Motioner i Andra Kammaren, N:o 122 (Motion 1897:122 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

Då borttagandet af denna skyddstull emellertid är till olägenhet
inom många trakter af vårt land, der mindre tackjernshyttor fortfarande
äro i gång, men der malmernas beskaffenhet är sådan, att det erhållna
tackjernet ej lämpligen kan afsättas annat än såsom gjuttackjern, får
jag, med åberopande i öfrigt af de skäl, som uti bevillningsutskottets betänkande
n:o 21 under förra riksdagen af reservanterna för denna skyddstulls
bibehållande blifvit anförda, vördsamt föreslå:

l:o) att Riksdagen ville besluta att å tack- och
barlastjern samt skrot åsätta en tull af 80 öre per
100 kilogram;

2:o) att, om detta mitt förslag vinner Riksdagens
bifall, Riksdagen för sin del beslutar att tullen å tackoch
barlastjern samt skrot vinner tillämpning så fort
som möjligt.

Stockholm den 28 januari 1897.

Anders Andersson.

N:o 122.

Af herr S. G. von Friesen, om uteslutande ur 1898 års riksstat af
det för bevillning af fast egendom samt af inkomst beräknade
belopp.

Af den redogörelse för fonden för reserverade medel, som i rikshufvudboken
för år 1895 är lemnad, finner man, att öfverskottet å 1895
års statsreglering uppgår till kronor 14,167,999: 84, samt att vid 1895
års slut fans en då — och ännu — odisponerad tillgång af kronor
14,229,457: 61 i nämnda fond. Vidare kan man af det utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 14 januari innevarande år, som
under rubriken »Inkomstberäkningen» är bilagdt statsverkspropositionen
till innevarande Riksdag, inhemta, att statsregleringen för år 1896 anUih.
till lli/:sd. Prof. 1827. 1 Sami. 2 Afd. 2 Hand. 22 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

lagligen kommer att lemna ett öfverskott af 12,054,000 kronor. Tager
man då tillika i betraktande, att 1894 års statsreglering afslutats med
ett öfverskott af kronor 8,166,889: 31, så finner man, att de sammanlagda
öfverskotten för de tre åren 1894—1896 uppgå till den för våra
förhållanden högst betydande summan af mer än 34,000,000 kronor.

Af dessa öfverskott hafva år 1895 minst 10 millioner och år 1896
minst 8 millioner direkt härflutit från sådana statsinkomster, som i ofvan
åberopade statsrådsprotokoll benämnas skatter. Men man kan med skäl
säga, att hela öfverskotten medelbart representera belopp, som i högre
grad än afsigten varit och således för mycket uttagits af nationen.

Sådana förhållanden som dessa äro icke uteslutande och icke i alla
afseenden att glädja sig åt. Skatter utgöra i och för sig ingen lycka,
och missräkning af dem, som bestämma skatterna, är — om ock möjligen
ursäktlig — dock ingenting att vara stolt öfver. Såsom nu ställningen
emellertid en gång blifvit, synes mig ett af de vigtigaste spörsmålen,
som af densamma framkallas, vara detta, huruvida icke de nuvarande
för statsregleringen gynsamma konjunkturerna böra användas
till att ställa denna i sin helhet på en solidare grund, derigenom att
vissa ogentligheter undanrödjas, som för det närvarande förefinnas i den
allmänna planen för densamma. På sådant sätt skulle den oegentlighet,
som onekligen förefinnes i de höga öfverskotten, användas till botande
af en annan oegentlighet, och dessa extra tillgångar skulle sålunda
otvetydigt kunna komma statsregleringen för all framtid till godo.

