Motioner i Andra Kammaren, N:o 120 (Motion 1891:120 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

N:o 120.

Af herr J. Mull hell, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om vidtagande, i och för församlingsrättens betryggande,
af ändringar i de samma rätt berörande administrativa
stadgandena.

När konstitutionsutskottet vid 1890 års riksdag afstyrkte den då
i Andra Kammaren väckta motionen n:o 205 om tillägg till regeringsformens
§ 16 för betryggande af församlingsrätten, yttrade utskottet,
att »om äfven hithörande stadganden i vissa afseenden skulle kräfva
en ny lagstiftning, så är det genom ändring af dessa stadganden rättelse
bör åstadkommas».

Utan att härstädes vilja ingå i bedömande af sistnämnda åsigts
befogenhet eller icke, vill jag dock taga fasta på utskottets uttalande,
att rätta vägen för ändamålets vinnande vore ändring i de församlingsfriheten
rörande stadganden eller ordningsföreskrifter. Dessa innehållas
förnämligast i Kongl. Maj:ts ordningsstadga för rikets städer af
den 24 mars 1868 och i Kongl. Maj:ts kungörelse angående ändring i
ordningsstadgan för rikets städer af den 10 december 1886.

Tillser man närmare, hvilka de punkter i dessa ordningsstadgar
äro, som gifvit myndigheterna anledning till de ingrepp i församlingsrätten,
hvilka, om äfven från somliga håll förnekade, dock genom
många företeelser torde kunna anses bekräftade, så finner man dem
på följande ställen.

I § 13 af 1868 års stadga uppräknas bland tillställningar af
hvarjehanda art, äfven »allmänna föredrag som ej äro att hänföra till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120. 19

andaktsöfning eller föreläsning vid läroanstalt». I den ändrade ordningsstadgan
af 1886 är tillägg gjordt för »allmänt sammanträde». Och
efter båda punkterna nämnes äfven om »andra» tillställningar af hvad
beskaffenhet som helst o. s. v.

Granskar man båda ordningsstadgandena, så inser man lätt, att
desamma egentligen afse »offentliga föreställningar», hvilkas beskaffenhet
närmare specificeras, fastän bland dem äfven »föredrag och sammanträden»
i strid med stadgandenas tydliga andemening blifvit intagna.

Med afseende på »offentliga föreställningar» kunna måhända alla
der gjorda bestämmelser om föregående anmälan hos ordningsmagten
inom viss tid före tillställningen, om intygs lemnande rörande platsens
upplåtelse af egaren, om upplysningars meddelande och tillåtelses afvaktande
med mera dylikt hafva sitt berättigande.

Men säkert är att dessa bestämmelser afgjordt strida mot 1862—
1863 års Riksdags tydligt uttalade mening i afseende på de föredrag
och sammanträden, hvilkas hållande kunna anses såsom församlingsfrihetens
förnämsta yttringar.

Då förslag till ny strafflag af regeringen förelädes rikets ständer
vid 1862—1863 års riksdag, innehöll detsamma i fråga om församlingsrätten,
att det ej skulle vara menighet förment att sammankomma till
öfverläggning om mål eller ärende, som den gemensamt anginge; ej
heller finge sådan sammankomst af offentlig myndighet upplösas, då ej
dervid företoges något, som mot lag stridande var eller eljest allmän
ordning störde. Om tid och ställe för sådan sammankomst skulle dock
offentliga myndigheten i orten eller staden så långt förut underrättas,
att den kunde dervid tillstädesvara, om så nödigt ansåges.

Lagutskottet yttrade sig om de i detta förslag förekommande inskränkningar
i församlingsrätten på följande sätt:

»I 14 § beröres ett synnerligen vigtigt ämne eller den s. k. församlingsrätten.
Stadgandet är visserligen, så när som på en obetydligare
förändring af bötesbeloppet, ordagrant lika med 8 § i kongl. förordningen
den 6 februari 1849; men denna omständighet har så mycket
mindre kunnat afhålla utskottet från att nu, då fråga är om en ytterligare
bekräftelse derå, pröfva lämpligheten af dess innehåll, som åtminstone
i ett afseende klagan deröfver försports. Ser man på det medgifvande,
som i denna § uttalas, så inskränker det sig till det i första
meningen förekommande: ''»ej vare menighet å landet eller i stad förment
att sammankomma- till öfverläggning om mål eller ärende som menigheten
rörer». Allt det öfriga utgör restriktioner. Men restriktioner synas innefattade
jemväl i det nyssnämnda medgifvandet. Ty för det första synes

