Motioner i Andra Kammaren, N:o 120

Motion 1892:120 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

17

N:o 120.

Af herr O. JonSSOn i Hof, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändring i eller
tillägg till lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

Det är ett från såväl statens som allmänhetens sida beklagligt faktum,
att för närvarande inom landet cirkulerar eu jemförelsevis betydande
qvantitet skadade silfverskiljemyntstycken. Gång på gång förekommer vid
invexling af silfver i riksbankens kassor, att hela poster dylika skadade
skiljemynt måste tillbakavisas. Vägran att emottaga dem beror helt enkelt
på erfarenheten derom, att de af kongl. myntverket icke inlösas annat
än till silfvervärdet, hvilket, såsom bekant, ej oväsentligen understiger
pregelvärdet. Grunden till myntverkets förfarande härutinnan är åter att
söka i tolkningen af stadgande i gällande myntlagens 13 §. Denna, hvari
närmare utföres bestämmelsen i artikeln 9 af myntkonventionen med Danmark
och Norge, lyder sålunda: »Myntstycke af guld, silfver eller brons,

som blifvit vanstäldt eller genom skafning, filning, borrning, Glödning
eller annan olaglig åverkan af hvad slag som helst skadadt, skall hafva
förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel.»

Vid närmare granskning af detta stadgande finnes utan svårighet, att
särskild vigt blifvit lagd derpå, att myntstycket för att kunna inlösas icke
får hafva varit utsatt för »olaglig åverkan», hvaremot det kan vara tvifvel
underkastad t, huru uttrycket »vanstäldt» rätteligen skall tolkas.

Det inses emellertid lätt att, så länge, så som nu är fallet, myntstycken
af silfver vid kongl. myntverket ej inlösas till pregelvärdet, derest de
äro — om ock i obetydlig mån — skadade, följden måste blifva, att sa Bih.

till Riksd. Vrål. 18.92. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 21 Haft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

dana hålla sig ute i allmänna rörelsen, hvilken naturligtvis med åren får
emottaga allt större qvantiteter dylikt mynt.

Uppmärksamheten har ock sedan flera år varit fäst på det nu i fråga
varande förhållandet. Redan år 1885 ingick myntdirektören till chefen
för finansdepartementet med framställning och förslag, »att statens kassor
må till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla skadade myntstycken,
när de endast förlorat eu obetydlig del af sin vigt, och då man saknar
anledning förmoda, att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt».

Öfver denna framställning hördes riksbankens fullmäktige och uttalade
dervid sin åsigt om lämpligheten af ett stadgande i dylikt syfte. Vidare
hafva fullmäktige under den 20 september 1888 ingått till Kongl.
Magt med särskild framställning i ämnet samt i denna framhållit, hurusom
bland annat svårigheter upprepade gånger gjort sig gällande vid liqvids
erläggande för svenska skiljemynt, hvilka invexlats i Danmark. I
detta land iakttages nemligen ett liberalare förfaringssätt, med stöd af det
bemyndigande, finansministeriet erhållit genom en bestämmelse i myntlagen
att gifva ersättning för skadade mynt, när det är anledning antaga, att
innehafvaren mottagit desamma på god tro.

Uppenbart torde vara, att det för upprätthållande af skiljemyntcirkulationen
sådan den bör vara är särdeles vigtig!, att myntverket erhåller
obestridd rätt att till pregelvärdet inlösa mynt, som tagit skada, när denna
icke tillfogats myntstycket med bestämd brottslig afsigt och under förutsättning,
att myntstycket icke undergått så väsentlig ändring, att det icke
längre kan såsom mynt anses.

Då frågan dragits under Kongl. Maj:ts pröfning, utan att någon lösning
härigenom kunnat vinnas, synes anledning finnas till det antagande,
att densamma icke kan slutligen afgöras utan medverkan från Riksdagens
sida.

Jag föreställer mig, att Riksdagen skall finnas villig att för sin del
bidraga till dess lyckliga lösning, så mycket hellre som den i det hela
obetydliga utgift, hvilken kan komma att ådragas statsverket, väl motsvaras
af de fördelar, som vinnas och ej heller kan anses oskälig i förhållande
till den vinst, staten har af silfverskiljemyntet.

Med stöd af hvad jag nu anfört hemställer jag,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga det förslag
till ändring i eller tillägg till lagen om rikets mynt
af den 30 maj 1873, som må finnas erforderligt för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

19

vinnande af det ändamål, att silfverskiljemyntstyeken,
som blifvit skadade utan att afsevärd vigtförminskning
inträdt, må kunna vid kongl. myntverket inlösas till
fulla pregelvärdet, när anledning finnes till antagande,
dels att skadan icke åkommit myntstycket i följd af
bedräglig afsigt, dels ock att innehafvare!! mottagit detsamma
på god tro.

Olof Jonsson
i Hot

Stockholm den 30 januari 1892.