Motioner i Andra Kamma,ren, N:o 118

Motion 1891:118 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kamma,ren, N:o 118.

N:o 118.

Af herr J. Alldersoil i Tenhult, om nedsättning i anslagen
under tredje lmfvudtiteln. „

Vid 1889 års riksdag föreslog jag, att tredje lmfvudtiteln skulle
nedsättas från 613,800 till 500,000 kronor. Med anledning häraf beslöt
en stark majoritet af statsutskottet, i enlighet med de åsigter som utskottet
flera gånger förut uttalat om önskvärdheten af en nedsättning
af utgifterna under denna hufvudtitel, att hemställa, det Riksdagen måtte
hos Kongl. Magt anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillse, om ej nämnda utgifter
kunde minskas. Mot denna utskottets hemställan antecknade sig
såsom reservanter blott hälften af Första Kammarens ledamöter i utskottet,
hvarjemte der fans en då osynlig reservant, som först i kammaren
g-af sin mening till känna. Men när ärendet förekom till afgörande i
Första Kammaren, inträffade det oväntade förhållandet, att ingen af dem,
som jemte Andra Kammarens samtlige utskottsledamöter beslutit ofvannämnda
hemställan, yttrade sig till försvar för, men väl en af dem frånsade
sig alla »sympatier» för densamma, hvarpå den blef afslagen. I
Andra Kammaren blef utskottets hemställan utan votering godkänd.

Vid sistlidet års riksdag framlades såsom motion den af statsutskottet
1889 föreslagna hemställan till Kongl. Maj:t, och vardt den af
statsutskottet förordad, denna gång likväl mot ett ökadt antal reservanter
från Första Kammaren. När ärendet föredrogs i kamrarne, blef
skrifvelseförelaget i Andra Kammaren, der ingen ledamot af regeringen
motsatte sig detsamma, utan diskussion bifallet, hvaremot det i Första
Kammaren, der ingen ledamot af statsutskottet försvarade detsamma,
blef afslaget.

Jag skall med anledning af det sätt, hvarpå förslaget tvenne gån -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118. 9

ger behandlats af Första Kammaren och den ena gången af regeringen,
här endast anmärka, att det för dem, som önska indragning af
onyttiga statsanslag, numera tydligen vore lindrigast sagdt ändamålslöst
att ännu en gång beträda samma väg som 1889 och 1890. Ett skrifvelseförslag
om nedsättning af anslagen till tredje hufvudtiteln, hvilket
man unnar en majoritet i statsutskottet, endast för att sålunda afvärja
en direkt nedsättning, och om hvilket man vet och beräknar att det
skall blifva af Första Kammaren begrafvet, kunna Andra Kammarens
statsutskotts ledamöter ej vidare föreslå eller Andra Kammaren godkänna,
utan att göra sig till medspelande i en komedi, som redan har
räckt tillräckligt länge. Hvad man vinner på öfverdrifven hänsynsfullhet,
har nu tillräckligt visat sig.

Af det till denna Riksdag framlagda budgetförslaget finner man,
att ministern för utrikesärendena icke ansett sig böra föreslå indragning
af någon enda beskickning. Man kan derför ej annat än med synnerligt
intresse i hans motivering eftersöka de vigtiga eller åtminstone
något så när antagliga skäl, som i herr ministerns tanke påkalla, att
Sverige-Norge underhålla beskickningar i Nederländerna, Belgien, Italien,
Osterrike-Ungern och Turkiet.

Om behofvet af eu svensk-norsk beskickning i Nederländerna och
Belgien har herr ministern alls ingenting yttrat, hvilken tystnad torde
få uttydas såsom ett indirekt medgifvande, att ett sådant behof icke
existerar.

