Motioner i Andra Kammaren, N:o 117

Motion 1892:117 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

N:o 117.

Af herr G. EIOWSOII, om införande i reglementet för riksgäldskontoret
af bestämmelser i syfte att befrämja spridning
inom landet af svenska statens obligationer.

På senare tiden har såsom bekant landet haft känbara olägenheter
af en ogynsam betalningsbalans, hvartill kommer, att landets guldkassa
är i allmänhet temligen svag. Onekligt torde vara, att detta har sin
grund dels deruti, att vår export icke kunnat uppdrifvas i lämpligt förhållande
till våra inköp, dels i den omständigheten att de annuiteter,
hvilka vi skola betala till utlandet för der upptagna lån, äro rätt ansenliga.
Upplåningen må visserligen hafva varit ekonomiskt välgörande, men
i alla fall tynga ränteliqviderna och amorteringarna på vår betalningsbalans
till utlandet.

Af synnerlig vigt är det emellertid att icke förvexla begreppen statsskuld
och nationalskuld. Att staten har stor skuld, kan ej vara någon
skada, för så vidt fordringsegarne befinna sig ibland dess egna medborgare.
Annuiteterna å inhemska statslån förorsaka nemligen en cirkulation af
värden inom landet. Intet bortföres. Vinsterna af produktionen och utvecklingen
stanna qvar bland landets egna söner. Helt annorlunda gestaltar
sig saken, när nationen är gäldenär hos utländingen. Då afbetalningar
och räntor skola erläggas till utlandet, fordras guld eller sådana
handelsvaror, som på verldsmarknaden äro fullt kuranta.

Visserligen kan man säga, att en, om ock ringa, ansats till en omflyttning
af vår statsskuld från utlandet till inhemska kapitalister blifvit
gjord derigenom att nya lån företrädesvis uppläggas i kronor. Detta torde
dock icke vara nog för att få låneförskrifningarna att stanna qvar inom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

5

landet. Dertill fordras äfven att erhålla fast placering, och en bättre
sådan än obligationernas spridning bland småfolket gifves för visso icke.

Härför bär dock högst litet blifvit åtgjord t. Ja, tolket i allmänhet
bär ej något begrepp om, hvad eu obligation är. Ovedersägligen är detta
ett ledsamt sakförhållande, ty säkert skulle det vara af stor uppfostrande
betydelse i ekonomiskt hänseende, om folket finge lära sig att sjelf förvalta
sina besparingar och välja placeringen af desamma. Nu vet man
vanligen ej af annat än att lemna sina penningar till bankerna eller sparbankerna.

Fransmännen hafva på ett lysande sätt dokumenterat sig i fråga om
ordnandet af sina ekonomiska förhållanden, och deras exempel böra vi i
det fallet söka efterfölja, så långt vi kunna. I Frankrike är kännedomen
om hvad en statsobligation är mycket spridd, och det är ganska vanligt,
att dylika värdepapper egas af småbönder, arbetare och tjenare.

Hos oss åter torde statens obligationer med yttersta svårighet komma
att bana sig väg till den stora massan af folket, så länge de till försäljning
utbjudas på sätt hittills egt rum. Ty som bekant tillgår det så, när
riksgäldskontoret vill afyttra obligationer, att eu viss dag och timme tillkännagifves,
på hvilken teckning af andel i det ifrågavarande lånet kan
ske i Stockholm. Uppenbart är, att den stora allmänheten icke kan begagna
sig af detta tillfälle, då teckningen sker på en för de flesta aflägsen
ort.

För att göra statens obligationer kända och spridda hos folket lärer
det vara nödigt, att de i mindre partier finnas till salu hela . året om på
flera ställen inom landsorten. Detta skulle kunna ske genom samverkan
mellan riksbanken och riksgäldskontoret. Tid efter annan inrättas nya
afdelningskontor af riksbanken, hvilka inom en ej allt för aflägsen framtid
torde hafva utgrenat sig till hvarje län. Obligationsförsäljningen kunde
derför lämpligen ske genom riksbankskontoren, som också borde tillhandagå
allmänheten med inlösen af räntekuponger och utlottade obligationer.
Genom en dylik verksamhet skulle riksbankens afdelningskontor i än högre
grad blifva till gagn för landet.

