Motioner i Andra Kammaren, N:o 120 (Motion 1897:120 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

N:o 120.

Af herr 0. Erickson i Bjersby, om förklaring af 51 § i lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet eller
ändrad lydelse af samma paragraf.

Enligt § 46 i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet den 23 oktober 1891 skall, i fråga om allmän väg, årliga kostnaden
för underhållet in natura den tid mark är bar uppskattas af särskild
nämnd, och i § 51 samma lag stadgas, att nämnden efter fullgjordt
uppdrag skall insända uppskattningsinstrumentet till Konungens
befallningshafvafvande, som låter i länskungörelserna offentliggöra detsamma.
Den sålunda föreskrifna uppskattningen skulle första gången
vara färdig före 1895 års ingång, då väglagen trädde i kraft, och med
undantag för de trakter, der uppskof med lagens tillämpning blifvit
meddeladt, torde uppskattningsinstrumenten i allmänhet hafva vid nämnda
tidpunkt varit tryckta och intagna i de särskilda länens kungörelser.

Emellertid voro då ännu icke några vägkassor bildade, och Kongl.
Maj:t, som höll före, att tryckningskostnaden borde gäldas af dessa
kassor, föreslog i nådig proposition till 1894 års Riksdag, att Konungens
befallningshafvande skulle få tills vidare af omhänderliafvande
medel förskjuta ifrågakomna kostnad. Denna kongl. proposition, som
tillstyrktes af statsutskottet, bifölls af Första Kammaren, men utskottets
utlåtande återremitterades af Andra Kammaren; och af den diskussion,
som föregick återremissen, framgår tydligt, att denna kammare hyste
den åsigten, att ifrågavarande kostnad borde bestridas med statsmedel.
Utskottet inkom derefter till Riksdagen med nytt, af båda kamrarne
sedermera antaget förslag, enligt hvilket Riksdagen, som icke ansåg
sig böra genom sitt beslut fastslå, att, på sätt Kong! Maj:ts förslag
innebar, berörda kostnad skulle slutligen gäldas af vederbörande väg -

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o ISiO.

kassa, utan ville lemna frågan öppen om hvem som i sjelfva verket
slutligen borde vidkännas denna kostnad, på det sätt biföll kongl. propositionen,
att kostnaden finge af Konungens befallningshafvande med
omhänderbafvande medel förskjutas mot ersättning »af den, det vederbör».

Den i Riksdagens omförmälda beslut öppen lemnade frågan om
hvem som är rätter betalningsskyldig löses icke på tydligt sätt i väglagen,
ty denna säger härom ingenting. Nu plägar det vara fallet, att,
då i lag och författning föreskrifves, att någonting ovilkorligen skall
kungöras vare sig genom annons i tidningarna eller länskungörelserna,
och meningen är, att kostnaden härför icke skall utgå af allmänna medel,
detta uttryckligen säges i samma författning. Exempel härpå
bland många andra lemna sparbankslagen, deri det heter, att underrättelse
om stadfästelse af reglemente skall på sparbankens bekostnad
intagas i länskungörelserna, samt skiftesstadgan, i hvars 136 § det talas
om fall, der Konungens befallningshafvande skall utfärda kungörelse,
och deri det tillika stadgas, att denna kungörelse skall intagas
i länstrycket på skifteslagets bekostnad. Men om således redan indirekt
den slutsatsen kan dragas ur väglagen, att väguppskattningsinstrumentens
tryckningskostnad bör betalas på samma sätt som Konungens
befallningshafvandes öfriga kungörelser, torde detta vara så mycket
naturligare, som berörda instrument äro oundgängliga icke blott för
de väghållningsskyldige, utan äfven för staten, hvars kontanta bidrag till
vägunderhållet uträknas efter desamma.

Sedan frågan efter det sväfvande beslutet vid 1894 års riksdag
tills vidare hållits öppen, har den under sistlidet år kommit i ett nytt
skede, derigenom att Konungens befallningshafvande på kongl. statskontorets
befallning anmodat vägstyrelserna att till landskontoren insända
den förskjutna kostnaden. Många vägstyrelser hafva också i
god tro betalt denna kostnad, men andra hafva vägrat att godkänna
krafvet. Emot några bland de sistnämnda har Kongl. Maj:t och kronan
nyligen i laga ordning inför vederbörlig domstol väckt, talan om
utbekommande af de ifrågavarande beloppen. Såsom rättsgrund för
stämningspåståendet lära kronans ombud i allmänhet hafva åberopat
Kongl. Maj ds nådiga cirkulär af den 30 november 1876. I detta cirkulär
har nemligen Kongl. Maj:t förordnat, att tryckning af kungörelse
eller meddelande, som afser landstings-, lands- eller stadskommuns eller
menighetsstyrelses angelägenheter, skall bekostas af den, som föranledt
införandet eller hvars angelägenhet kungörelsen eller meddelandet
afser.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