Den oegentlighet, på hvilken jag här syftar, är den, att statsregleringen
— i olikhet med kommunernas budgeter — upptager bland
inkomsterna betydande belopp, som först ett godt stycke inpå året näst
efter det statsregleringen gäller äro förfallna till betalning. Sådana
inkomster äro: grundskatt, kyrkotionde, kavalleriregementenas häst vakansspanmål,

afgifter för persedelsunderhållet vid rusthållsinfanteriet,
trosspassevolansafgift, tillfälliga rotevakansafgifter, soldatvakansafgift,
båtsmansvakansafgift, arrendemedel, mantalspenningar och allmän bevillning
— tillsammans beräknade i den af Kongl. Maj:t framlagda staten
för år 1898 till mer än 10 millioner kronor. Detta förhållande, hvilket
med skäl må kallas ett missförhållande, har ingalunda hittills varit
obeaktadt — det har varit en af de medverkande orsakerna till att
statsverkets grundfond, den numera s. k. kassaförlagsfonden, blifvit
bildad. Denna fond, som enligt 1895 års riksbokslut utgjorde kronor
14,122,907: 27, skall enligt 1897 års riksstat ökas med 800,100 kronor,
hvarjemte Kongl. Maj:t nu föreslagit, att till densamma skall i 1898
års riksstat afsättas ett belopp af 105,700 kronor, så att fonden år

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

1898 skulle komma att utgöra öfver 15 millioner kronor ock sålunda
hafva nått det mål, som man i första hand satt för densamma. Att ett
sådant belopp dock under nuvarande förhållanden måste anses otillräckligt,
torde utan vidare framgå, om man erinrar sig de öfriga uppgifter
— utom den här ofvan omtalade att bereda förskott för först efter
budgetåret förfallna, för detsamma dock anvisade inkomster som
tillkomma denna fond. Den främsta af dessa och dess egentliga uppgift
är att bereda tillgång för statens kassarörelse. Att härtill stora
belopp erfordras — och större i samma mån budgeten växer — kan
man lätt föreställa sig, då man vet, att statsmedelsutgifterna ingalunda
äro jemnt fördelade öfver hela året och måhända ännu mindre statsinkomsterna,
tullmedel, bränvinsmedel, livitbetssockertillverkningsafgifter
o. s. v., hvartill kommer, att statsmedelsförvaltningen är fördelad mellan
flera myndigheter, hos hvilka städse måste finnas kontanta medel till
bestridande af hos dem förekommande utgifter, men som icke — i
likhet med t. ex. postverket — hafva särskilda fonder för sin kassarörelse.
Det är sant, att fonden ofta har hjelp af dels statsregleringsfonden,
i hvilken väl städse finnas betydande, om ock vexlande, reservationer,
dels fonden för reserverade medel, nemligen så ofta som
odisponerade öfverskott å statsregleringarna förefinnas. Men den hjelp,
som för kassarörelsen lemnas af statsregleringsfonden, motväges till
en väsentlig del deraf, att kassaförlagsfonden äfven har en annan uppgift,
nemligen att bereda förskott såväl till utgifter, upptagna först i
följande års stat, som till ändamål, hvilka ännu icke blifvit af Riksdagen
pröfvade. Hvad åter fonden för reserverade medel beträffar, så måste
det betraktas såsom en abnormitet, att stora tillgångar finnas rrti denna,
och häraf borde ingalunda en så vigtig sak som statens kassarörelse
vara beroende. Att emellertid, då tillgångarna i fonden för reserverade
medel smälta tillsammans, kassaförlagsfonden ensam är otillräcklig, bevisas
deraf, att vid sådant förhållande statskontoret för bestridande af
sina utgifter ofta måst anlita riksgäldskontorets försträckning till icke
ringa belopp.

Det missförhållande, som här föreligger, afser jag emellertid nu
icke att afhjelpa eller minska genom att höja kassaförlagsfondens belopp,
dels derför att en sådan fondbildning städse medför olägenheter,
dels derför att, såsom jag ofvan antydt, en annan utväg härför synes
mig i främsta rummet böra försökas. Denna utväg är att åtminstone
delvis befria kassaförlagsfonden från en uppgift, som för det närvarande
mindre egentligt tillkommer densamma, nemligen att förskottera
först ett följande år förfallande statsinkomster; detta mål skulle vinnas,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

