Motioner i Andra Kammaren, N:o 118 (Motion 1892:118 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

N:o 118.

Af herr G. EIOWSOII, om införande i reglementet för riksbankens
styrelse och förvaltning af bestämmelser, afseende
spridning inom landet genom riksbankens afdelningskontor
af svenska statens obligationer.

På senare tiden har, såsom bekant, landet haft känbara olägenheter
af en ogynsam betalningsbalans, hvartill kommer, att landets guldkassa
är i allmänhet temligen svag. Onekligt torde vara, att detta har sin
grund dels deruti, att vår export icke kunnat uppdrifvas i lämpligt förhållande
till våra inköp, dels i den omständigheten att de annuiteter, hvilka
vi skola betala till utlandet för der upptagna lån, äro rätt ansenliga. Upplåningen
må visserligen hafva varit ekonomiskt välgörande, men i alla fall
tynga ränteliqviderna och amorteringarna på vår betalningsbalans till utlandet.

Af synnerlig vigt är det emellertid att icke förvexla begreppen statssbald
och nationalskuld. Att staten har stor skuld, kan ej vara någon
skada, för så vidt fordringsegarne befinna sig ibland dess egna medborgare.
Annuiteterna å inhemska statslån förorsaka nemligen en cirkulation af värden
inom landet. Intet bortföres. Vinsterna af produktionen och utvecklingen
stanna qvar bland landets egna söner. Helt annorlunda gestaltar
sig saken, när nationen är gäldenär hos utländingen. Då afbetalningar och
räntor skola erläggas till utlandet, fordras guld eller sådana handelsvaror,
som på verld smarknaden äro fullt kuranta.

Visserligen kan man säga, att en, om ock ringa, ansats till en omflyttning
af vår statsskuld från utlandet till inhemska kapitalister blifvit
gjord derigenom, att nya lån företrädesvis uppläggas i kronor. Detta torde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

(lock icke vara nog för att få låneförskrifningarna att stanna qvar inom
landet. Dertill fordras äfven, att de erhålla fast placering, och eu bättre
sådan än obligationernas spridning bland småfolket gifves för visso icke.

Härför har dock högst litet blifvit åtgjordt. Ja, folket i allmänhet
har ej något begrepp om, hvad en obligation är. Ovedersägligen är detta
ett ledsamt sakförhållande, ty säkert skulle det vara af stor uppfostrande
betydelse i ekonomiskt hänseende, om folket finge lära sig att sjelf förvalta
sina besparingar och välja placeringen af desamma. Nu vet man
vanligen ej af annat än att lemna sina penningar till bankerna eller sparbankerna.

Fransmännen hafva på ett lysande sätt dokumenterat sig i fråga om
ordnandet af sina ekonomiska förhållanden, och deras exempel böra vi i
det fallet söka efterfölja, så långt vi kunna. I Frankrike är kännedomen
om, hvad en statsobligation är, mycket spridd, och det är ganska vanligt,
att dylika värdepapper egas af småbönder, arbetare och tjenare.

Hos oss åter torde statens obligationer med yttersta svårighet komma
att bana sig väg till den stora massan af folket, så länge de till försäljning
utbjudas på sätt hittills egt rum. Ty som bekant tillgår det så, när
riksgäldskontoret vill afyttra obligationer, att eu viss dag och timme tillkännagifves,
på hvilken teckning af andel i det ifrågavarande lånet kan
ske i Stockholm. Uppenbart är, att den stora allmänheten icke kan begagna
sig af detta tillfälle, då teckningen sker på eu för de flesta aflägsen ort.

För att göra statens obligationer kända och spridda hos folket, lärer
det vara nödigt, att de i mindre partier finnas till salu hela året om på
flera ställen inom landsorten. Detta skall kunna ske genom samverkan
mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Tid efter annan inrättas nya
afdelningskontor af riksbanken, Indika inom en ej allt för aflägsen framtid
torde hafva utgrenat sig till hvarje län. Obligationsförsäljningen kunde
derför lämpligen ske genom riksbankskontoren, som också borde tillhandagå
allmänheten med inlösen af räntekuponger och utlottade obligationer. Genom
en dylik verksamhet skulle riksbankens afdelningskontor i ännu högre
grad blifva till gagn för landet.