Hvad Italien angår, yttras visserligen, att de förenade rikenas handels-
och sjöfartsförbindelser med detta land påkalla en svensk-norsk
beskickning derstädes, alldenstund ett häfdvunnet bruk medför, att uppkommande
internationella frågor Mcke utan ömsesidig öfverenskommelse
kunna handläggas på annat sätt än genom beskickningar». Härmed har
emellertid herr ministern angifvit den allra lämpligaste utväg att befria
budgeten från kostnader för legationen i Rom, nemligen en öfverenskommelse
med italienska regeringen.

Såsom skäl för bibehållande af beskickningen i Wien andragas
några icke rätt tydligt uttryckta högpolitiska skäl, som man skulle finna
giltiga, om Sverige-Norge vore en stormagt med vilja och förmåga
att taga någon del i det slags frågor, som herr ministern antyder, eller
om de förenade rikena vore den österrikisk-ungerska monarkiens nära
granne, men som — då ingen af dessa förutsättningar eger rum, och
då icke heller några slags kommersiella intressen kunna, såsom i fråga
om Italien, med ens något sken af fog åberopas — förefalla såsom ett
mindre lyckligt försök att med sväfvande talesätt skyla bristen på håll Bih.

till Rilisd. Prof. 1891. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 18 Käft. ''2

10 Motioner i Andra Kammaren, K:o 118.

bara grunder. Det verkliga skälet skymtar emellertid fram i den uttalade
farhågan, att indragningen af legationen i Wien skulle medföra
motsvarande åtgärd från Österrike-Ungerns sida. Då emellertid intet
statsintresse härigenom lärer kunna i minsta mån skadas, får man väl
ock erkänna, att utgifterna för legationen i Wien endast motiveras af ett
hofetikettsintresse.

Slutligen, hvad beträffar beskickningen i Konstantinopel, torde till
en början få anmärkas, att den omständigheten, att under år 1889 ett
antal af »129 ångfartyg, deraf 118 norska, två gånger passerat Konstantinopel
på väg till och från Svarta hafvet», icke eger synnerlig betydelse,
då Norges storting uttalat sig för indragning af denna beskickning.
På samma gång herr ministern upplyser, att Danmark, Portugal
och Schweiz ej underhålla beskickningar i Turkiet, ehuru de der »hafva
intressen» att bevaka, utan uppdragit vården om den åt andra magters
dervarande beskickningar, anmärker han att svensk-norska beskickningens
göromål äro allt för talrika, för att deras anförtroende åt någon
annan beskickning skulle kunna ifrågasättas. De meddelade uppgifterna
utvisa emellertid att dessa göromål äro så enkla, att deras förmenta talrikhet
icke lärer kunna anföras såsom ett afgörande skäl mot en anordning,
som de tre nämnda länderna funnit lämplig.

Till försvar för det förhållandet, att Sverige-Norges utrikesbudget
upptager väsentligt högre aflöningar för åtskilliga befattningar, än
man i andra »med Sverige likstälda länder» ansett behöfliga, anmärker
herr ministern att hos oss de personer, som egna sig åt den diplomatiska
banan, vanligen icke ega någon större förmögenhet. Denna anmärkning
innebär naturligtvis — ty eljest skulle den i detta sammanhang
sakna all verklig mening — att förhållandet är motsatt i andra
länder. Kan verkligen en sådan antydan, att andra med SverigeNorge
»likstälda» magter låta sina diplomatiska representanter af egna
tillgångar fylla bristen i en otillräcklig aflöning, få gälla för en utredning,
lämplig att läggas till grund för svenska Riksdagens beslut i en
budgetfråga? Jag kan icke tro, att ett så lösligt resonnement bör väga
mer an de uppgifter, som herr ministern meddelar (sid. 20) om de till
Belgiens, Danmarks, Nederländernas och Portugals sändebud i London,
Paris och S:t. Petersburg anslagna aflöningar, hvilka äro betydligt lägre
än aflöningarna till Sverige-Norges sändebud i de nämnda tre hufvudstäderna.

