Motioner i Andra Kammaren, N:o 123 (Motion 1895:123 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

N:o 123.

Af herrar P. Truedsson och P. Norberg, angående nedsättning
af anslagen å tredje hufvudtiteln.

En minskning af utgifterna under tredje hufvudtiteln, särskildt af
anslaget till ministerstaten, har länge varit en icke blott Andra Kammarens,
utan Riksdagens flere gånger och i mer än en form uttryckta
önskan.

Sålunda beslöt 1871 års Riksdag att visserligen bevilja det af
Kongl. Maj:t för ministerstaten begärda anslaget å 340,800 kronor, men
att deraf uppföra 40,800 kronor såsom »tillfälligt anslag till öfvergående
utgifter», emedan Riksdagen ansåg nedsättningen till 300,000 kronor
kunna ega rum »först i mån af skeende afgång» bland dåvarande innehafvare
af diplomatiska befattningar.

Tjugufyra år hafva förflutit, sedan detta beslut fattades, men anslaget
å tredje hufvudtiteln till ministerstaten utgör i detta års riksstat
337,941 kronor, till hela sitt belopp uppfördt å ordinarie stat utan antydan
om att någon del deraf är afsedd att indragas.

Det af 1871 års Riksdag fattade beslutet besvarades i statsverkspropositionen
1872 med en af chefen för utrikesdepartementet författad
polemik och ett upprepande, till oförändradt belopp och i samma form,
af den anslagsbegäran, som Riksdagen året förut förklarat sig icke kunna
bifalla oförändrad. Men Riksdagen vidhöll sitt beslut, enär den ej funnit
de skäl vederlagda, hvarå den grundat sin åsigt om möjligheten af
framtida inskränkningar i utgifterna för den diplomatiska representationen.

Enahanda beslut — att anslaget under rubriken ministerstaten
nedsattes till 300,000 kronor, och 40,800 kronor uppfördes såsom »tillfälligt
anslag till öfvergående utgifter» — upprepades år 1873, men

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123. 15

1874 gjorde Första Kammaren en kraftig ansträngning att få bort ur
budgeten denna påminnelse om att Riksdagen hyste förhoppning om
någon nedsättning af kostnaden för den diplomatiska representationen,
hvilket ock lyckades, i det att Andra Kammaren lemnade sina statsutskottsledamöter
i sticket.

Visserligen beslöt Riksdagen ar 1879 å nyo en »till minskning i
utgifterna» syftande hemställan till Kongl. Maj:t, nemligen att konsulatgöromålen
matte å flere platser med den diplomatiska representationen
förenas, äfvensom att expektanslöner ej matte annat än i undantagsfall
och för kortare tidrymd beviljas. Men då intet afseende fästes vid det
förra af dessa önskemål, och då det senare endast föranledde, att man
lät benämningen pension träda i stället för benämningen expektanslön,
under hvilken man haft för sed att söka dölja det mest klandervärda
missbruk af rätten att utan Riksdagens hörande pensionera diplomatiska
embetsmän, så ledde ej heller detta Riksdagens beslut till någon besparing.
Tvärt om, långt ifrån att minskas, såsom 1871 års Riksdag
åsyftat, blef anslaget . till ministerstaten höjdt med åtskilliga tusental
kronor; sålunda uppgick det under en följd af år från och med 1884
till 345,000 kronor.

Af en så medgörlig och i sina beslut så föga uthållig och konseqvent
representation tvekade Kongl. Maj:t ej att år 1884 begära en
förhöjning af anslaget till ministerstaten med 13,400 kronor och till
expenser med 3,050 kronor, hvilket Första Kammaren biföll, men Andra
Kammaren afslog, hvarefter i gemensam votering Andra Kammarens
mening blef Riksdagens beslut.

. Med anledning af en vid 1889 års riksdag väckt motion om nedsättning
af ordinarie anslagen under tredje hufvudtiteln från 613,800
till en half million kronor, föreslog statsutskottet en skrifvelse med anhållan
att Kongl. Maj:t ville tillse, huru vida ej sådana anordningar kunde
vidtagas, att utgifterna under tredje hufvudtiteln blefve minskade.
Hälften af Första Kammarens ledamöter reserverade sig mot detta förslag,
och det blef af Första Kammaren förkastadt.

. Vid 1890 års riksdag förnyade statsutskottet samma förslag, hvilket
nu, liksom året förut, af Andra Kammaren bifölls, men af Första Kammaren
förkastades.

