Motioner i Andra Kammaren, N:o 119

Motion 1890:119 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.

N:o 119.

Af herr P. SvetlSSOn i Brämhult, om tillägg till 19 § i gällande
bevillningsförordning.

Den som någon längre tid har varit ledamot af våra taxeringsmyndigheter,
har ntan tvifvel fått erfara, huru svårt, ja rent af omöjligt
det är att förskaffa sig tillförlitliga uppgifter om de skattskyldiges
inkomster af kapital och arbete.

Om detta kan sägas om inkomstbevillningen i allmänhet, så
gäller det dock förnämligast om inkomst af kapital, emedan, som skatteregleringskomitén
i sitt betänkande ganska rigtigt säger, kapitalet har
så lätt för att dölja sig.

Vid uppskattning af inkomst af arbete — rörelse eller yrke —
har man ju alltid något till ledning för bedömandet af rörelsens eller
yrkets omfattning, och beträffande inkomst i form af lön, pension, lifränta
och dermed jemförliga inkomster, så är det i allmänhet lättare att få
exakta uppgifter derom, än om inkomst af kapital.

Att kapitalet verkligen har förmåga att dölja sig, derpå får man
vid taxeringsförrättningarne många tydliga bevis; ty äfven om taxeringsmännen
veta, att någon eger kapital, men icke känna till huru
stort det är, så blir det ofta omöjligt att få tillförlitliga uppgifter om
den skattskyldiges verkliga inkomster, och således kan det hända, att
den som eger beskattningsbar inkomst, på grund af sitt bestridande,
och i brist på kännedom om sanna förhållandet, icke kan påföras
bevillning.

Någon gång uppgifves beskattningsbar inkomst, men till mycket
mindre belopp, än hvad vederbörande har, och således händer icke så
sällan, att skattskyldig under en följd af år erlägger bevillning för ett
ganska ringa belopp, men när den skattskyldige dör och boet blifver utreda
så visar det sig rätt ofta, att inkomsterna varit betydligt större, än
hvad som uppgifvits. För att förmå de skattskyldige att lemna fullt
tillförlitliga uppgifter om sina verkliga inkomster, finnes efter mitt förmenande
endast ett verksamt medel, nemligen att stadga ansvar för
den, som uppgifver till beskattning mindre inkomst, än han har.

Uti § 7 bevillningsförordningen stadgas uttryckligen, att för all
behållen inkomst, vare sig af kapital eller arbete, skall, med de undantag,
som i § 11 omförmälas, bevillning erläggas med en för hundra af
inkomstbeloppet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 119.

11

På grund af detta stadgande är det ju tydligt och klart, att
hvarje skattskyldig ovilkorligen är pligtig att erlägga bevillning för
all sin behållna inkomst, för så vidt inkomsten uppgår till det i § 11
bestämda belopp.

Om någon skattskyldig undandöljer från beskattning något af
sina inkomster, så gör han sig ju skyldig till lagstridigt förfarande
såväl emot staten som kommunen, enär han undanhåller den afgift, han
enligt lag är skyldig till dem erlägga. Att ett sådant förfarande i och
för sig, såväl i juridiskt som moraliskt afseende är orätt, kan väl icke
bestridas, och det blifver till sina följder så mycket mera orättvist, som
det belopp, hvilket på sådant sätt undanhålles, måste gäldas af andra
skattskyldige, hvilka således få betala skatt icke allenast för de inkomster
de sjelfva hafva, utan jemväl för det som på ofvan antydda sätt blifvit
undanhållet. De bestämmelser, som bevillningsförordningen innehåller
rörande ansvar för underlåtenhet att lemna uppgifter, äro efter mitt
förmenande icke tillräckligt verksamma och det enda verksamma medel
emot dessa missförhållanden synes mig vara, att stadga böter för dem,
som icke sanningsenligt uppgifva sina beskattningsbara inkomster af
kapital och arbete.

På grund af hvad jag här i korthet anfört, tillåter jag mig vördsamt
föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att till § 19 i nu
gällande bevillningsförordning måtte fogas ett nytt
moment af följande lydelse:

Hvarje skattskyldig skall inom april månads utgång
hvarje år till bevillningsberedningens ordförande
i det beredningsdistrikt, der han är bosatt, aflemna
sanningsenliga uppgifter om alla sina inkomster af
kapital och arbete under näst föregående år. Befinnes
sådan uppgift upptaga mindre inkomst, än den skattskyldige
verkligen har, skall han bota ett belopp,
motsvarande tio gånger den bevillning, hvartill hans
verkliga inkomst bort taxeras; skolande dessa böter
tillfalla den kommun, der den skattskyldige är bosatt.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles vördsamt, samt att
utskottet täcktes föreslå den redaktionsförändring, hvartill utskottet finner
sig befogadt, äfvensom att föreslå de ändringar i öfrigt, som möjligen
kunna behöfvas, för att motionens syftemål måtte vinnas.

Stockholm den 25 januari 1890.

P. Svensson.