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

ordet menighet, om man dermed jemför uttrycket mål eller ärende, som
menigheten rör er, samt den längre ned i § gjorda förutsättning, att sammankomsten
redan kan vara »genom lag eller särskildt stadgande bestämd»,
endast afse en sådan menighet, som utgör en i judicielt-administrativt
hänseende redan bildad kommun, såsom ett härad eller en
socken, hvaraf man skulle kunna förledas till den slutsats, att offentliga
sammankomster af personer, som icke representera någon sådan menighet,
skulle vara förbjudna. Och för det andra synes uttrycket »mål
eller ärende, som menigheten rörer», syfta endast på frågor, som direkt
röra menigheten såsom sådan, —- såsom kommun, hvarifrån åter skulle
kunna hemtas stöd för den mening att bland föremålen för sammankomstens
öfverläggning ej skulle få förekomma frågor t. ex. om afgifvande
af opinionsyttringar i andra för fäderneslandet vigtiga frågor,
såsom politiska in. fl. Sådana restriktioner äro dock icke af förhållandena
hos oss betingade: de strida mot svenska folkets urgamla frihet
samt äro öfverflödiga med afseende å den sans, hvaraf folket vid dess
utöfvande visat sig mägtigt. Seden har ock i detta fall gått före lagen:
offentliga sammankomster för hvarjehanda ändamål föranstaltas öfver
allt i riket, utan att den allmänna ordningen deraf störes. De äro
tvärtom ett bland vilkoren för denna ordning såsom utgörande luftrör,
hvarigenom den allmänna meningen får andas ut. Genom att helt enkelt
utstryka ifrågavarande § skulle val följden blifva, att sammankomster
af alla slag, enär de icke vore i lag förbjudna, borde anses tilllåtna;
men då beröfvades ock polismagten alla vapen, i händelse samlingsfriheten
skulle någon gång missbrukas till brottsliga företag. Utskottet
har derför, och då det förty är af vigt att tillträde till sådana
sammankomster varder genom lag tillförsäkradt den offentliga myndigheten
och att denna må ega upplösa desamma, så framt dervid företages
något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning
störer, gifvit åt denna § en redaktion, hvarigenom dessa rättigheter
fortfarande förbehållas den offentliga myndigheten, men som för öfrigt
icke direkt uttalar något medgifvande i afseende å samlingsfriheten,
utan förutsätter denna såsom gifven. Och har utskottet derjemte funnit
nödigt att stadga straff för den, som underlåter att hörsamma myndighetens
bud med afseende å sammankomstens upplösning.

Deremot har utskottet ansett stadgandet, att sammankomst skall
hos den offentliga myndigheten förut anmälas, böra ur förslaget utgå.
Klagan har nemligen försports öfver den omgång och den tidsutdrägt,
som härigenom å landet ofta förorsakas, då den offentliga myndighetens
representant är boende på långt afstånd eller ej kan anträffas; och med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120. 21

den utsträckning, offentligheten hos oss vunnit, lärer ej skäligen kunna
befaras, att sådan sammankomst skulle kunna hållas hemlig. Åsyftades
någon gång sådant, i afsigt att träffa brottsliga rådslag, vore den återhållande
kraften i detta lagbud säkerligen ingen, så vida man ej ville
skärpa straffet för underlåtenhet till en grad, som åter för vanliga fall
vore alltför obillig».

På grund af detta lagutskottets yttrande beslöt Riksdagen borttaga
de vigtigaste inskränkningarna, särdeles anmälningspligten, och
bestämmelsen om församlingsrätten fick uti 1864 års strafflag den lydelse,
den eger i kap. 10 § 15 af nu gällande strafflag. Och dermed
tycktes i lag och på lagenligt sätt fastslaget, att några i förväg lagda
Linder för svenska medborgares rätt att sammankomma till öfverläggning
icke ens i form af anmälningspligt skulle få förekomma.

