Motioner i Andra Kammaren, N:o 118 (Motion 1895:118 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118

N:o 11S.

Af herr P. Norberg, angående tullfri införsel öfver Fund sdal en
af spanmål, malen och omalen, alla slag, samt fläsk.

Vid 1893 års. riksdag yrkade jag i väckt motion, att Riksdagen
måtte besluta, att spanmål, malen och omalen, alla slag, samt fläsk, andra
slag, skulle få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen. Denna motion
bifölls af Andra Kammaren, men förkastades sedermera i gemensam votering.
Då jag vid 1894 års riksdag förnyade motionen, blef densamma
visserligen af båda kamrarne afslagen, men, hvad Andra Kammaren vidkommer,
skedde detta, såsom under diskussionen uttryckligen från bevillningsutskottets
sida framhölls, endast derför att man vid nämnda riksdag
enats om att icke alls röra vid tulltaxan.

Redan hvad sålunda förekommit skulle, enligt mitt förmenande,
vara fullgiltigt skäl för mig att å nyo upptaga ett yrkande, mot hvars
befogenhet och billighet i sjelfva verket ingen invändning hittills gjorts
och ej heller torde kunna göras. Men ett ytterligare och kraftigt skäl
härför har jag erhållit i den nyligen genomförda betydande förhöjningen
af spanmålstullarna, hvarigenom de af mig framhållna missförhållandena
blifvit i hög grad skärpta.

Jag tillåter mig ännu en gång i korthet erinra om de skäl, som
föranledt min framställning.

Klimatet i Herjeådalen är i hög grad hårdt och oblidt. Långt efter
det full sommar inträdt i de sydligare delarne af Sverige, är marken i
Herjeådalen snöböljd och vattnen betäckta med is. Ännu i slutet af maj
äro sjöarne enligt regeln körbara. Ja, det har händt, att Malmagssjön i
Tännäs socken kunnat på isen passeras med fordon ännu i slutet af juni.
Först i juli månad inträder den verkliga sommaren i dessa trakter. Den
räcker till slutet af augusti eller i lyckligaste fall till midten af september,
Bill. till Bilsd. Vrot. 1885. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 28 Höft. (N:is 118—120.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

och är alltid åtföljd af frostnätter och oftast äfven af snö. År 1892 föll
redan mot slutet af augusti så mycket snö, att till och med träd brötos
ned. Och äfven år 1893 kom snö så tidigt, att höberguingen derigenom
delvis omöjliggjordes, och en myckenhet slaget hö blef qvarliggande
under snön.

Att en befolkning, som lefver under så karga förhållanden, ej kan
i nämnvärd mån vara åkerbrukande, är ju en gifven sak. Ingenstädes i
Herjeådalen kan, ens under goda år, produceras spanmål tillräckligt för
det egna behofvet. Inom Tännäs, Ljusnedals och Storsjö socknar, inom
större delen af Hede socken och å flere andra orter här och der inom
provinsen, hafva nattfrosterna omöjliggjort all spanmålsproduktion. Det
enda, som der kan odlas, är små qvantiteter potatis, som under goda år
uppdragas i bergskrefvor och andra för plogen otillgängliga ställen, der
skydd finnes för nattfrosten och fjellstormarna.

Äfven ladugårdsskötseln bedrifves under de största svårigheter.
Höet måste till största delen hemtas från ofta flere mil från bostaden
belägna starrängar, och höbergningen omintetgöres ej sällan genom tidiga
snöfall. Det smör, som produceras för afsalu, måste på grund af de svåra
kommunikationsförhållandena gömmas länge, innan det kan föras i
marknaden, hvarigenom det, såsom sekunda vara, endast betingar ett
lågt pris.

Fläsk, denna i synnerhet för skogsarbetaren så oumbärliga förnödenhet,
kan naturligtvis under sådana förhållanden ej heller produceras
inom provinsen, utan måste detsamma, liksom brödfödan, anskaffas från
andra orter.

