Motioner i Andra Kammaren, N:o 115 (Motion 1900:115 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

N:o 115.

Af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. May.t angående
inskränkning i aktiebolags rätt till förvärf af
fastighet å landet.

Då helt visst aktiebolagsinstitutionen utgjort en af de främsta driffjädrarna
för vår tids storartade ekonomiska utveckling och man dertill
känner det allt starkare framträdande begäret hos en stor del af landets
mera framstående personer att, äfven om desamma just icke
hafva några egna kapital nedlagda uti aktiebolag, ändock egna en
mycket betydlig del af sin tid för verksamhet inom sådana, möjligen
ock då denna tid väl skulle behöfvas för noggrant handhafvande af
andra _ dem anförtrodda värf, samt huru ofta man under senare årtionden
vidtagit den åtgärden att söka rädda fallfärdiga jordbruksförmögenheter
genom att låta aktiebolag öfvertaga deras spillror, och slutligen
den ganska betänkliga utveckling, affärsverksamheten och spekulationslustan
allt mera tagit att genom allehanda utvägar intvinga snart sagdt
hvarje näringsgren af någon betydenhet under aktiebolag, bör det visst
icke väcka förvåning, derest ett förslag, om ock endast afseende inskränkning
af sådana bolags rätt att förvärfva och besitta fast egendom
å vår landsbygd på många håll skall ses med ovilja och alltid komma
att röna starkt, motstånd, helst man alltför ofta synes önska förgäta,
att ett ekonomiskt uppsving, som visserligen vid god hushållning kan
upphjelpa en dålig affärsställning och förorsaka öfverfyllnad i statens
kassor någon tid, alls icke är värdt det obetingade lofpris, som från
vissa^ håll egnas detsamma, såvida dermed ej förenas ett sundt socialt
framåtskridande, och att ett sådant framåtskridande i främsta rummet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115. 5

betingar, att man ej skapar proletärer af landets befolkning i vidsträcktare
mån, än nödigt är, samt allra minst af dess sjelfständiga
j ordbrukar eklass.

Då jag emellertid fortfarande hyllar den uppfattning, jag flere
gånger tillförene inom Riksdagen häfdat, om vigten att tillse, det den
sjelfegande jordbrukareklassen inom landets alla delar ej allenast, så
vidt möjligt, bibehölles oförminskad, utan att dess tillväxt äfven främjades
af statsmagterna, samt vågar tro, att Riksdagens uttalanden i sina
skrivelser till Kongl. Maj:t af den 14 maj 1891 och 11 maj 1894
hufvudsakligen åsyftat just detta och icke uteslutande bildandet af en
bofast arbetareklass, äfvensom håller på lagbudet, det utländsk undersåte,
som icke erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att
utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i riket,
och dessutom anser för alldeles orimligt, att allt större delar af sjelfva
landet utan vidare få öfvergå till personligen oansvarige egare, samt
att ett af statsmagternas förnämsta åligganden borde vara att tillse,
det den stora massan af nationen icke — vare sig genom öppna eller
förtäckta medel — utsättes för magtmissbruk från ett fåtals sida, om
än detta fåtal skulle bestå af mycket påpassliga, snillrika och fyndiga
personer, må det ursäktas mig, att jag å nyo tager Riksdagens uppmärksamhet
i anspråk för de sociala och måhända äfven politiska faror,
hvilka helt visst äro förknippade med fastighetsaktiebolagsväldets hastiga
tillväxt inom största delen af vår landsbygd.

Aktiebolagsinstitutionen har alldeles icke fört utvecklingen fram
mot det med århundradets frihetssträfvanden enligt uppgift åsyftade
målet — proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgarklassernas
ökning inom samhällena — utan tvärt om verkat i alldeles
motsatt rigtning, i det den genom samlade kapital skapade storindustrien
förlamat eller alldeles krossat den mindre industrien och handtverkerierna,
hvarigenom ock betydlig inskränkning i de personliga
arbetsgifvarnes antal uppstått och allt större arbetareskaror hopats på
några fåtal platser för utförande af arbeten åt nära nog oansvariga och
okända arbetsgivare, hvarjemte samma institution i hög grad möjliggjort
en massa mer eller mindre sunda och redbara affärer, hvarigenom
kapitalen samlats på allt färre händer. Men då densamma ändock utgjort
den kanske förnämsta orsaken till vår tids storartade utveckling
i fråga om industri, kommunikationer och dylikt samt blifvit nära nog
oumbärlig vid sådana företags åvägabringande af större omfattning,
och då den ej, tillämpad för sådana ändmål, så för all framtid kan
klafbinda allt och alla inom stora delar af landet som de aktiebolag,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

