalter 72,676 pund sterl. 12 s. 9 d.,
för det andra 196,222 pund sterl. 4 s. 3 d. och för det tredje 7,712 pund
sterl. 13 s. 2 d.

Sådana uppoffringar för ett dylikt ändamål betraktas i Storbritannien
såsom en synnerligen god statshushållning; härom äro alla partier der
ense, de konservative lika väl som de liberale.

Att äfven i vårt land ett ganska stort antal förbättrings- och räddningsanstalter
är af nöden, derom lär ingen sakförståndig kunna hysa
något tvifvel. I fråga om förbättringshemmen är behofvet uttryckligen
erkändt i nu gällande strafflags kap. 5 § 1, hvilken bemyndigar domstol
att rörande brottsligt barn efter omständigheterna förordna, att det »af föräldrar
eller annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma
i huset rättas skall eller i allmän uppfostringsanstalt insättas, om tillgång
dertill finnes». I öfverensstämmelse härmed bruka ock minderåriga brottslingar
dömas till intagning i den med statsmedel understödda åkerbrukskolonien
på Hall. Huru otillräcklig denna för ändamålet är, framgår
emellertid tydligt af det kända förhållandet, att för närvarande ensamt
inom hufvudstaden gå en hel del gossar, som blifvit »dömda till Hall»,
men af brist på plats ej kunna komma in. Under tiden kunna de strafflöst
förehafva snart sagdt hvad ofog som helst; enda lagliga påföljden blir
nemligen den, att de för andra, tredje eller fjerde gången dömas till Hall,
utan att dock der vinna inträde. Hvilken uppfattning af samhällets magt
och myndighet, som dylika barn komma att erhålla och bland sina kamrater
utbreda, det låter lätt tänka sig.

De förbättrings- och räddningshem, som utan stöd af statsbidrag blifvit
upprättade på olika orter i vårt land (Lindgreuska trasskolan i Stockholm,
Räddningsinstitutet i Råby, Räddningsinstitutet på Hisingen, Hallauds läns

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

räddningshem på Mäshult, Räddningshemmet Margretelund vid Lidköping,
Fröbergska stiftelsen vid Kalmar m. fl.), berättiga till den förhoppning,
att man hos så väl enskilda personer som kommuner och landsting har att
påräkna en stor offervillighet för anstalter med detta syfte, samt att ett
tillräckligt antal sådana helt visst inom kort skulle uppstå, så vida nemligen
staten äfven hos oss trädde emellan dels genom beviljande af anslag, dels
genom vidtagande af de lagstiftningsåtgärder, som kunna för ändamålet
anses erforderliga.

Då det emellertid synes mig gifvet, att inga mera ingripande beslut
i nu antydda rigtning kunna af Riksdagen fattas, innan densamma varit
i tillfälle att på grund af omsorgsfull undersökning bilda sig en klar föreställning
om hvad i saken kan och bör göras, får jag härmed hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kong]. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande
af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt
vanartade och i sedligt afseende försummade barn.

Stockholm den 28 januari 1896.

Fridtjuv Berg.

I motionens syfte instämma:

J. Persson.

C. G. Thor.
Johannes Svensson.

J. Lindgren.

A. F. Broström.
Lars Eriksson.
E. A. Zotterman.

Joll. Er. Nordin.

E. Norman.

J. A. Fjällhäclc.

O. Walter.

Joll. Johansson, Stockh.

Magnus Höjer.
Edvard Wavrinsky.

Gustaf Ericsson. •
Sven Palme.

P. Norberg.
David Bergström.
W. Styrlander.
Curt Wallis.

C. J. Hammarström.