Motioner i Andra Kammaren, N:o 11

Motion 1897:11 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

3

mellanrikslags giltighet under ytterligare ett års tid,
än ock för sin del besluta,

att, derest en dylik förlängning kan komma till stånd,
kongl. förordningen af den 30 maj 1890 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
skall fortfarande ega giltighet och lända
till efterrättelse intill den 13 juli 1898.

Stockholm den 25 januari 1897.

Werner G. von Schwerin. C. W. Collander. G. Jansson.

S. M. Olsson i Sörnäs. J. Bromée.

N:o 11.

Af herr S. Nordström, angående ändrade bestämmelser rörande
lån från odling slånefonden.

Enligt beslut vid 1895 års riksdag, förbättrades visserligen vilkoren
för lån ur odlingsfonden så till vida, att räntan på lån ur denna fond nedsattes
från 4X|2 till 4 procent. Men på samma gång försvårades möjligheten
för låns beviljande ur densamma genom att stipulera det vilkor, »att jordförbättringen
bör antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp»,
så snart vattenafledningsföretaget afser torrläggning af redan odlad jord, i
stället för att, såsom förut var bestämdt, låneunderstödet kunde beviljas till
lika högt belopp som den uppskattade jordförbättringen, oafsedt om vatten -

4 Motioner i Andra Kammaren, Js:o 11.

afledningen afsåg odlad eller icke odlad jord. Det har redan visat sig
att detta vilkor är orimligt och i rätt många fall gör låns erhållande ur
nämnda fond omöjligt. Vid vattenregleringsföretag hör det nemligen nästan
till regeln, åtminstone inom de södra och mellersta delarne af riket, såväl
att betydliga delar af den förbättrade jordarealen utgöras af åker, som att
nedanför .belägna vattenverk måste utlösas. Expropriationskostnaden för
dessa vattenverks inlösen befinnes ofta väsentligen öfverstiga kostnaden för
sjelfva vattendragets upprensning och gör det i de flesta fall problematiskt,
om jordförbättringens värde skall kunna uppgå till kostnadsförslagets dubbla
belopp. Härigenom förhindras, för att icke säga omöjliggöres, månget sådant
vattenregleringsföretag, som likväl skulle lända intressenterna och medelbarligen
jemväl hela landet till största gagn. Då odlingslånefonden bildades,
så var det väl icke lagstiftarnes mening, att väsentliga delar af densamma
skulle förblifva obegagnade till följd af oskäligt försvårade lånevilkor.
Så är emellertid för närvarande förhållandet.

Ett tillgängligt men odisponeradt kapital skulle väl näppeligen kunna
göras mera frukt- och välsignelsebringande för landet i dess helhet, än
genom att bringa under kultur våra ännu under naturtillståndet befintliga
vidsträckta mossar, floddalar, sjöstränder och sankmarker. Men under det
att vi fortfarande importera stora qvantiteter brödsäd — under det att
dessa moss- och sankmarker, väl odlade, skulle kunna mer än väl fylla
landets behof af spannmål — under det att tusentals af våra kraftfullaste
söner årligen utvandra för att söka sin utkomst i andra länder, hvilkas
arbetskraft likväl så innerligt väl skulle kunna finna en lönande användning
här hemma, så försvårar man möjligheten dertill genom att stipulera
sådana vilkor för lån ur odlingsfonden, att denna fond till väsentlig del
förblir obegagnad. För mig synes en sådan hushållning afvita. Riksdagen
beviljar årligen, och detta med all rätt, icke obetydliga summor i form af
anslag utan återbetalningsskyldighet till väganläggningar, till strömrensningar,
till hamnbyggnader o. s. v., men då det gäller så allmännyttiga
företag som de här i fråga och som i de allra flesta fall icke utan statens
mellankomst kunna realiseras, då synes man vara småsinnadt ängslig för
att staten skall kunna förlora ett enda öre på de lån, som den enskilde,
icke utan stora besvär, mot första inteckning i sin egendom och mot fullgod
ränta kan utbekomma ur odlingslånefonden. För visso borde det vara
tillräckligt betryggande för staten, om den uppskattade jordförbättringen
med tjugofem procent öfverstiger summan af det beviljade låneunderstödet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

5

Genom en sådan förändring i lånevilkoren skulle odlingsfonden göras tillgänglig
för månget vattenregleringsföretag, som med nu gällande orimliga
vilkor omöjliggöres. Den risk, staten eller den enskilde derigenom möjligen
kunde lida, skall mångfaldigt uppvägas genom den vinst, dylika företag
medföra för det allmänna.