Ihågkommas bör, att detta skedde i en tid, då talrika möten egde
rum med anledning af den då åsyftade representationsförändringen, och
i synnerhet att hela landet då var uppfyldt af väpnade skaror, nemligen
skarpskyttarne, hvilka så godt som dagligen samlades till öfning i vapnens
bruk för fosterlandets försvar, utan att anmälningsskyldighet derför
i någon^form förefans och utan att ordningen dervid i någon mån
stördes.

Detta oaktadt intogos, såsom ofvan är närandt, i 1868 års ordningsstadga
för städerna allmänna föredrag bland de »tillställningar», hvilka
borde föregås af anmälningar och tillstånd, äfvensom i 1886 års kungörelse
allmänna sammankomster. Och härmed blef församlingsrätten,
i strid med Riksdagens vilja, faktiskt beroende af ordningsmagten och
dess underordnade redskap.

I hvad mån denna utsträckning af Konungens administrativa lagstiftningsrätt
gjorde intrång på Riksdagens rätt eller icke, vill jag här
ej granska. Derom ordades tillräckligt vid 1890 års riksdag inom
Ändra Kammaren. Men säkert är att nyssnämnda bestämmelser stredo
mot andemeningen i Riksdagens af Konungen sedermera stadfästade
beslut, äfvensom att detta missförhållande skulle kunna afhjelpas helt
enkelt genom samma bestämmelsers uteslutande.

Måhända skulle man häremot vilja invända att ur praktisk synpunkt
dock någon slags skyldighet till anmälan borde förefinnas, på
det tillfälle skulle beredas offentlig myndighet'' att närvara vid den
sammankomst, till hvilken enligt strafflagens kap. 10 § 15 tillträde ej
må densamma förvägras. Men just ordet »förvägras», i stället för »beredas»,
antyder att sådant af 1863 års Riksdag ansågs obehöflig!, enär
offentlig myndighet sjelf borde kunna skaffa sig reda på tiden och

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. 4

** Motioner i Andra Kammaren, N;o 120.

rummet för allmänna föredrag eller sammanträden, hvilka numera i de
allra flesta fall i tillräckligt lång tid på förhand annonseras. De, som
icke annonseras, torde vara så få och så obetydliga, att offentlig myndighet
från dem saklöst kan uteblifva. Och att härigenom ingen olägenhet
förorsakas, framgar bäst genom ofvan antydda förhållanden före
utfärdandet af 1868 års stadga.

Min mening är således, att åt församlingsrätten i städerna skulle
kunna återges dess helgd genom uteslutande af orden: »hålla allmänt
föredrag, som ej är att hänföra till andaktsöfning eller föreläsning vid
läroanstalt, hålla allmänt sammanträde» ur 1886 års stadga och af
motsvarande ställe i 1868 års stadga, samt genom utbytandet af ordet
»andra» (tillställningar) mot ordet clylika, äfvensom att Riksdagen derom
i öfverensstämmelse med sistlidne Riksdags konstitutionsutskotts antydan^
i en skrifvelse borde ^göra framställning hos Kongl. Maj:t. En sådan
skrifvelse torde vid fragans nuvarande ställning vara så mycket lämpligare,
som i bästa fall en grundlagsändring skulle förorsaka en tidsutdrägt
af flere år och i alla händelser vara svårare att åvägabringa.
Och anser jag skrifvelsen kunna aflåtas, utan att derigenom på något
sätt Kongl. Maj:ts rätt till administrativ lagstiftning i förevarande fall
erkännes^ eller ett särskildt grundlagsstadgande till församlingsrättens
upprätthållande göres obehöfligt.

Men som en så nära formulering af ordalagen, som den af mig
antydda, i en skrifvelse till Kongl. Maj:t måhända af somliga torde
anses mindre lämplig, ej. heller deri förhållandena på landsbygden vidrördes,
vill jag tillåta mig föreslå,

att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse, att
Kongl. Majd täcktes i de församlingsrätten berörande
administrativa stadganden vidtaga de ändringar, hvarigenom
denna rätt betryggas i öfverensstämmelse med
de af 1862 1863 ars Riksdag godkända grunder.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 29 januari 1891.

J. Mankell.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1891.