Motioner i Andra Kammaren, N:o 122 (Motion 1904:122 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

N: o 122.

Af herr G. NI. Sandin m. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t
(ingående förhud mot utsättande i köpehandling om fast
egendom af mindre köpeskilling än den betingade.

Vid köp af jordbruksfastighet tillgår numera icke sällan så, att
därför betingade köpeskilling fördelas dels på fastigheten, dels på därtill
hörande skog eller i köpet ingående lös egendom af ena eller andra slaget.
Då uppgörelse om sådan egendomshandel träffas, bestämmes t. ex., att af
köpesumman 18,500 kronor 6,000 kronor skola anses utgöra likvid för
själfva fastigheten och resten 12,500 kronor för å densamma befintlig
skog. I följd häraf stipuleras i köpehandlingen köpesumman vara endast
6,000 kronor, och på så sätt undgår köparen eller denne och säljaren,
då fångeshandlingen företes för erhållande af lagfart, att utgöra stämpelafgift
för mer än detta belopp, under det att den rätteligen bort erläggas
för hela den i verkligheten aftalade summan 18,500 kronor. I detta fall
förlorar således statsverket ett belopp af 75 eller 150 kronor, beroende
på om köparen är ett bolag eller ej. Men afsikten med ett sådant förfarande
är tydligen icke blott att i större eller mindre mån undandraga
sig ^ stämpelafgiften, utan äfven att vilseleda taxeringsmyndigheterna för
erhållande af ett lägre taxeringsvärde å fastigheten, hvarmed ju följer
mindre skatt till såväl stat som kommun. Som bekant, skall nämligen
vid taxering af fast egendom bland annat tjäna till ledning för bestämmande
däraf den för sådan under loppet af nästföregående fem år för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

såld egendom senast betingade köpeskilling, såvida ej i bevillningstöreldningen
safskildt nämnda eller andra omständigheter inverkat därpå.

Det är bär icke fråga om några enstaka fall, utan ett ganska allmänt
brak. I synnerhet hafva bolag och sådana personer, som drifva egendom
shandel som affär, slagit in på denna väg, den verkliga köpesummans
förminskande i köpehandlingen. Den uppfattningen liar emellertid hittills
varit förhärskande, att berörda sätt att gå till väga vore olagligt. Och
denna åsikt har utan tvifvel föranledt, att större antalet köpare dragit sig
för att använda detta »knep».

Detta förhållande kommer dock sannolikt att undgå förändring, sedan
Kungl. Maj:t i ett under förra året gifvet utslag förklarat, att ett dylikt
förfarande icke vore underkastadt ansvar. Det sakförhållande, hvarpå detta
utslag är grundadt, var i korthet följande:

Trävaruhandlande N. N. i K. hade genom köpebref den 27 januari
1900 tillhandlat sig skattehemmanet n:o 5 om fem sjuttiotvåendels mantal
E. i H. socken och föranstaltat så, att i köpebrefvet utsattes en köpesumma,
som med 25,000 kr. understeg det belopp, N. N". i verkligheten
erlagt för hemmanet. Länsman N. N., som fått kännedom härom, instämde
i egenskap af allmän åklagare nämnde N. N. till II. tingslags
häradsrätt under yrkande, att, som det köpebref, som af N. N. vid häradsrätten
företetts för lagfart, därvid blifvit belagdt med stämpel till lägre
värde än vederbort, N. iST. måtte fällas till ansvar för svikligt förfarande
samt förpliktas ersätta den förlust, Kungl. Maj:t och kronan genom N. N:s
berörda förfarande lidit. Häradsrätten biträdde detta yrkande och dömde
N. K. genom utslag den 16 december 1901 att bota 300 kronor samt ersätta
statsverket den till 150 kr. uppgående förlust, som genom N. N:s förfarande
detsamma tillskyndats.

Detta utslag blef af rikets svea hofrätt, hvarest N. N. anfört besvär
däröfver, genom utslag den 11 mars 1902 fastställdt; hvaremot
Kungl. Maj:t, dit N. K hänskjuta saken, genom beslut den 1 maj 1903
upphäfde underrätternas utslag under förklaring, som förut är nämndt, att
förfarandet, som lagts N. K. till last, icke vore ansvar underkastadt.

Genom denna Ivungl. Majits förklaring är alltså vägen öppnad att
utan laga påföljd kunna följa K N. i fotspåren, och att ganska många
skola göra det, därom råder intet tvifvel. Hvarthän ett sådant missförhållande,
om det opåtaldt får fortgå, skall leda, inses lätt, liksom nödvändigheten
att erhålla nya stadganden, som förbjuda dylikt förfarande.

Motioner i, Andra Kammaren, N:o 122.

På grund af livad sålunda blifvit anfördt, föreslås vördsamt,

att Eiksdagen ville ingå till Kung!. Maj:t med
underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes ''låta utarbeta
och för Eiksdagen framlägga sådana lagbestämmelser,
som vid straffpåföljd förbjuda att vid köp af
fast egendom i köpehandlingen därom utsätta en mindre
köpeskilling än den i verkligheten därför betingade.

Stockholm den 27 januari 1904.

G. M. Sandin.

S. J. Enander. C. J. Ben,gren. O. G. Erikson.