Hittills har dock detta stadgande faktiskt tillämpats endast på speciella
fall, då någon af dessa korporationer i sitt särskilda intresse
önskat en publikation intagen i länskungörelserna, och ingalunda utsträckts
till alla de i författningarna påbudna kungörelser, som röra
nyssnämnda korporationer. Exempelvis kan erinras, att ersättning
hvarken plägar affordras landstinget för de kungörelser, hvilka enligt
landstingsförordningen skola utfärdas om val af landstingsmän, samt
om fastställande af landstingets beslut m. m., eller vederbörande kommuner
för de i kommunallagarne föreskrifna kungörelser angående val
af ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse. Hvad särskildt
beträffar det nu ifrågavarande slaget af kungörelser, så torde de, då
Konungens befallningshafvande enligt § 51 väglagen äro ålagda att
utfärda desamma, rätteligen vara att hänföra till sådana, som Konungens
befallningshafvande i denna sin egenskap skola utfärda. Och af
det vid 1876 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet framgår,
att Kongl. Maj:ts mening varit, att kostnaden för dessa sistnämnda
kungörelsers tryckning skulle gäldas af statsmedel, hvilket ock torde
hafva hittills öfverallt iakttagits.

Om domstolarne emellertid, vid det förhållandet att väglagen saknar
positiv bestämmelse angående kostnadsfrågan, taga hänsyn endast
till ordalydelsen i 1876 års cirkulär, kan det vara fara värdt, att de
instämda vägstyrelserna förpligtas att betala de fordrade beloppen. En
dylik lagtolkning skulle dock, enligt hvad här visats, innebära en obillighet,
och till förekommande deraf tillåter jag mig vördsamt föreslå,

antingen att Riksdagen, på det möjlighet måtte
beredas de vägkassor, som redan betalt de infordrade
beloppen, att restitutionsvis återbekomma desamma,
ville, jemlikt 88 § i regeringsformen, för sin del öfver
§ 51 i lagen angående väghållnings besvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 besluta en
förklaring, hvaraf framginge, att kostnaden för offentliggörande
i länskungörelserna af vägnämndernas uppskattningsinstrument
skall gäldas af statsmedel;

eller ock, derest Riksdagen anser sig icke kunna
meddela en sådan lagtolkning, att Riksdagen för sin
del beslutar, det omförmälda § 51 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

»Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konugens befallningshaf -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 121.

vande, sona låter i länskungörelserna på statsverkets
bekostnad offentliggöra detsamma; egande den, som
— — — uppläst (lika som förut).»

Stockholm den 29 januari 1897.

Oskar Erickson.

N:o 121.

Af herr A. Andersson i Olsbenning, angående åsättande af tull
å tack- och barlastjern samt skrot.

Under förlidet års riksdag hemstälde dåvarande ledamoten af Andra
Kammaren herr Wijkander uti sin motion n:o 164, att Riksdagen ville
besluta tullfrihet för den i tulltaxan upptagna posten »Tack- och barlastjern
samt skrot», som allt sedan år 1892 utan olägenhet för någon fatt
åtnjuta ett tullskydd af 80 öre per 100 kilogram. På lotten blef denna
tullfrihet af bevillningsutskottet beslutad, hvaremot alla Första Kammarens
utskottsledamöter reserverade sig. Då frågan förekom till behandling
inom Riksdagen, beslöt Första Kammaren, utan votering, att bibehålla
den förutvarande tullsatsen; detta oaktadt försök gjordes att ställa
denna fråga i nära sammanhang med den beslutade revisionen af mellanrikslagen,
som genom den ifrågavarande tullens afskaffande skulle i
väsentlig grad tillfredsställa Norges önskningar och således underlätta
underhandlingarna för ernåendet af en tillfredsställande ny mellanrikslag;
men huru denna eftergift från svensk sida misslyckades, hafva vi
redan erfarit.

Andra Kammaren beslutade deremot tullfrihet, hvadan frågan slutligen
afgjordes genom gemensam votering, och utföllo rösterna i Första
Kammaren för tullens bibehållande med 108 ja och 40 nej och i
Andra Kammaren med 75 ja mot 146 nej, hvadan Riksdagen beslutade
i öfverensstämmelse med nej-propositionen. Alltså hade man lyckats
att utan allt gagn åstadkomma en lucka i det protektionistiska systemet.