År 1891 uttalade Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj :t sin öfvertygelse
om möjligheten af besparingar å tredje hufvudtiteln, sin förhoppning
att Kongl. Maj:t skulle egna frågan den omsorgsfulla uppmärksamhet,
frågans vigt kräfver, samt sin förtröstan att den nedsättning
af ministerns i Rom löneförmåner, som utrikesministern erkänt böra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

vidtagas, måtte så snart som möjligt varda genomförd. Andra Kammaren
både visserligen beslutit eu nedsättning med 40,000 kronor af
anslaget till ministerstaten, men i gemensam votering blef det dock
endast med två rösters majoritet eller 181 röster mot 179 beviljadt till
det af Kongl. Maj:t äskade beloppet 377,941 kronor.

Äfven år 1892 beslöt Andra Kammaren en nedsättning med 40,000
kronor i ministerstatsanslaget, men i gemensam votering segrade åter
Första Kammarens mening, att ingen besparing å tredje hufvudtiteln
borde ega rum.

Slutligen år 1893 föll enahanda förslag, efter att statsutskottet enhälligt
yttrat, att, då Riksdagen så nyligen som 1892 afslagit en framställning
i samma syfte, det ej vore antagligt att Riksdagen vore benägen
att bifalla den om nedsättning väckta motionen.

Af denna öfversigt framgår:

att Riksdagen 1871, 1872 och 1873 anhållit, att Kongl. Maj:t måtte
vidtaga sådana åtgärder, att anslaget till ministerstaten måtte efter hand
kunna minskas med sammanlagdt 40,800 kronor, hvilket belopp tills
vidare uppfördes såsom »tillfälligt anslag till öfvergående utgifter»;

att Riksdagen år 1879 gjorde framställning till Kongl. Maj:t om
vissa till »minskning i utgifterna» ledande förfoganden;

att Riksdagen år 1891 uttalade sin öfvertygelse, att besparingar
å tredje hufvudtiteln vore möjliga, och sin förhoppning att Kongl. Maj:t
måtte egna frågan den uppmärksamhet, hennes vigt påkallar;

att Andra Kammaren 1889 och 1890 för sin del beslutit skrivelser
i detta syfte till Kongl. Maj:t, hvilka af Första Kammaren afslagits;

att Andra Kammaren 1891 och 1892 beslutit 40,000 kronors nedsättning
i anslaget till ministerstaten, men tappat i gemensam votering;

att de sålunda sedan några och tjugu år af Riksdagen eller af dess
Andra Kammare uttalade önskningar ej vunnit något afseende hos Kongl.
Maj:t, som till och med föreslagit förhöjningar såväl å ministerstatsanslaget
som å andra anslag under tredje hufvudtiteln;

att anslaget till ministerstaten, som i 1871 års riksstat utgjorde
340,500 kronor, i den för 1895 gällande riksstat är uppfördt med 337,941
kronor; samt

att hufvudtitelns slutsumma af ordinarie anslag, som i riksstaten
för år 1871 uppgick till 607,000 kronor, utgör 606,750 kronor uti innevarande
års riksstat. Sådant är resultatet af Riksdagens och Andra
Kammarens bemödanden under loppet af nära ett fjerdedels århundrade
att åstadkomma någon minskning af utgifterna under tredje hufvudtiteln.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Vi tro att sakernas nuvarande läge gifver anledning att djupt
beklaga det motstånd, som allt sedan 1871 mött såväl Riksdagens bemödanden
att minska utgifterna för den diplomatiska representationen,
som ock de flere gånger väckta förslagen att ordna de konstitutionella
formerna för handläggningen af utrikes ärendena på ett för vårt eget
lands välfärdsintressen mera betryggande och med den likställighetsprincip,
hvarpå unionen är byggd, öfverensstämmande sätt. Vi hålla
före, att inom kort ingen längre skall tilltro sig att försvara, att t. ex.
upprätthållandet af ministerposten i Wien fått spela en roll nog betydande
att sätta unionens tillvaro på spel.

Återblicken på förhandlingarna om en minskning af utgifterna
för den diplomatiska representationen torde derför ej sakna sitt intresse.
Ty resultatlösheten af så långvariga bemödanden visar sig nu ty värr
betyda någonting vida mer, än att ett betydligt belopp af statens medel
utgifvits, enligt den allmänna mening, som aldrig kunnat vederläggas,
utan någon nytta för landet.

Särskild uppmärksamhet påkallar också ett skäl, som åter och
åter upprepats mot yrkandet om en nedsättning af nämnda anslag.
Detta skäl erinrar nemligen om det sätt, hvarpå den vid 1856—1858
års riksdag begärda betydliga förhöjningen af anslagen under tredje
hufvudtiteln motiverades.