hvilka ega större jordegendomar, lär man nödgas finna sig deruti, att
aktiebolag komma att finnas och nybildas för idkande af industriel
rörelse, kommunikationsleders åvägabringande och trafikerande och
dylikt. Deremot synes mig aktiebolags rätt till besittning och förvärf
af jordegendom af större omfattning innebära så ytterst betänkliga
faroi för svenska folkets framtida väl och oberoende af främmande inflytande,
att densamma åtminstone ej borde få tillgodonjutas Titan föregången
pröfning af rådande förhållanden och Kongl. Maj:ts derefter
lör hvarje särskildt fall dertill lemnade medgifvande samt i regeln
endast till den omfattning, som finnes erforderlig till byggnadstomter
för industriel verksamhet, kommunikationsleder, upplagsplatser och dylikt,
ty just såsom innehafvare af större jordegendomar blifva aktiebolagen,
särskildt för ett litet och svagt land som vårt, så synnerligen
farliga genom sin kosmopolitiska karakter och permanens eller deras
egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer
och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga
skogsprovinser dess reellaste tillgångar: skogarna, men tvifvelsutan kan
man våga påstå, att det varit dessa bolag, hvilka gått i spetsen för
att afhända samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet,
helt visst i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all
framtid; och den sorgliga gång, utvecklingen i följd deraf tagit inom
stora delar af orterna norr om Venern och Mälaren, nemligen att större
delen af den förutvarande arbetsamma, förnöjda, varmt fosterländska
och jemförelsevis lyckliga allmogeklassen i dessa gamla svenska landsbygder
inom några få årtionden nedsjunkit till i bästa fall arrendatorer
och hufvudsakligen till vanliga daglönare, kan väl icke stämma öfverens
med den utveckling, vår tid kräfver. Och ehuru säkerligen skogsafverkningen
der icke skulle hafva forcerats så, som under senare årtionden
varit fallet, derest icke mägtiga in- och utländska konsortier
omhändertagit densamma samt derför ock inbringat mindre, än den nu
gjort, torde . tvifvelsutan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt land
skulle haft vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps
skogar och jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och denna
lemnats erforderligt bistånd för flottleders iordningställande m. m., då
den allt framgent kunnat genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra
sig ständiga skogsinkomster och dymedelst förblifvit i stånd att
förkofra sina jordbruk, bryta bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis
lyckligt lil i egna hem, än det vi vunnit genom de storartade
företag, hvarigenom denna allmoge allt för ofta nödgats sälla

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

sig till det stora arbetareproletariat, hvilket jemte några förvaltare,
köpmän och tjensteman tyckes komma att inom kort nära nog uteslutande
utgöra befolkningen inom stora delar af ifrågavarande landskap.

Det är för visso ganska betänkligt, att redan nu några åtgärder
knappast kunna vidtagas för främjande af den sjelfegande hemmansegareklassens
bibehållande och tillväxt inom de stora områden af vårt
land, hvarest aktiebolag hunnit slå under sig nära nog all enskild jordegendom,
emedan sådana bolag ju äro tillförsäkrade eganderätt till
sina gods för all framtid, och vi helt visst skulle komma att sta oss
slätt, derest vi — till landets båtnad — sökte åvägabringa ändringar
uti de förmåner, vår bolagslagstiftning beredt utländska undersåtar tillfällen
att i allt vidsträcktare mån under senare tider här förvärfva.

Då dessutom allt tyder derpå, att, derest aktiebolags förvärf af
jordegendom i riket icke hejdas af stormagterna, dessa bolag efter
hand ej allenast skola slå under sig all enskild jordbruksfastighet af
värde inom våra egentliga skogsprovinser, utan äfven vida mera, än
hittills varit fallet, sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrland,
Dalarne och Vermlands gränser och äfven der föröda den fria allmogen,
synes mig så mycket angelägnare att utan uppskof vidtaga åtgärder för
att bevara den svenska jorden för Sveriges folk, emedan helt visst endast
härigenom en någorlunda talrik sjelfständig lxemmansegareklass i
längden kan ega bestånd i vårt land; ty sannerligen den s. k. egnahems-frågan
allena — allra minst sådan den numera artar sig — kan
främja detta syfte, änskönt den väl är egnad att i vidsträckt mån gagna
fastiglietsaktiebolagen och öfriga stora arbetsgifvare.

