Motioner i Andra Kammaren, N:o 119

Motion 1893:119 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.

11

N:o 119.

Af herr L. PerSSOn i Heljebol, om ändrad lydelse af 18 kap.
1 § ärfdabalken.

Vid förlidet års lagtima riksdag tillät jag mig att i motionen n:o 159
framställa ett förslag till ändrad lydelse af 18 kap. 1 § ärfdabalken.

Uti denna motion påvisade jag den ingalunda oväsentliga bristfällighet,
som vidlåder vår testamentslagstiftning derutinnan, att hon saknar hvarje
bestämmelse, som öppnar utväg för delgifning af testamente i det fall, att
arfvinge vistas på okänd ort. 1 ill afhjelpande af denna bristfällighet hemstälde
jag, att Kiksdagen måtte för sin del besluta ett sådant tillägg till
ofvannämda § i ärfdabalken, att, der arfvinge till testamentsgifvare vistades
å okänd ort, föreläggande skulle genom kungörelse i allmänna tidningar^
meddelas honom att inom ett år gifva sig till känna, för att delgifning åt
honom, måtte kunna ske, och i händelse berörda anordning icke skulle medföra
åsyftadt resultat, hade jag tänkt mig, att en god man borde utses, på
hvilken det efter verkstäld delgifning skulle ankomma att med laga verkan
klandra eller icke klandra testamentet.

Denna min motion fick inom lagutskottet ett ganska välvilligt mottagande.
Utskottet förklarade sig icke kunna förneka, »att den af motionären
anmärkta saknaden af en bestämmelse rörande sättet för testamentes
delgifning åt arfvinge, som vistas å okänd ort, mången gång kan vålla
allvarsamma olägenheter, och särskildt känbar torde denna brist vara, der

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.

testamente afser fast egendom, då nemligen ansökning om lagfart på grund
af testamente icke får bifallas förr, än sökanden visat, att testamentet vunnit
laga kraft». Trots det erkännande, som sålunda egnades syftet med min
motion, ansåg sig utskottet emellertid icke kunna tillstyrka densamma.
Utskottet framhöll, att en lagstiftningsåtgärd i förevarande ämne framför allt
borde afse att bringa utredningen af ett dödsbo till ett skyndsamt slut, så
att de efter testamentsgifvaren- uppkomna rättsförhållandena snarast möjligt
vunne önsklig fasthet, och af detta skäl ansåg utskottet mitt förslag att
genom kungörelse förelägga arfvinge, som vistas å okänd ort, natt och år
att sig anmäla ej lämpligt såsom öfver höfvan fördröjande utredningen af
ett dödsbo. Deremot fann utskottet ett verksamt botemedel mot de af mig
påpekade missförhållandena ligga i utfärdandet af eu bestämd förklaring,
att god man eger befogenhet att genom sina åtgöranden i förevarande afseende
binda arfvinge, men till förordandet af en dylik förklaring ansåg
utskottet den ofta nämda motionen med dess bestämda affattning ej kunna
föranleda. Utskottet uttalade dessutom i förbigående såsom sin åsigt, att
en dylik förklaring borde gälla icke blott ett specielt fall, utan god mans
rättsliga ställning i dess helhet

På ett så omfattande och svårlöst spörsmål som bestämmandet af god
mans rättsliga ställning i dess helhet anser jag mig icke böra eller kunna
ingå. Det af mig i fjor påpekade missförhållandet synes mig emellertid
vara af så betänklig art, att en rättelse af detsamma icke bör undanskjutas
till en obestämd framtid, då frågan om gode-mans-institutionen kan i dess
helhet blifva pröfvad och afgjord. Med iakttagande af den anmärkning,
som fjorårets lagutskott i öfrigt frarastälde mot mitt då gjorda förslag, tilllåter
jag mig sålunda att nu vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att 18
kap. 1 § ärfdabalken måtte erhålla följ ande ändrade lydelse:

Hvar, som något testamente fått häfver, vare skyldig
i staden inom sex månader och å landet sist å det ting,
som infaller näst efter sex månader, sedan han gifvarens
död och testamente veta fick, det inför domaren att uppvisa;
och gifve in tillika en rigtig afskrift, som arfvingarne
tillställas skall. Yet man ej, hvar arfvinge
sig uppehåller, förordne rätten god man att med laga
verkan hans anspråk bevaka. Häfver den som testamentet
fått det ej i handom, läte då rätten veta, att
testamente till honom gjordt är o. s. v.

13

Motioner i Andra Kammaren, N:o 120.

Skulle lagutskottet, till hvilket denna min motion torde remitteras, hafva
något att mot formuleringen invända, behagade utskottet vidtaga de ändringar,
som kunna anses nödiga, på det att syftemålet med motionen må vinnas.

Stockholm den 28 januari 1893.

Lars Persson.

N:o 120.

Af herr 0."|W. Redelius, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
ändring i förordningen angående allmänt ordnande'' af pr ester -skåpets inkomster den 11 juli 1862 i syfte att presterskapets
kontanta aflöning må utgå af statsverket.

Uti ingressen till kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående
allmänt ordnande af presterskapets inkomster hänvisas till en Biksdagens
skrifvelse den 6 juli 1857, hvari rikets ständer såsom skäl till lönereglering
angifver, att sättet för presterskapets aflöning vore i flera hänseenden
mindre lämpligt och af beskaffenhet att föranleda tvister emellan löntagare
och löngifvare. Konung och Riksdag blefvo eniga icke blott om behofvet
af en lönereglering, men äfven om de grunder, som vid regleringens verkställande
borde följas. Resultatet föreligger nu i de, på grund af nämnda
förordning, uppgjorda och på de flesta ställen tillämpade löneregleringarna,
Indika torde få anses hafva ådagalagt, att nya aflöningssättet är vida att
föredraga framför det förut gällande och derför kan uppskattas såsom ett
stort steg framåt till ett bättre. Men den vunna erfarenheten vittnar äfven
derom, att en del gamla olägenheter och ojemnheter ännu qvarstå, och att
det åsyftade målet alltså ännu icke till fullo uppnåtts. Men målet skulle,
enligt mitt förmenande, fullständigare vinnas, om presterna likstäldes med
andra statens tjensteman så, att de af statsverket finge uppbära sin aflöning