Motioner i Andra Kammaren, N:o 121 (Motion 1895:121 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

N:0 121.

Af herr II. H. Lilliehöök, om ändrad lydelse af § 15 i jörordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Under den tid, 1884 års patentförordning varit gällande, hafva
klagomål framkommit öfver åtskilliga af dess bestämmelser, h vilka äro
för industrien och uppfinnareverksamheten synnerligen ofördelaktiga och
mer eller mindre skada deras berättigade intressen.

En af de bestämmelser, som i detta afseende i synnerhet tilldragit
sig uppmärksamheten, innehålles uti §.15 af nämnda förordning och
afser en patenterad uppfinnings utöfning inom viss tid efter det patent
beviljats. — Det utöfningstvång, som denna § ålägger uppfinnaren, nemligen
att han skall ha »i något väsentligt omfång» bragt sin uppfinning till
utöfning här i riket inom tre eller, med patentbyråns begifvande, inom
fyra år från det patentet beviljats, och att utöfningen sedermera icke
vid patenträttens förlust får afbrytas längre tid än ett år i sänder, är
onekligen en tryckande börda för uppfinnaren.

Visserligen förflyta i allmänhet några månader, innan ett sökt
patent beviljas, hvarigenom patenthafvaren beredes ett något större
rådrum för att förbereda uppfinningens utöfning. Men dels har en uppfinnare
i allmänhet ej en sådan ställning, att han kan våga att vidtaga
sådana åtgärder, innan han är säker om att erhålla patentet, och dels
kan det särskilt i vårt land, der kapitalisterna ännu endast i ringa
mån understödja uppfinnarearbetet, ofta dröja mycket längre tid än fyra
år, innan nödigt förlagskapital kan anskaffas äfven för ganska värdefulla
uppfinningar. Härtill kommer, att utöfningstvångets syftemål, som
är uppfinningarnes tillgodogörande i den inhemska industrien, ingalunda
uppnås genom föreskriften om utöfningstvånget. Den utöfning, som sker
endast på grund af patentförordningens föreskrift, kommer i sjelfva
verket icke alls den inhemska industrien till godo. Den består nästan
utan undantag blott deruti, att patenthafvaren hvarje år i en verkstad
Bih till Riksd. Prot. 1895. 1 Sami. 2 Af i. 2 Band. 29 Höft. (Nås 121—123.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

eller annorstädes låter utföra just så mycket, af sin uppfinning, som
han anser fordras för att densamma skall vara utöfvad »i något väsentligt
omfång», hvarefter fabrikationen åter nedlägges. Så fortgår detta
»försvarsarbete», hvilket för uppfinnaren kan vara ganska dyrbart, men
för den svenska industrien är fullkomligt värdelöst, år fråu år, till dess
patenthafvaren antingen af brist på medel måste låta sitt patent förfalla
eller ock lyckas få en verklig tillverkning i gång härstädes eller i
utlandet.

Att den i § 15 medgifna tre-, högst fyraåriga utöfningsfriheten
oftast är alldeles otillräcklig, är tydligt för hvar och eu, som vet huru
lång tid det erfordras för ordnandet äfven af en relativt liten tillverkning
och spridning af nya produkter, och att detta är ännu mycket
svårare för uppfinnarne, som i allmänhet ej sjelfva hafva medel att
exploitera sina uppfinningar, utan vanligen måste anlita hjelp af andra
personer, torde äfven inses. På den korta tiden af tre å fyra år måste
uppfinnaren skaffa nödigt kapital, uppbygga fabrik, igångsätta densamma,
i stort utexperimentera sin metod och i väsentligt omfång utöfva uppfinningen.
Detta kan endast i sällsynta fall lyckas honom och i många
fall är det rent af omöjligt.

Ty vid utöfningen af sådana uppfinningar, som afse väsentliga
förändringar och beröra stora ekonomiska intressen, såsom uppfinningar
inom arméns och flottans utrustningar, bergshandteringen, kemisk-tekniska
storindustrien, fartygskonstruktioner in. fl., är en uppfinnare i så
hög grad beroende af andras goda vilja och tillmötesgående, att han
derförutan ingenting kan uträtta för uppfinningens utöfning.

I så fall förlorar han emellertid sin patenträtt, och bestämmelsen
om utöfning gör derför uppfinnarens ställning osäker gent emot inkräktare,
som vid många tillfällen i afl beqvämlighet kunna afvakta
patents förfallande på grund af bristande utöfning och derefter tillegna
sig uppfinningen.

I öfrigt får jag vördsamt framhålla den orättvisa, som den i denna §
stadgade utöfningsskyldigheten innebär i princip, då uppfinnaren derigenom
förhindras att efter sitt godtfinnande förfoga öfver sin egendom
och genom denna § ställes i en i rättsligt hänseende långt ogynsammarc
ställning än andra intellektuella arbetare, t. ex. konstnärer och författare,
hvilka för en mycket längre tid fått sig tillerkänd full och oinskränkt
eganderätt till produkterna af sitt andliga arbete.

Af det anförda synes framgå, att utöfningstvånget borde helt och
hållet afskaffa^, men då ingen utsigt till dess fullständiga borttagande
torde för närvarande förefinnas, vill jag vördsamt hemställa, det § 15

Motioner i Andra Kammaren, K:o 121.

ändras derhän, att tiden, inom hvilken en uppfinnare är skyldig att utöfva
eu uppfinning, betydligt förlänges. Genom denna förändring skulle
dessutom, vid sådana ofta högst genomgripande uppfinningar, som afse
förbättringar af annans patenterade uppfinning, de stridiga ordalydelserna
i patentförordningens §§ 15 och 22 blifva relativt ofarliga.

Uppfinnare, som gjort dylika förbättringar, äro nemligen enligt §
22 förbjudna att utan hufvudpatentegarens medgifvande tillverka de
patenterade föremål, till hvilka uppfinningen är anbragt, så vida de ej
vilja utsätta sig för att blifva dömda för patentbrott, men de äro å
andra sidan genom § 15 nära nog nödsakade att begå detta brott, så
vida de ej skola förlora sin egen panträtt.

Till ytterligare stöd för hvad jag här ofvan anfört, tillåter jag
mig att erinra om de behjertansvärda uttalanden, som förekomma i
byråchefens för kongl. patentbyrån underdåniga berättelse angående
byråns verksamhet åren 1885—1888 (pag. 34—38). På der anförda
skäl förordar herr byråchefen kraftigt, bland annat, att bestämmelserna
angående utöfningen väsentligen förändras.

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af
Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående patent, gifven
Stockholms slott den 16 maj 1884, måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 15-

Patenthafvare åligger att inom sju år från det

patentet beviljades ---------utsträcka

uämnda tid till nio år, så ock — — — — — — —
patentet förverkadt.

Vördsamt anhålles om remiss till lagutskottet, till hvilket jag
lemnar rätt att göra nödiga redaktionsförändringar.

Stockholm den 27 januari 1895.

H. Lilliehöök.

1 motionens syfte instämmer

Edv. Svensson.