Nu är det visserligen så, att riksbanken sjelf drifver depositionsrörelse.
Därför skulle någon kunna invända, att nämnda rörelse möjligen
blefve hämmad genom den ifrågasatta obligationsförsäljningen. Härpå
svaras, att det säkert under de första åren skulle gå mycket smått med
försäljningen af obligationer, enär det fordras tid för att göra dem kända
och eftersökta af småkapitalisterna. Dessutom torde riksbankens eget kapital,
som år för år ökas, komma att blifva för banken tillräckligt. Då, såsom
kändt är, riksbanken betalar eu relativt låg depositionsränta, hvaraf

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

följden blifvit, att dess depositioner äro en obetydlig bråkdel af de enskilda
bankinrättningarnes tillsammans, så häntydes ock härigenom, att upplåning
anses för riksbanken obehöflig.

Om obligations försäljning, så som nu blifvit ifrågasatt, pröfvas kunna
ega rum, lärer emellertid vara nödigt bestämma, att den blott får försiggå
i mindre poster. Måhända skulle gränsen kunna uppdragas så, att ingen
Ange köpa obligationer till högre belopp än 10,000 kronor. Det afsedda
ändamålet, att obligationerna skulle gå ut bland småfolket och stanna der,
uppnåddes eljest icke. Ty begränsades ej summan ganska mycket, blefve
följden, att de obligationer, afdelningskontoren hade i uppdrag att sälja,
mycket snart öfvertoges af banker och kassor inom provinserna, under
det att folket finge lika litet som nu lära sig att för sina besparingar
skaffa ett säkert papper, som derjemte vid behof lätt kunde förvandlas i
penningar.

Tillfället att hos riksbankens afdclningskontor när som helst under
året kunna få köpa statsobligationer i mindre partier skulle säkerligen så
småningom till sina följder blifva af stor betydelse för den nationella ekonomien.
Helt visst skulle obligationerna, om de blefve kända af och tillgängliga
för småkapitalisterna, spridas på många händer och jemväl hos
den stora allmänheten qvarstanna.

Den kurs, hvartill eu statsobligation finge af riksbankens afdelningskontor
försäljas, skulle naturligtvis bestämmas af riksgäldskontoret. Lika
uppenbart torde vara, att riksgäldskontoret skulle ega att, der anledning
dertill förefunnes, göra meddelande om behöflig ändring af obligationernas
försäljningspris. De närmare vilkoren för redovisningen af de genom
obligationsförsäljningen inflytande penningemedlen lärer jemväl böra af
riksgäldskontoret föreskrifvas.

För att dylik spridning af obligationer inom landet må på den angifna
vägen kunna försiggå, torde icke erfordras uti reglementet för riksbankens
styrelse och förvaltning annan ändring, än som betingas af Riksdagens
medgifvande, att den föreslagna försäljningen af obligationer må
genom riksbankens afdelningskontor ombesörjas.

Då ändamålet med försäljningen af riksgäldskontorets i kronor utfärdade
obligationer genom riksbankens afdelningskontor skulle vara att
få dessa obligationer spridda inom landet, så lärer icke anledning finnas,
att afdelningskontoren utlemna dem till annan än svensk medborgare eller
svensk firma.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra får jag vördsamt
hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 117.

7

att, under förutsättning af motsvarande ändring i reglementet för
riksbankens styrelse och förvaltning,

Riksdagen behagade behagade besluta,
att sådana bestämmelser må intagas i reglementet
för riksgäldskontor et, hvarigenom tillfälle skulle beredas
en hvar inom Sverige mantalsskrifven person eller firma
att hos riksbankens afdelningskontor köpa svenska statens
obligationer i kronor till ett belopp icke öfverstigande
nominelt 10,000 kronor samt till det pris och
på de vilkor i öfrigt, som riksgäldskontoret kan finna
skäligt föreskrifva.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Vördsammast anhålles, att utskottet behagade för Riksdagen föreslå
de närmare redaktionsförändringar i reglementet för riksgäldskonteret, hvilka
må varda en följd häraf.

Stockholm den 30 januari 1892.

Gullbr. Elowson.