Sedan några år har pågått en förbittrad kamp emot våra hypoteksinrättningar,
och en allmän klagan förspörjes med anledning af de hårda
vilkor, hvarpå lån från dessa inrättningar tynga på vårt jordbruk. Lånen
ur odlingsfonden äro jemväl ett slag af hypotekslån, men med äfmu hårdare
vilkor. Under det att hypotekslånen f. n. löpa med en annuitet af
5 å 6 procent, så är annuiteten på odlingslånen icke mindre än 8 procent.
I anseende till jordbrukets tryckta belägenhet, så torde detta kunna betraktas
såsom oskäligt betungande. Dylika vattenregleringsföretag komma
ju våra barn och efterkommande till godo in i den aflägsnaste framtid.
Det borde derför, enligt mitt sätt att se, icke vara obilligt, om amorteringstiden
utsträcktes till en något längre följd af år. Detta så mycket hellre,
som det står den enskilde fritt att när som helst uppsäga och inbetala
sin andel af lånet. Dertill kommer, att i dylika företag som oftast ingå
ecklesiastika boställen och kronoegendomar m. fl., hvilkas närvarande indelningshafvare
och arrendator^- drabbas utaf en oskäligt hög andel af
amorteringsbeloppet. Det har ock visat sig, att detta förhållande utgjort
ett väsentligt hinder för genomdrifvandet utaf månget vattenregleringsföretag,
som eljest ögonskenligen skulle hafva medfört de största fördelar för
de intresserade. Man får icke heller förundra sig öfver om en indelningshafvare
eller arrendator motsätter sig en jordförbättring, som väsentligen
kommer hans efterträdare till godo, men hvarför han sjelf får vidkännas
den drygaste delen af kostnaden. Jag anser derför, att det skulle vara
icke allenast välbetänkt, utan jemväl rättvist, om annuiteten för lån ur
odlingsfonden nedsattes från 8 till G procent, hvaraf 2 såsom amortering
och 4 såsom ränta.

Vidare innehålla de nu gällande bestämmelserna för lån ur oftanämnda
fond, att under de fem första åren från lånets erhållande visserligen
ingen annuitet erlägges, men att ränta likväl beräknas, som sedermera
tillägges det ursprungliga kapitalet för att, tillsammans med detta, i
vederbörlig ordning amorteras. Då genomdrifvandet utaf vattenregleringar
under alla omständigheter är förenadt med många besvärligdieten och
kostnader, som icke ingå uti eller Jkunua beräknas vid de uppgjorda kost -

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

nadsförslagen, och då de landvinningar, som genom vattenregleringarne uppstå,
på mångahanda sätt komma det allmänna till godo — icke minst
genom ökad skatteförmåga till stat och kommun — så synes det mig, som
om det borde vara en billig begäran, att staten beviljade full räntefrihet
under de fem första åren från det lånen blifvit lyftade. Inom andra länder
beviljas högst betydande anslag till jordbrukets förkofran i olika rigtningar,
och man anser dessa penningar vara väl använda. Ofvan är redan
omnämndt, att staten lemnar anslag utan återbetalningsskyldighet till vägförbättringar
etc. etc. Månne icke dessa landvinningar, som åstadkommas
genom torrläggning utaf våra vidsträckta sankmarker, äro utaf lika allmängagnelig
beskaffenhet? Det är ju på detta sätt, som vi skulle kunna eröfra
tusentals trefna hem för en idog och laglydig jordbruksbefolkning.
Eller skulle det inte vara önskvärdt, om vi på detta sätt endast till någon
ringa del lyckades qvarhålla de tusenden, som nu årligen vända fosterjorden
ryggen för att sedermera i det fjerran landet uppträda såsom våra
svåraste konkurrenter på den inhemska marknaden.

Hvar och en, som det minsta sysselsatt sig med jordbruk, har nogsam
erfarenhet om hvilken grundväsentlig skilnad det är att kultivera en mullrik,
godartad åkerjord, sådan som vanligen vinnes genom torrläggning utaf
vara sankmarker, eller att odla en högländ, mullfattig och oartad alfjord,
bkilnaden i det ekonomiska resultatet är större, än hvarom man i det
dagliga lifvet ens gör sig ett redigt begrepp. Vigten åter af ett lönande
eller icke lönande åkerbruk i nationalekonomiskt hänseende, det torde ligga
för öppen dag. Ensamt denna omständighet borde, enligt min uppfattning,
vara ett fullgiltigt skäl för staten att gynna, uppmuntra och underlätta utdikningen
och torrläggningeu utaf våra sankmarker. Följaktligen anser jag
det jemväl vara en rättmätig fordran, att staten härutinnan åtminstone gör
någon uppoffring.

Slutligen kan jag icke underlåta fästa uppmärksamheten derpå, att,
sedan den ursprungliga författningen rörande odlingslånefonden upprättades,
åtskilliga förändringar och tillägg i densamma tid efter annan vidtagits,
som finnas intagna uti olika årgångar af Svensk Författningssamling. Detta
medför icke så liten oreda och besvär för den oinvigde och oerfarne, som
intresserar sig för dylika företag. Tiden bör derför vara inne, att, med
annullerande af alla förutvarande författningar rörande denna fond, densamma
sammanföres uti en ny och sammanhängande författning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

7

På grund af det anförda tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för
sin del antager följande förändrade bestämmelser rörande lån ur odlingsfonden:

att lån må beviljas ur fonden, äfven hvad vidkommer
redan odlad mark, så snart vederbörande myndigheter
vitsordat, att jordförbättringens värde med tjugofem
procent öfverstiger låneunderstödets belopp;

att annuiteten för lån ur odlingsfonden nedsättes från
8 till 6 procent, hvaraf 4 procent såsom ränta och 2
procent såsom amortering;

att full rån tefrihet beviljas under de fem första åren
för lån ur fonden från den dag lånen blifvit lyftade; samt
att, med annullering af alla förutvarande författningar,
som röra odlingslånefonden, en ny sammanhängande författning
utarbetas, som upptager alla nu gällande bestämmelser
rörande fonden och låns beviljande ur densamma.

Stockholm den 25 januari 1897.

Sten Nordström.