I anslagen till utrikesdepartementet — det vill säga: departementschefen,
departementets expedition, ministerstaten och expenser; ty kostnaderna
för konsulatväsendet voro då ej ens, såsom nu, delvis synliga
å tredje hufvudtiteln — äskade Kongl. Maj:t vid nämnda riksdag en
förhöjning af 141,525 rdr rmt, eller från 338,475 till 480,000. I denna
slutsumma af anslag till kabinettskassan ingick anslaget till ministerstaten
med 359,700, hvartill det skulle höjas från 300,000 rdr rmt.
Riksdagen beviljade allt som begärdes på 800 kronor när.

Såsom skäl för denna anslagsförhöjning anfördes i ett memorial
af dåvarande utrikesministern bland annat följande:

»Mindre nu än någonsin kunna de förenade rikena isolera sig.
De senare årens händelser hafva låtit dem bland Europas stater äterintaga
den plats som med rätta tillkommer dem, men på hvilken de,
nästan uteslutande öfverlemnande sig åt vården af sina inre angelägenheter,
icke aktat nödigt att gorå anspråk under den långvariga fred,
som föregick 1848 års händelser; och de båda nordiska nationerna
måste äfven sjelfva i utlandet visa, att de icke äro likgiltiga för den
uppmärksamhet, som deras läge, deras tillgångar, deras historiska
minnen och deras intressen framkallat.»

Bill. till liilcsd. Prof. 1895. 1 Sami, 2 Afd. 2 Hand, 29 Käft.

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Här röja sig farliga tendenser till en svensk stormagtspolitik.
Och de farliga illusionerna från 1856 synas ännu i dag herska i utrikesdepartementet,
ehuru numera — efter 1864, 1866 och 1870 års
krig — magtställningen i Europa är så förändrad, att en småstat som
Sverige längesedan mist ända till det sken af en militärisk betydelse,
som den för några årtionden sedan ännu ej hade fullständigt förlorat.
Nuvarande utrikesministern har nemligen gång på gång påstått, att
det är just med hänsyn till de storpolitiska förhandlingarna som Sverige
måste behålla sin vidlyftiga och kostsamma diplomatiska representation
samt att det just af sådant skäl är nödvändigt att t. ex. hålla en beskickning
i Wien och likaledes i Konstantinopel. Detta påstående i
ett anförande till statsrådsprotokollet af den 6 december 1889 upprepades
i statsrådet den 5 december 1890, i båda kamrarna den 18
februari 1891 samt i Andra Kammaren den 17 februari 1892.

Vårt land har ej några handels- och sjöfartsförbindelser med
Österrike-Ungern, som kunna rättfärdiga kostnaden för en svensk beskickning
i Wien — om nu för öfrigt för sådana intressen någon hjelp
vore att vänta af en för dylika saker främmande och ointresserad
minister. Enligt kommerskollegii berättelse om utrikes sjöfarten representerades
Sveriges sjöfartsförbindelse med Österrike-Ungern år 1892
af ett med last och ett i barlast, summa två, till Triest icke från Sverige,
utan från utrikes ort ankomna och derifrån likaledes till utrikes ort afgångna
fartyg. För denna sjöfartsrörelse torde vårt lands konsulära
representation i Österrike-Ungern vara tillräcklig.

Nuvarande utrikesministern har en gång — nemligen 1891.
låtit undfalla sig det skälet mot en indragning af legationen i Wien,
att detta skulle föranleda indragning af den österrikisk-ungerska legationen
i Stockholm. Ehuru uppenbarligen intet statsintresse. kunde
komma att, lida härpå, har man stundom antagit, att detta i förbigående
anförda skäl vore det verkliga och afgörande och att således ett rent hofetikettsintresse
dolde sig under påminnelsen om »Westfaliska fredens»
tid och under det myckna talet om de »vigtiga underhandlingar, som
i Wien föras, om de derstädes afhandlade frågorna rörande magtställningen
i Europa» — i hvilka underhandlingar och frågor det otvifvelaktigt
är svenska folkets enhälliga mening att Sveriges regering icke
bör inblanda sig.

Det verkliga skälet må nu vara det ena eller det andra, så bör
i allt fall intetdera kunna godkännas af en folkrepresentation, som det
åligger att hindra slöseri med ett fattigt folks skatter och att hindra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

rikets inveckling i politiska äfventyr, der dess sjelfbestånd sättes
på spel.