Om det för andra, lyckligare lottade landsdelar, der befolkningen,
har sin förnämsta utkomst af jordbrukets afkastning, kan vara en fördel
att lifsförnödenheterna stiga i pris, så är deremot detta för Herjeådalens
fattiga befolkning uteslutande en olycka, och denna så mycket hårdare,
som på grund af de lokala förhållandena de utifrån inköpta lifsmedlen
under alla förhållanden i Herjeådalen måste ställa sig betydligt högre än
på andra orter. Äfven då i landet i öfrigt spanmålsprisen stå ovanligt
lågt, råder dock i Herjeådalen alltid hvad man annorstädes skulle kalla:
dyr tid.

På grund af de -stora afstånden, är det icke möjligt att fylla Herjeå.
dalens spanmålsbehof från de spanmålsproducerande delarne af Sverige
Från Funäsdalen till närmaste svenska jernvägsstation i Ljusdal har man
26,5 mil. Till Rörås i Norge har man endast 7 mil. Huru rika skördarna
i södra Sverige må vara, finner dock ej ett korn af dem vägen till
Herjeådalen, som uteslutande är hänvisad att fylla sitt spanmålsbehof från

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118. 3

Rörås. Men Rörås är beläget uppe på Dovre fjell. Der i trakten produceras
icke heller någon spannmål till afsalu. Den måste hemtas från
Trondhjem, hvarför ock mjölpriset per 100 kilogram i allmänhet ställer
sig 2,5 0 å 3 kronor högre i Rörås än i Trondhjem. Från Rörås skall
spanmålen sedan fraktas till olika delar af Herjeådalen. De första åtta
milen mellan Rörås och Ljusnedals bruk äro allmän landsväg. Att för
100 kilo mjöl på en så pass lång vägsträcka betalas 2 kronor 50 öre i
frakt, får väl ej anses öfverdrifvet dyrt. Men från Ljusnedals bruk till
Storsjö är 5 mil obanad väg. Vintertiden släpar man här fram mjöllassen
genom att fästa brädlappar — så kallade trögor — under fotterna
på hästarne för att de ej skola sjunka i den djupa snön. Men sommartiden
måste man forsla mjölsäckarna på hästryggen, och det fordras då
en rätt stadig häst för att han på obanad, stenig och äfven delvis sumpig
mark skall kunna taga sig fram med en börda af 100 kilogram; och om
forbonden, som så lång väg och i så svår mark skall gå bredvid hästen
och hålla i mjölsäcken för att den ej skall falla af hästryggen, för en
sådan resa betingar sig en betalning af 10 kronor, så tror jag de äro
ärligen förtjenta. Fraktkostnaden för 100 kilogram mjöl från Rörås till
Storsjö kan sålunda uppgå till 12 kronor 50 öre. För dem, som bo ännu
längre bort, såsom i Henådaleu, Serfsjö, in fl. ställen, blir hemforslingen
af brödfödan ännu besvärligare och dyrare.

Kan det väl vara obefogadt, om en befolkning, som lefver under
sådana förhållanden och som i lika mått som rikets öfriga inbyggare
får bära den växande skattebördan i öfrigt, vågar anhålla åtminstone om
den lindring, att dess oumbärliga födoämnen må få införas skattefritt?
Må man besinna, att med den nu åsätta mjöltullen endast fraktkostnaden
och tullafgiften för 100 kilo mjöl — och under formen af mjöl måste
spanmålen införas, då någon qvarnrörelse ej bedrifves i Herjeådalen —
i Storsjö uppgår till icke mindre än 19 kronor och på vissa andra orter
måste belöpa sig till ännu mera, samt att befolkningen dertill i Rörås
måste betala ett inköpspris för sjelfva varan, hvilket är högre än på
andra orter.

