Motioner i Andra Kammaren, N:o 117

Motion 1893:117 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

''u rjinii surt ri{vf i ;:ohi

i-i ,fi«

fil

• >!

N:o 117.

Af grefve H. E. G. Hamilton, om ändrad lydelse af
9 kap. 1 § giftermälsbalken.

De kraf på större sjelfständighet för den gifta qvinnan, som en senare
tid medfört och måste medföra, då lagstiftningen gjort så mycket för
den ogifta qvinnans frigörelse, har den svenska civil-lagstiftningen med den
vaksamhet, som alltid utmärkt densamma, i någon mån tillgodosett, i det att
genom kongl. förordningen den 11 december 1874 blifvit stadgadt, att hustru
eger råda öfver hvad hon genom eget arbete förvärfvar äfvensom öfver henne
enskildt tillhörig egendom, så framt genom äktenskapsförord blifvit bestämdt,
att egendomen skall vara från mannens förvaltning undantagen eller sådant
blifvit stadgadt genom gåfva eller testamente. Sedermera hafva åtskilliga
förslag blifvit framstälda till vidare fortgående på den beträdda vägen, utan
att dock leda till lagstiftning i ämnet. Så har man föreslagit än upphörande
af egendoms-gemensamheten emellan makarna och upphäfvande af
mannens målsmansrätt, än utvidgande af den samma till egendom, som enligt
nu gällande lag icke är gemensam. Betydelsefullt är bland dessa förslag
det, som år 1884 antogs af Riksdagen men icke vann Kongl. Maj:ts
godkännande. Enligt detta förslag skulle hustru ega att råda öfver henne
tillhörig enskild egendom, utan att sådant behöfde genom äktenskapsförord
bestämmas. Emellertid skulle äfven enligt detta förslag äktenskapsförord i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

7

de flesta fall erfordras för att afgöra hvad som skall anses för hustruns
enskilda egendom, tv, såsom bekant, äx enligt gällande lag all egendom
gemensam, undantagandes ärfd eller före äktenskapet förvärfd fast egendom
på landet och sådan egendom, som genom gåfva eller testamente införts till
ena makan med vilkor, att den skall tillhöra honom eller henne enskildt.
Kändt är, att äktenskapsförord sällan upprättas. Den utväg, som anvisades
genom 1874 års förordning, har följaktligen blifvit i mycket ringa mån
anlitad. Det synes mig derför, som, derest man vill tillgodose de berättigade
fordringarne på ökad sjelfständighet för den gifta qvinnan, sådant
kan, utan att grunderna för lagstiftningen i detta ämne väsentligen rubbas,
dock på ett verksamt sätt ske derigenom, att man fortgår på den väg,
hvarpå man inslagit år 1874, nemligen sålunda, att hustrun berättigas råda
öfver all egendom, som hon inför i boet eller som under äktenskapet tillfallit
henne genom gåfva eller testamente, utan att sådant behöfver genom
äktenskapsförord föreskrifvas. Detta öfverensstämmer med den särskilda
mening, som inom nya lagberedningen yttrades vid dess förslag angående
äkta makars egendomsförhållanden af herr presidenten K. J. Berg och som
i sina hufvuddrag gick ut derpå, att hvardera makan råder öfver den egendom,
han infört i boet, men att öfver hvad som under äktenskapet förvärfvas
mannen råder.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 9 kap.
1 § giftermålsbalken skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Sedan man och qvinna sammanvigda äro, då är
han hennes rätfe målsman och eger söka och svara för
henne, utom hvad angår egendom, som är från hans
förvaltning undantagen: hustrun följe ock mannens stånd
och vilkor.

Öfver egendom, som hustrun infört i boet eller som
under äktenskapet tillfallit henne genom gåfva eller
testamente med vilkor att den skall enskildt tillhöra
henne, så ock öfver afkomsten af sådan egendom, råder
hustrun, der ej, hvad angår egendom, som är gifven
genom gåfva eller testamente, annorlunda blifvit om
förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget
arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 118.

Jag anhåller om remiss till lagutskottet och att, derest utskottet skulle
finna mitt förslag påkalla ändring äfven af andra lagrum än det ofvaunämnda,
utskottet ville dertill framställa förslag.

Stockholm den 28 januari 1893.

Hugo E. G. Hamilton.

tf:o 118.

Af grefve H. E. G. Hamilton., om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om tillämpning af vissa grundsatser
vid ifrågasatt revision af bevillningsförordningen.

I skrifvelse till Konungen den 27 nästlidne november har Riksdagen
framhållit, att det starkare anlitande af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den af regeringen vid urtima riksdagen framlagda
finansplanen skall komma att ega rum, enligt Riksdagens åsigt oeftergifligt
förutsätter en revision af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte
så väl att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt från regeringens
sida antydts, åvägabringa eu mera likformig tillämpning af förordningen
samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande
eger rum träffa vissa inkomstarter.

Att Riksdagen vid denna framställning, oaktadt den påyrkade revisionen
med fullt skäl betecknades såsom en oeftergiflig förutsättning för finansplanens
genomförande, likväl icke för densamma satte eu mera omfattande uppgift,
berodde utan tvifvel uteslutande på den vid urtima riksdagen i så många
fall skarpt framträdande önskan att undvika alla spörsmål, som möjligen
kunde föranleda olika beslut i kamrarne, och lär för den skull ingalunda
kunna tolkas så, att Riksdagen genom ofvan återgifna allmänna uttalanden fullgtändigt
angifvit sin uppfattning rörande syftemålet med nämnda revision.