Nu är det visserligen så, att riksbanken sjelf drifver depositionsrörelse.
Derför skulle någon kunna invända, att nämnda rörelse möjligen blefve
hämmad genom den ifrågasatta obligationsförsäljningen. Härpå svaras, att
det säkert under de första åren skulle gå mycket smått med försäljningen
af obligationer, enär det fordras tid för att göra dem kända och eftersökta
af småkapitalisterna. Dessutom torde riksbankens eget kapital, som år för
år ökas, komma att blifva för banken tillräckligt. Då, såsom kändt är,
riksbanken betalar en relativt låg depositionsränta, hvaraf följden blifvit,
Bill. till Rilcsd. Frat. 16It 2. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 21 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

att dess depositioner äro en obetydlig bråkdel af de enskilda bankinrättningarnes
tillsammans, så häntydes ock härigenom, att upplåning anses för
riksbanken obehöflig.

Om obligationsförsäljning, så som nu blifvit ifrågasatt, pröfvas kunna
ega rum, lärer emellertid vara nödigt bestämma, att den blott får försiggå
i mindre poster. Måhända skulle gränsen kunna uppdragas så, att ingen
finge köpa obligationer till högre belopp än 10,000 kronor. Det afsedda
ändamålet, att obligationerna skulle gå ut bland småfolket och stanna der,
uppnåddes eljest icke. Ty begränsades ej summan ganska mycket, blefve
följden, att de obligationer, afdelningskontoren hade i uppdrag att sälja,
mycket snart öfvertoges af banker och kassor inom provinserna, under det
att folket finge lika litet som nu lära sig att för sina besparingar skaffa
ett säkert papper, som derjemte vid behof lätt kunde förvandlas i penningar.

Tillfället att hos riksbankens afdelningskontor när som helst under
året kunna få köpa statsobligationer i mindre partier, skulle säkerligen så
småningom till sina följder blifva af stor betydelse för den nationella ekonomien.
Helt visst skulle obligationerna, om de blefve kända af och tillgängliga
för småkapitalisterna, spridas på många händer och jemväl hos
den stora allmänheten qvarstanna.

Den kurs, hvartill en statsobligation finge af riksbankens afdelningskontor
försäljas, skulle naturligtvis bestämmas af riksgäldskontoret. Lika
uppenbart torde vara, att riksgäldskontoret skulle ega att, der anledning
dertill förefunnes, göra meddelande om behöflig ändring af obligationernas
försäljningspris. De närmare vilkoren för redovisningen af de genom obligationsförsäljningen
inflytande penningemedlen lärer jemväl böra af riksgäldskontoret
föreskrifvas.

För att dylik spridning af obligationer inom landet må på den angifna
vägen kunna försiggå, torde icke erfordras uti reglementet för riksbankens
styrelse och förvaltning annan ändring än som betingas af Riksdagens
medgifvande, att den föreslagna försäljningen af obligationer må genom
riksbankens afdelningskontor ombesörjas.

Då ändamålet med försäljningen af riksgäldskontorets i kronor utfärdade
obligationer genom. riksbankens afdelningskontor skulle vara att få
dessa obligationer spridda inom landet, så lärer icke anledning finnas, att
afdelningskontoren utlemna dem till annan än svensk medborgare eller
svensk firma.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsammast
hemställa,

att, under förutsättning af att sådana bestämmelser intagas i reglementet
för riksgäldskontoret, hvarigenom tillfälle beredes en hvar inom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

Sverige mantalsskrifven person eller firma, att hos riksbankens af delnings -kontor köpa svenska statens obligationer i kronor till ett belopp, icke öfverstigande
noininelt 10,000 kronor, samt till det pris och på de vilkor i
öfrigt, som riksgaldskontoret finner skäligt föreskrifva,

Riksdagen behagade besluta, det nödiga bestämmelser
angående dylik försäljning blifva intagna i reglementet
för riksbankens styrelse och förvaltning.

Om remiss till bankoutskottet anhålles.

Vördsamt anhålles, att utskottet behagade för Riksdagen föreslå de
närmare redaktionsförändringar i reglementet för riksbankens styrelse och
förvaltning, hvilka må varda en följd häraf.

Stockholm den 30 januari 1892.

Gullbr. Elowson.