Äfven med den förut gällande tullsatsen af 2,5 0 och med den
sista tidens ovanligt låga pris på verldsmarknaden, uppgick kostnaden
för brödfödan i Herjeådalen till så högt belopp, att, derest något sådant
förekomme i öfriga delar af landet, statsmagterna — såsom erfarenheten
från år 1892 senast visat — otvifvelaktigt skulle anse för sin oafvisliga
pligt att, till näringsbekymrens lindrande, söka reducera prisen genom
tullbeskattningens lättande. Hvarför skulle väl då denna pligt vara min -

Motioner i Andra Kammaren, N:o It61.

dre bjudande, derför att frågan gäller endast den fattiga men sträfsamma
befolkningen i en aflägsen och af allmänheten föga känd del af landet?

Ur skyddssynpunkt kan väl icke rimligtvis någon befogad betänklighet
mot en sådan begäran uppställas. För de svenska producenterna
af spanmål och fläsk spela tullförhållandona i Herjeådalen ingen som helst
roll. Genom att der beskatta dessa lifsmedel kan deras pris i det öfriga
Sverige icke stegras med ett enda öre. Genom att medgifva tullfrihet i
Herjeådalen kan icke heller någon konkurrens uppstå, vare sig för jordbruitarne
eller qvarnegarne i det öfriga Sverige. Samma skäl, som tvingar
befolkningen i Herjeådalen att köpa sitt mjöl och fläsk i Norge, omöjliggör
någon import öfver Funäsdalen af dessa födoämnen till det öfriga
Sverige. De stora afstånden — från Rörås till Ljusdal är det 34 mil —
afstänger all samfärdsel i sådant syfte.

Man har emellertid sökt göra gällande, att, huru billig min begäran
än är i och för sig, den likväl icke skulle kunna bifallas, derför att
derigenom befolkningen å andra orter skulle kunna förledas att komma
med samma begäran, som då blefve svår att afvisa. För min del betviflar
jag högeligen, att någon annan ort finnes i Sverige, der man samtidigt
lefver under så svåra förhållanden, är så afskuren från samfärdseln
med det öfriga landet och så af naturförhållandena hänvisad att anskaffa
de oumbärligaste födoämnena från främmande land. Men om någon sådan
ort verkligen finnes, och om, liksom i Herjeådalen, tullbeskattningen kan
der borttagas utan att medföra någon fara för Sveriges skyddade näringar,
hvar skulle väl egentligen faran ligga uti att bevilja en anhållan härom?
Enda effekten blefve ju en obetydlig minskning i statens tullinkomster,
hvilken väl så mycket lättare borde kunna bäras, som de här afsedda
tullarne icke åsätta! i syfte att skaffa staten inkomster. Icke heller bör
man hysa fruktan för att Herjeådalens befolkning, om denna frihet beviljades,
skulle framkomma med ytterligare kraf på andra likartade lättnader.
Denna befolkning är icke van att hemta några lyxartiklar från
utlandet, den har små behof och är nöjd, om den med det oumbärligaste
kan få lifnära sig på den fäderneärfda torfvan. Men väl må man besinna,
att huru sträfsam och förnöjsam denna befolkning än är, och huru främmande
den är för alla bullersamma utbrott af missnöje, det dock, just
med hänsyn till de lokala förhållanden, under hvilka den lefver, icke
borde förefalla välbetänkt att behandla den med obillighet och hårdhet;
och något annat namn kan jag ej gifva en vägran att tillmötesgå dess
anspråkslösa begäran att icke behöfva deltaga i en Ring beskattning,
som, då den, såsom i Herjeådalen. ej har annan verkan än att öfverflytta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

den fattiges sparpenningar till statskassan, ej skulle kunna sättas i fråga,
derest det gälde andra delar af riket.