Om legationerna i Konstantinopel, Wien, Haag, Brussel och
Köpenhamn indragas, och någon gång, t. ex. för en handelstraktat^
skull, en diplomatisk representant skulle behöfva sändas till någon af
de nämnda hufvudstäderna, så visar ju ett exempel från 1893—1894
huru förträffligt det går för sig att genom ett för ändamålet tillfälligt
befullmägtigadt sändebud — som då kan blifva »rätta mannen på rätta
platsen» — vinna ändamålet. De Förenade rikena hafva ingen diplomatisk
representation hos republiken Schweiz, men detta har ej hindrat
att Norge genom ett för tillfället förordnadt sändebud erhållit en traktat
med detta land. Det torde få antagas att nuvarande herr utrikesministern
icke vill påstå, att en fast legation i Schweiz skulle hafva
lyckats bättre än den synnerligt sakkunnige man, som till sina landsmäns
ibelåtenhet bragt denna angelägenhet till ett godt slut.

Det torde ej vara utan intresse att jemföra Sveriges utrikesbudget
med Danmarks. Den senare har i finanslagförslaget för finansåret
V4 1895—31/3 1896 följande utseende:

Till Udenrigsministeriet bevilges nedenstaaende 585,456 Kr.

A. Ministeriets Embedsmeend m. fl.

1. Lönninger: a. Til Ministeriets Embedsmeend ........................... b. Til Medhjeelp.................................................. derunder 600 Kr. til et Ekspeditionssekreteerbonorar	.... Kr. 24,000 ... » 13,456	Kr.	37,456
2. Kontorudgifter .................................................		»	2,600
3. Understöttelseskassen ........................................		))	1,000 Kr. 41,056.
B. Gesandtskaberne: 1. a. Missionschefernes Lönninger........................... b. Missionschefernes Bordpenge............................	.. Kr. 84,000 » 166,000	Kr.	250,000
2. a. Legationssekreteerernes Lönninger ................... Opböldspenge................	.. Kr. 12,000 .. » 19,200	))	31,200
3. Kontorudgifter, udgifter til Lönningsforsendelser dentlige Beprsesentationsudlseg..........................	samt overor-	»	4000 » 285.200.

C. Konsulatsudgifter:

1. Egentlige Konsulatsudgifter ................................................... Kr. 34,500

2. Udgifter om Söfolks Hjemsendelse .......................................... » 30,000

3. Godtgörelse til Konsuler..................................................... » 150,000 „ 214,600.

Transport Kr. 540,756.

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

Transport Kr. 540,756.

Kr. 10,000
» 18,000
» 8,000
» 2,000

” 6,700 » 44,700.

Kr. 586,456.

Till denna slutsumma bör läggas den. under budgetsparagrafen »Statsraadet»
upptagna aflöningen för utrikesministern ...................... ........................................... Kr. 24,000.

Slutsumman öfverensstämmer sålunda rätt nära med den i riksstaten
synliga svenska utrikesbudgetens. Men öfverensstämmelsen är
blott skenbar, i ty att dels i den danska utrikesbudgeten upptagas anslag
till utgifter, som i Sverige visserligen också förekomma, men icke bestridas
från tredje hufvudtiteln, dels en betydlig del af kostnaderna för
det svenska konsulatväsendet bestridas genom medel som icke äro
synliga å tredje hufvudtiteln.

Hvad den förstnämda olikbeten angår, märkes att i den danska
utrikesbudgeten upptagas 30,000 kronor till utgifter för sjöfolks hemsändande,
medan motsvarande utgifter i Sverige bestridas med andra
medel.

Således böra vid en jemförelse mellan den danska och svenska
utrikesbudgeten nämnda 30,000 kronor afräknas från den förra.

Vidkommande åter den andra och långt mera betydande olikheten
erinras, att, enligt »Lov om Konsulatvoesenet» af 14 april 1893,
till aflöningsutgifter för konsulatväsendet utöfver det belopp som konsulatafgifterna
inbringa — detta må under- eller öfverstiga de beräknade
150,000 kronorna — ej får användas mer än intill 30,000
kronor, medan deremot å tredje hufvudtiteln i den svenska riksstaten
af de för konsulatväsendet utgående medel endast statsanslaget å
160,000 är synligt, men deremot hvarken de till konsulskassan ingående
eller de åt konsulerna behållna konsulat- och expeditiousafgifter.
Om beloppet af den skatt, som under namn af konsulatafgift utgår af
svenska fartyg, har från utrikes departementet fullständig upplysning
aldrig blifvit lemnad; af norska konsulatkomitén beräknades det till
209,600 kronor år 1889. Således skall vid en jemförelse mellan den
danska och den svenska utrikesbudgeten den senare ökas med den
stora summa, hvarmed de svenska konsulatafgifterna och det svenska
statsanslaget till konsulatväsendet, sammanlagda, öfverstiga de 180,000
kronor konsulatafgifter och statsanslag, som danska utrikesbudgeten
upptager.