om vid uppgörandet af staten för året sådana inkomster icke toges i
beräkning. Det. förslag jag nu bär att framställa afser emellertid icke
samtliga dessa inkomster, utan endast en af dem — visserligen den
mest betydande — nemligen allmänna bevillningen. Det är min mening’,
att den bevillning, som under ett visst år förfaller till betalning, skall
upptagas såsom inkomst vid uppgörandet af staten för det året och
icke, såsom nu sker, för det närmast föregående, och att således nu
bevillningen för år 1898, hvilken skall erläggas först under år 1899,
skall upptagas i staten först för sistnämnda år och följaktligen utgå ur
den riksstat, som af innevarande Riksdag skall uppgöras. Såsom en
hvar inser, blir följden häraf icke den, att icke bevillning för år 1898
kommer att utgöras af de skattskyldige, men väl den, att de i statsverkspropositionen
nu påräknade inkomsterna komma att minskas med
allmänna bevillningens hela belopp eller 5,300,000 kronor. En sådan
minskning synes ock kunna företagas, enär den dels torde kunna till
väsentlig del erhålla sin motsvarighet genom reduktion af de föreslagna
statsutgifterna, dels kunna — om så behöfves — till någon del
ersättas genom anlitande af öfverskottet i statsregleringen för år 1896
eller motvägas af andra jemkningar i 1898 års stat.

Möjligheten af detta förslags genomförande kan visserligen icke allsidigt
pröfvas förr än mot riksdagens slut. Men jag har dock redan nu
framstält detsamma dels derför att, om det skall kunna vinna framgång,
uppmärksamheten måste vara rigtad på detsamma redan från riksdagens
början, dels derför att den i grundlagen föreskrift^ begränsningen af
motionstiden lägger hinder i vägen för att framdeles under riksdagens
lopp i motionsväg väcka ett sådant förslag. Klart är ju, att en förutsättning
för förslaget är, att Riksdagen icke skall besluta sådan minskning
åt inkomsterna i öfrigt eller så stora utgifter, att förslagets genomförande
skall komma att medföra olägenheter, mera afsevärda än
den visserligen i min tanke högst betydande fördel för statsregleringarna
i all framtid, som man genom detsamma skulle vinna. Att en
sådan ändring i sättet för bevillningens uppförande i riksstaten som
den här ifrågasatta redan tillförene blifvit föreslagen, men af Riksdagen
icke godkänd, är mig väl bekant; men jag håller före, att de
skäl af mera formel natur, som då anförts mot densamma, icke förtjena
afseende.

Hvad den allmänna bevillningens utgörande beträffar, är det icke
min mening att nu och i detta sammanhang deruti föreslå någon förändring.
Jag ifrågasätter icke annat, än att de skattskyldige skola för
1898 erlägga samma bevillning som för 1897; men om mitt förslag

Motioner i Andra Kammaren, N:o 123.

vinner afseende, skulle den för år 1898 erlagda bevillningen upptagas
i riksstaten först för år 1899, och jag skall äfven i sådant syfte väcka
motion.

Här hemställer jag,

att Kongl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen
att upptaga bland statsverkets inkomster för år 1898
under rubriken Bevillningar:

Bevillning af fast egendom samt af inkomst kronor
5,300,000: —

icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 29 januari 1897.

Sixten von Frusen.

N:o 123.

Af herr S. G. von Friesen, med förslag att de i nu gällande
förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst stadgade af gifts- och procentbelopp måtte af Riksdagen
för år 1898 fastställas för att för följande års
statsreglering tagas i anspråk.

Under hänvisande till en motion, som jag denna dag väckt derom,
att Kongl. Maj:t,s förslag att bland inkomsterna i riksstaten för år
1898 upptaga allmän bevillning till belopp af 5,300,000 kronor icke
må af Riksdagen bifallas, får jag, under förutsättning af Riksdagens
bifall till hvad jag i nämnda motion föreslagit, härmed hemställa, att
Riksdagen måtte besluta,

att alla de i nu gällande förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst stadgade
afgifts- och procentbelopp måtte af Riksdagen för år
1898 fastställas för att för följande års statsreglering
tagas i anspråk.

Stockholm den 29 januari 1897.

Sixten von Friesen.

Bih. till Riksd. Prot. 1837. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Haft.