Motioner i Andra Kammaren, N:o 122 (Motion 1890:122 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122.

N:o 122.

Af herr H. Andersson i Bringåsen, om ändring i gällande bestämmelser
rörande reseersättning till utmätnings- och
stämningsmän m. m.

I utsökningslagens 7 § föreskrifves »att utmätningsman skall vid
sin förrättning hafva med sig ojäfvigt vittne» och uti Kongl. Maj:t.s
nådiga förordning den 12 juli 1878 stadgas huru ersättning skall utgå
och beräknas. Här heter det uti 5 § af sistnämnda förordning, att,
»erfordras resa för verkställande af förrättning å landet eller i stad
utom stadens planlagda område, äro förrättningsman och vittne berättigade
till ersättning, hvardera för skjuts efter en häst» etc. Genom
kongl. förordningen af den 10 augusti 1877 bär så väl härads- som
rådstufvurätt skyldighet att förordna vissa män, att då de derom anlitas
delgifva stämningar och domstolars beslut, och lärer i de flesta kommuner
numera vara förorduade dylika stämningsmän, hvilka för sina
förrättningar erhålla den ersättning ofvannämnda förordning bestämmer.
Lagstiftarens mening vid utfärdandet af dessa förordningar torde utan
tvifvel varit dels den, att personer för hvarje ort skulle finnas att tillgå
och dels den att kostnaderna för förrättningarne skulle hållas inom
rimliga gränser. Erfarenheten har dock allt för ofta visat, att vederbörande
förrättningsmän vid sina förrättningar icke söka begränsa resekostnaderna
så mycket sig göra låter, utan i stället medtaga sina skrifbiträden
såsom vittne för att bereda sig ökade inkomster, utan att
fästa afseende på lagens andemening att söka befria den för hvilken
resan gäller för onödiga omkostnader.

I vidsträckta länsmansdistrikt, såsom förhållandet är i Norrland,
gifves det också exempel på, att en mindre gäld genom resekostnaden
kan växa ut till tiodubbla beloppet och till och med derutöfver; och
då man besinnar att det är den mindre bemedlade, ja oftast den fattiga
som får släppa till skinnet, d. v. s. sin enda ko eller sista utmätnings -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 122. 17

bara lösörepersedel, så må det medgifvas att något bör göras för att
söka nedbringa ifrågavarande omkostnader och förebygga de missbruk
som ofta eger rum till följd deraf, att lagens föreskrift icke är tillräckligt
tydlig och klar. Det må icke förundra, om det kännes ytterst
smärtsamt för den fattige att nödgas betala icke blott oundgängliga
utan äfven onödiga omkostnader, och att detta skall bidraga till att förlama
hans handlingskraft och sträfvan att söka bereda sig och de sina
en någorlunda dräglig tillvaro, är alldeles gifvet.

Det är dock icke endast vid utmätning och försäljning af utmätt
egendom, som missbruk af ifrågavarande beskaffenhet eger rum, utan
sådant kän ske — och inträffar äfven — der det är fråga om vräkning,
qvarstad, delgifning af stämning, domstols, myndighets eller tjenstemäns
beslut eller kallelse etc., hvadan mitt ändringsförslag gäller äfven
alla dessa fall för så väl förrättningsman som biträde eller vittne.

Med anledning af det anförda vågar jag vördsamt föreslå,

det Riksdagen ville för sin del besluta följande
ändring och tillägg antingen i utsökningslagens 7 §
eller Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående ersättning
till förrättningsman för utmätning i enskilda
mål m. m. den 12 juli 1878:

reseersättning må endast utgå och beräknas
från intill förrättningsstället närmast boende förrättningsmans
eller stämningsmans hemvist, äfven om
annan förrättningsman, stämningsman eller vittne för
förrättningen användes.

Och anhåller jag att utskottet vidtager de redaktionsförändringar
i öfrigt, som för vinnande af motionens syfte kunna anses erforderliga,
blott målet vinnes.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1890.

Hans Andersson
i Bringåsen.

Bill. till Biksd. Prof. 1850. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 17 Raft.