Motioner i Andra Kammaren, N:o 120 (Motion 1895:120 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

N:o 120.

- "'' ; '' •!y / i : • - i • * t *: ’. ?;yo ;;!’>$ 7[*3

Af herr S. Arnoldssoil, om ändrad lydelse af mom. 2 i § 32
af bankoreglementet.

Vid 1893 års riksdag väcktes inom denna kammare af Herr E. Fredholm
i Saleby, m. fl., motion (under n:o 75) i syfte att för låntagare
bereda lättnad genom förlängning af betalningstiden för s. k. afbetalningslån
hos riksbanken.

Bankoutskottet i sitt utlåtande (n:o 10) afstyrkte motionen. Men
vid detta utlåtande var fogad en af tre ledamöter afgifven reservation
af följande innehåll:

»Att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet erhåller följande lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid
äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalta delen af lånet varder
till betalning förfallen».

Då jag härmed vågar att såsom min motion vid innevarande riksdag
upptaga ofvan anförda reservation, sker detta mindre i anledning
deraf, att vid den gemensamma votering, hvartill densamma 1893 föranledde,
reservationen afslogs med den ringa skilnaden af ett par röster,
utan sker detta fast mer derför, att de skäl, som för afslaget framhållits,
synas mig icke vara i tidens längd tillräckligt tungt vägande!

Hufvudsakligaste skälen för afslaget torde nemligen hafva varit dels
fruktan för att bifall skulle hafva på ett betänkligt sätt befordrat borgenssystemet,
dels ock att det skulle kunna sättas i fråga, om lån af ifrågavarande
art kunde vara lämpliga att för en riksbank utlemna.

Vore det så — beträffande det först åberopade skälet för af slag —
att den fond af 12 millioner kronor, som lär finnas reserverad för att
utlåna genom s. k. afbetalningslån, hade någon för borgen ssystemet i
allmänhet inom landet afgörande betydelse, vare sig denna fond utlemnades
såsom lån att amorteras under 21/. år, 5 år eller 10 år, då kunde det
möjligen hafva sina betänkligheter att förlänga amorteringstiden utöfver
nu gällande 21/* år. Men då förhållandet lär vara så, att eu hvar, som
Bill. till Piksd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 A/d. 2 Hand. 28 ''Höft. ■>

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

vill låna penningar och kan anskaffa säkerhet, motsvarande den som för
lån hos riksbanken fordras, kan, fastän mot mindre billiga vilkor i öfrigt,
hos enskilda bankinrättningar erhålla sådana, torde det vara för borgenssystemet
utan vidare inverkan, vare sig dessa lån lemnas mot kortare
eller längre afbetalningstid. Jag vågar derför tro, att den välmeningför
allmänhetens bästa, minskande af frestelser till att ingå i borgen,
härvidlag är något långt drifven och mer än väl kan uppvägas genom
att, så långt nämnda fond dertill räcker, lemna lånesökande lån mot billig
ränta och lämpliga betalningsvilkor.

Beträffande det andra hufvudsakliga skälet för afsläg, nemligen
t vif velak tigheten för riksbanken att befatta sig med lån af ifrågavarande
art, så vill jag medgifva, att detta tvifvel kan gälla för hufvudkontoret
och kanske möjligen för något eller några af de större afdelningskontoren.
Deremot vågar jag påstå, att för de flesta afdelningskontoren skall det
lämpa sig väl att utlemna dylika lån. De smärre afdelningskontoren
begagnas till ganska stor del af smärre industriidkare, handtverkare och
smärre hemmansegare samt arrendatorer m. fl. dylika, för hvilka afbetalningslånen
äro särdeles lämpliga, såvida amorteringen nedsättes.

Kunde man andraga, att dessa lån orsakat riksbanken större förlust,
då vore detta ett skäl att upphöra med dylika låns utlemnande. Sådant
lär dess bättre emellertid icke vara förhållandet.

Då en utsträckning i afbetalningstiden enligt förslaget behöfver
införas endast vid de afbetalmngskontor, der sadant anses lämpligt enligt
tillstyrkan af vederbörande direktion, samt då häraf i princip icke rubbas
de för riksbanken gällande bestämmelser i öfrigt, utan må anses utgöra
endast en af tidsförhållandena påkallad utsträckning af vederbörande
förvaltande myndigheters rättigheter,

vågar jag anhålla om bifall till motionens syfte,
äfven om någon förändring i ordalydelsen anses mera
lämplig än den förslagsvis anförda reservationen, hvilken
jag härmed får upptaga såsom min motion.

Stockholm den 26 januari 1895.

S. Arnoldsson.

I motionens syfte instämma:

P. Pehrson. Nils Jönsson. Aug. Peterson.

Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1895.