Medan vidare Sverige-Norges sändebud i Köpenhamn, der lefnadskostnaderna
torde vara billigare än i de flesta öfriga hufvudstäder
i Europa, är aflönadt med 36,000 kronor, åtnjuta, enligt hvad herr mini -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

11

stern meddelar (sid. 14) de flesta magters sändebud i det dyrare Stockholm
lägre aflöning (lön och hyresersättning),

Nederländernas ...

Portugals ...............

Belgiens ..................

Danmarks ...............

Österrike-Ungerns
Förenta staternas
Italiens....................

18.000 kronor

20.000 »

20,160 »
24,000 »

26,100 i)

27,975 )>

29,520 »

under det stormagterna Frankrike och Tyskland bestå sina sändebud i
Stockholm samma aflöning (36,000 kronor), som svensk-norska sändebudet
i Köpenhamn åtnjuter. De anförda siffrorna torde tillräckligt motivera
den åsigten, att aflöningen för de förenade rikenas sändebud i
Köpenhamn, om befattningen anses böra bibehållas, bör kunna nedsättas
med åtminstone en tredjedel af det nuvarande beloppet.

Då de skäl för bibehållande af beskickningen i Wien och Konstantinopel,
som herr ministern anfört till bemötande af Norges stortings
beslut, förmodligen äro de starkaste som kunnas uttänkas, men
icke dess mindre synas mig vara mycket svaga, och då de två nämnda
posterna nu äro blott provisoriskt tillsatta, så föreslår jag,

l:o att Riksdagen, under uttalande af sin åsigt,
att beskickningarne i Wien och Konstantinopel böra
indragas, nedsätter utrikesdepartementets budget med
den på Sverige belöpande andelen af kostnaden för
dessa tvenne beskickningar.

Då vidare den fullständiga obehöfligheten af en beskickning i
Nederländerna och Belgien torde få anses hafva blifvit af regeringen
erkänd, och då det ändamål, för hvilket beskickningen uti Italien nu säges
vara till, kan vinnas lika väl på ett annat, af herr ministern för utrikes
ärendena angifvet sätt, så föreslår jag,

2:o att Riksdagen beviljar den i anslaget till ministerstaten
ingående summa, som motsvarar Sveriges
andel i kostnaden för beskickningarna i Nederländerna,
Belgien och Italien, under vilkor att vid uppkommande
ledighet befattningarna icke åter besättas,
förrän Riksdagen dertill lemnat sitt bifall.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

Då den kongl. propositionen meddelar uppgifter, som synas utgöra
synnerligen talande skäl för en reduktion af aflöningen till sändebuden
i S:t Petersburg, Köpenhamn, London och Paris, och då liknande
åtgärd bör kunna vidtagas med aflöningen för sändebudet i Berlin —
vilken uppgår till 48,000 kronor, under det Danmarks dervarande
ändebud med samma rang kan nöja sig med 32,000 kronor — så forell
jag,

3:o att Riksdagen i afseende å anslagen för beskickningarna
i de nämnda fem hufvudstäderna besluter,
att den i anslaget till ministerstaten ingående
summa, som motsvarar Sveriges andel i aflöningen för
sändebuden i de nämnda fem hufvudstäderna, beviljas
under vilkor, att vid uppkommande ledighet befattningarna
ej definitivt återbesättas, förrän Riksdagen
fattat beslut om aflöningsbeloppen.

Då slutligen hos oss de anledningar icke förekomma, som i vissa
andra länder ansetts påkalla hemliga fonder, så föreslår jag,

4:o att Riksdagen, med tillkännagifvande att den
icke funnit skäl att vidare förnya sitt bemyndigande
för Kongl. Maj:t att, utan den eljest för statsmedels
användning stadgade redovisning, till s. k. hemliga
utgifter disponera någon del af tredje'' hufvudtitelns
anslag, nedsätter tredje hufvudtiteln med Sveriges
andel af det till hemliga utgifter hittills disponerade
belopp.

Stockholm den 28 januari 1891.

J. Anderson

från Tenhult.