D. Andre Udgifter :

1. Til Aviser og Böger samt Pressen ................

2. Udstyring, Keiser og overordentlige Missioner

3. Porto og Telegrammer ...............................

4. Mindre Udgifter..........................................

5. Inventariet ...............................................

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123. 21

man vidare i betraktande att Sverige och Norge med förenade
tillgångar upprätthållit diplomati och konsulatväsen, medan Danmark
hatt att allena bara samma slags Utgifter, blifver proportionen
mellan den danska utrikesbu dgeten och Sveriges och Norges gemensamma
så mycket mer upplysande i fråga om det slöseri, som råder
under tredje hufvudtiteln.

„ Om man granskar den danska utrikesbudgeten i detalj, visar sig
pa hvarje punkt en sparsamhet, som bjert bryter af mot slöseriet med
äön svenska budgetens tillgångar. Några exempel:

jemföre. lönestaten för vårt utrikesdepartements expedition
med följande uppgifter i det åberopade finanslagförslaget: direktören i
utrikesdepartementet har 8,000 kronors lön och 1,000 kronors personligt
tillägg; två departementssekreterare hafva hvardera 3,200 kronors
ön och för hvarje fem år 400 kronors tillägg, dock att lönen ej kan

° InAS^a en arkivarie har 3,000; två fullmägtige hafva hvardera

2.400 kronor.

9m s^n(^e^u^ens aflöningar upplyses i statsverkspropositionen till
»»I riksdag, att kostnaden för den danska legationen i Berlin är

36.400 kronor, för deh svenska 54,000; att kostnaden för de danska
legationerna i London, Paris, och S:t Petersburg är resp. 52,000, 48 000
och 53,200 kronor, men för de svenska 68,000 kronor i hvar och en
al dessa hufvudstäder; att kostnaden för den danska legationen i Washington
är 20,000 kronor, men för den svenska 52,000 kronor; att kostnaden
for den danska legationen i Wien var 24,000, men för den
svenska var nära dubbelt eller 46,000 kronor, och således, äfven efter
eu nedsättning med 14,000 kronor, skulle uppgå till 32,000 kronor o. s. v.

A anförda ställe kan ock inhemtas, att Danmark icke har någon
beskickning i Belgien, samt att hvarken Danmark, Portugal eller
ochweiz håller någon beskickning i Konstantinopel.

Med. sakliga skäl har man aldrig förmått, ja icke ens försökt att
visa, att ej flere af vårt lands beskickningar äro fullkomligt öfverflödiqa,
och att utgifterna för andra, som tilläfventyrs någon gång kunna våra
till någon nytta, äfvensom för vissa konsulat, äro onödigt och slösaktigt
störa, r or hvilket statsintresse en legation underhålles i Wien, Haag,
Brusse! och Konstantinopel lärer heller ingen hädanefter kunna förklara.

„ 0ch ^vad legationen i Köpenhamn angår, lärer det blifva lika
svart att ådagalägga dess nytta för landet, som skälet för aflöningens
höga belopp (36,000 kronor) å en ort, der lefnadskostnaderna äro lägre
an i de flesta hufvudstäder. Om man hopsummerar, hvad nuvarande
envoyén i Köpenhamn, som utnämndes år 1870, under nära ett fjerde Bih,

till Bilcsd. Prof, 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 29 Haft. '' 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

dels sekel uppburit, har man all anledning att för en sådan frikostighet
begära en annan motivering, än herr utrikesministerns yttrande ar
1891, att det är föga troligt, Datt vare sig Sverige eller Norge skulle
kunna undvara en diplomatisk representant i Köpenhamn, så länge
bruket är att underhålla internationella förbindelser genom diplomater».

Under åberopande af det anförda tillåta vi oss vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att nedsätta det af
Kongl. Maj:t till ministerstaten begärda anslag, 337,941
kronor, med 40,000 kronor.

Stockholm den 26 januari 1895.

P. Norberg.

P. Truedsson.

I förestående yrkande instämma:

John Olsson.

O. Walter.

L. P. Larsson.

Adolf Aulin.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.