Motioner i Andra Kammaren, N:o 118 (Motion 1893:118 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

Jag anhåller om remiss till lagutskottet och att, derest utskottet skulle
finna mitt förslag påkalla ändring äfven af andra lagrum än det ofvaunämnda,
utskottet ville dertill framställa förslag.

Stockholm den 28 januari 1893.

Hugo E. G. Hamilton.

tf:o 118.

Af grefve H. E. G. Hamilton., om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om tillämpning af vissa grundsatser
vid ifrågasatt revision af bevillningsförordningen.

I skrifvelse till Konungen den 27 nästlidne november har Riksdagen
framhållit, att det starkare anlitande af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den af regeringen vid urtima riksdagen framlagda
finansplanen skall komma att ega rum, enligt Riksdagens åsigt oeftergifligt
förutsätter en revision af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte
så väl att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt från regeringens
sida antydts, åvägabringa eu mera likformig tillämpning af förordningen
samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande
eger rum träffa vissa inkomstarter.

Att Riksdagen vid denna framställning, oaktadt den påyrkade revisionen
med fullt skäl betecknades såsom en oeftergiflig förutsättning för finansplanens
genomförande, likväl icke för densamma satte eu mera omfattande uppgift,
berodde utan tvifvel uteslutande på den vid urtima riksdagen i så många
fall skarpt framträdande önskan att undvika alla spörsmål, som möjligen
kunde föranleda olika beslut i kamrarne, och lär för den skull ingalunda
kunna tolkas så, att Riksdagen genom ofvan återgifna allmänna uttalanden fullgtändigt
angifvit sin uppfattning rörande syftemålet med nämnda revision.

Motioner i Andra Kammaren., N:o 118.

Skall denna revision, såsom i Riksdagens skrifvelse med fullt skäl antydes,
afse att skapa den nödiga grundvalen för kela den förestående skattereformen,
måste också, enligt mitt förmenande, bevillningsförordningen ovilkorligen
undergå äfven andra genomgripande ändringar utöfver dem, livilka i
skrifvelsen i allmänna ordalag antydas. Rör Riksdagen, som närmast bär
ansvaret för det sätt, hvarpå beskattningen är anordnad, måste det ock framstå
såsom en pligt, då Riksdagen anmodat Kong! Maj:t att verkställa en revision
af bevillningsförordningen, att äfven i möjligaste mån fullständigt angifva
de grundsatser, livilka Riksdagen anser böra vid revisionen tjena till
ledning eller tagas i öfvervägande.

Men äfven ur andra synpunkter torde det vara af yttersta vigt, att ett
dylikt uttalande af innevarande Riksdag göres. De beslut, som vid urtima
riksdagen fattades i skattefrågorna, hafva lemnat oss fria.. bänder att söka
anordna den direkta beskattningen så, att densamma blifver i möjligaste mån
jemn och rättvis. Men detta tillfälle erbjudes oss endast nu. Ett misstag
eller en underlåtenhet vid den revision äf bevillningsförordningen, som i alla
händelser måste utgöra den första åtgärden i och för den så kallade finansplanens
förverkligande och som följaktligen är omedelbart förestående, kan lätt
skapa nya ojemnheter och orättvisor i beskattningsväg, livilka framdeles
kunna blifva både olycksbringande och ytterst svåra att undanrödja. För
regeringen måste jemväl ett dylikt mera fullständigt uttalande vara i hög
grad gagneligt, i det regeringen derigenom i många vigtiga punkter erhåller
kännedom om Riksdagens åsigter och derefter kan lämpa revisionsarbetets
plan och omfattning.

Jag håller på grund häraf före, att bevillningsutskottet vid innevarande
riksdag borde underkasta de principer, på hvilka vår nuvarande bevillningsförordning
är fotad, en noggrann granskning samt derefter framställa förslag
till ett sådant uttalande, som af mig här ofvan antydts. Åtskilliga motioner
hafva visserligen redan inom Andra kammaren väckts, hvilka måste föranleda
utskottet att i särskilda fall företaga en dylik granskning. Men för
att densamma må blifva mera omfattande, har jag dristat att här nedan,
under formen af ett förslag till uttalande från Riksdagens sida, framhålla en
del synpunkter, hvilka jag trott i förevarande sammanhang ej böra lemnas
ur sigte. Då min afsigt närmast varit endast att framkalla en utredning,
har jag trott mig kunna underlåta att för närvarande närmare motivera de
särskilda punkterna i detta mitt förslag, hvilket i öfrigt icke gör anspråk
på att vara vare sig uttömmande eller till alla delar oomtvistligt.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

Jag hemställer,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att vid den revision af bevillningsförordningen,
hvarom förmäles i Riksdagens skrifvelse af den 27 november
1892, utöfver hvad i nämnda skrifvelse finnes
antydt, dels må iakttagas, att de skattskyldige åläggas
att sjelfva efter faststälda formulär lemna uppgift å sina
inkomster, att de kategorier af små inkomsttagare, för
hvilka skattelindring skall medgifvas, ökas ej blott så,
att skattelindring eger rum äfven vid något högre inkomstbelopp
än för närvarande, utan ock så att dessa olika
beskattade kategorier af små inkomsttagare göras så
många, att allt för stark skattestegring vid öfvergång
från en kategori till en annan undvikes; att inkomstbevillningen
för de högre inkomsterna med nödig varsamhet
göres progressiv; samt att den under formen af
ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen nu åsätta
inkomstbevillning ersättes genom att jordbruksnäringen
med afseende å utgörande af inkomstbevillning likställes
med öfriga näringar; — dels ock i öfvervägande tages,
huruvida icke äfven vid fastighetsbevillningens bestämmande
större hänsyn bör tagas till fastigheternas olika
storlek, samt huruvida icke skilnad bör göras mellan inkomster
af olika ursprung, så att exempelvis inkomst af
arbete beskattas lägre än inkomst af kapital; äfvensom
huruvida icke, till befordrande af så väl en högre beskattning
af den större förmögenheten som en jemnare
fördelning af skattebördan, det i § 15 af nu gällande
instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande
stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att
jemväl enskilde delegare i bolag eller inrättning skola
taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning..

Stockholm den 28 januari 1893.

Hugo E. 0. Hamilton.