Då man talat om den förmenta vådan af att göra ett undantag från
den allmänna tullagstiftningen till förmån endast för eu ort, tillåter jag
mig ock erinra derom, att under förra hälften af detta århundrade, innan
kommunikationsväsendet var så utveckladt som nu och då derför oftare
än nu dyr tid förekom så väl i hela landet som å vissa orter, det gång
på gång inträffade, att man, till lindrande af nöden å någon viss ort,
medgaf tullfri införsel af spannmål endast till denna ort. Enligt norska
tulltaxan har man också af alldeles samma skäl, ehuru både spannmål och
mjöl i allmänhet i Norge draga tull, likväl medgifvit tullfri införsel öfver
tullstationerna Hammerfestr Värde och Vadsö. Men icke har någon olägenhet,
så vidt jag hört, deraf någonsin uppstått.

Slutligen har man äfven förmenat, att Herjeådalen är redan beviljadt
en afsevärd fördel genom mellanrikslagens bestämmelse, att vid resa öfver
landgränsen mellan Norge och Sverige norsk spannmål får införas tullfritt
till hvilken qvantitet som helst och äfven annan spanmål, af omalen 150
och af malen 100 kilogram. Men af dessa medgifvanden har befolkningen
i Herjeådalen i sjelfva verket mycket ringa gagn. Norsk spanmål kan
icke erhållas i Rörås. Norge är i allmänhet icke något spanmålsproducerande
land, och särskildt det nordenfjeldske Norge har icke alls någon
spanmål att afyttra. Hvad åter beträffar icke-norska spanmålen, så gäller
som bekant den bestämmelsen, att de medgifna qvantiteterna få tullfritt
införas endast om den, som skall hafva spanmålen, sjelf är med lasset.

I följd häraf kan väl medgifvandet vara till något gagn för dem, som
icke bo längre bort än en 2 å 3 mil från riksgränsen. Men i dessa
obygder bo icke fler än 6 å 7 familjer. För den öfriga befolkningen är ''
deremot medgifvandet, som väl lätt bör inses, utaf mycket ringa, om ens
något gagn.

Jag tillåter mig icke att mästra det tullsystem, som man nu infört i
Sverige. Dess fördelar bär jag visserligen icke mägtat inse, men är ju icke
derför omöjligt, att detsamma verkligen kan lända landet i dess helhet
till något gagn. Om så är, kan väl detta gagn endast ytterligare ökas
derigenom, att man i systemet inför sådana modifikationer, att dess uppenbaraste
olägenheter aflägsnas. Och bland dessa olägenheter kan väl
ingen vara mer uppenbar och orimlig än den, att do tullar, som införes
i uppgifvet syfte att hjelpa den bofasta befolkningen på landsbygden ur
dess tryckta belägenhet, skola för samma befolkning inom en hel provins
vara endast en ytterligt hård och tryckande beskattning. Må vara att
denna provins hör till Sveriges fattigaste, och att den befolkning, som

(> Motioner i Andra, Kammaren, N:o 119.

der bor, ej genom några rikedomar ökar landets välmåga. Det är dock
denna befolknings sträfsamhet och kärlek till sin fosterbygd man har
att tacka för att Herjeådalen icke är endast en ödemark; och de, som
der bo och arbeta, de äro dock svenskar och borde såsom sådana kunna
göra anspråk på samma omtanke '' och skydd som rikets öfriga inbyggare.

Jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen ville besluta, att spamnålr malen och
omalen, alla slag, samt fläsk, må få tullfritt till riket
införas öfver Funäsdalen.

Stockholm den 26 januari 1895.

P. Norberg.

N:o 119.

Af herr T. Y. Forsell, om höjande af anslaget till skarpskytteväsendets
och skjutskicklighetens befrämjande.

I Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behof finnes till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens
befrämjande upptaget ett extra anslag stort 90,000 kronor eller
lika belopp, som vid sistlidet års riksdag anvisades för detta ändamål
under 1895.

Centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar har å sin
sida i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t framstält önskvärdheten
och behofvet af nämnda anslags höjande till 160,000 kronor, och har herr
statsrådet och chefen för kongl. landtförsvarsdepartementet i sitt yttrande
öfver denna centralstyrelsens hemställan anfört, »att skytter or elsen, med
den ledning som i följd af den under är 1893 inträdda reform kommit den -