Enligt tillgänglig statistik hafva aktiebolag under åren 1885—96
inom nedanstående län förökat sina egovälden sålunda:

inom Kopparbergs län fr. 39,288 mtl tax. t. 2,115,200 t. 69,832 mtl tax. t. 8,142,500
» Grefleborgs » » 79,463 » » » 3,571,100 » 186,064 » » » 9,493,300

» Vestemorrlands » » 176,06 7 » » » 6,408,750 » 286,195 » » • » 12,847,800

> Jemtlands » » 50,131 » » » 1,885,100 » 172,483 » » » 6,671,750

» Yesterbottens » » 25,17 9 » » » 1,101,650 » 127,600 » » » 5,894,580

3» Norrbottens » » 191,344 » » » 3,167,700 * 219,048 > » » 3,953,300

och efter 1895 hafva samma bolag inom ifrågavarande provinser lagt
under sig ytterligare stora egovidder, ehuru dessas areal och värde ej
någorlunda exakt kan uppgifvas.

Det är emellertid ej blott inom Norrland och Dalarne som aktiebolagens
jordegendom är stadd i stadig tillväxt, hvilket framgår deraf,

B Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

att denna deras egendom under åren 1880—96 ökats från i det närmaste
1,064 mantal med ett taxeringsvärde af 51,000,000 kronor till
1,640 mantal, taxerade till 81 V2 millioner inom Sveriges öfriga län och
efter 1895 hafva aktiebolagens jordförvärf äfven inom dessa fortgått
ganska raskt.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska
allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, hemmansklyfning
och jordafsöndring skulle vara egnad att delvis bäfva de missförhållanden,
som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens
hemman och skogar i våra norra län förorsakat, hvarför man der förvånades
öfver den välvilja, hvarmed denna lag emottogs af målsmän
för trävarurörelsen derstädes så väl som ock af tidningar, hvilka tyckas
stå denna rörelse nära. Ledsamt nog har jag först sent omsider fått
anledning förmoda, det välviljan mot den nya lagen i allmänhet icke
just härrörde från önskan att inom de orter, hvarest trävarurörelsen
slagit under sig nära nog all jord, som tillhörde enskilde, åter se ett
fritt och burget bondestånd uppkomma, utan fast hellre deraf, att lagen
i fråga är egnad att mildra den ovilja, hvarmed skogsbolagens tilltagande
välde numera åses, dels, såsom af aktade, opartiske män från
Norrland blifvit mig påvisadt, i stället för att främja hvad med densamma
särskildt för Norrland åsyftats, eller botandet i någon män af
de skador, ett mera än femtioårigt utrotningsarbete mot dessa bygders
allmoge förorsakat, säkerligen skall komma att verka i rakt motsatt
rigtning. I följd af den nya lagen komma nemligen spekulanter på
den qvarvarande allmogens egendomar i den ytterst angenäma ställningen
att kunna utan omvägar erbjuda de utsedda offren att behålla
hemmanens inegor och möjligen någon för skogsköparen obehöflig betesmark,
hvilka fördelar jemte en god del kontanter för den sålda skogsmarken
helt visst skola hafva till följd, att många af de i närheten af
eller inom skogsbolagens egovälden qvarvarande hemmansegare, hvilka
tillförene alldeles icke tänkt på att afyttra sina reellaste tillgångar:
skogar och betesmarker, komma att gå i fällan, utan att betänka, huru
lätt de erhållna penningarna gå dem ur händerna, eller ''huru hart när
omöjligt det är att der uppe vara oberoende jordbrukare utan skog till
afsalu. Endast detta förhållande synes mig vara skäl nog att inskrida
gent emot aktiebolagens fortsatta jordförvärf i riket. Väl vore äfven,
derest bolag och firmor, hvilka ganska visst verkat i samma olyckliga
rigtning inom våra norra län som aktiebolagen, ginge litet varsammare
till väga mot småbönderna der uppe, än hvad kanske ofta hittills
varit fallet, men den faran är åtminstone icke till finnandes i fråga om

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

dem tillhörig jordegendom, att densamma, såsom det kan vara fallet
med aktiebolags gods, nära nog kan anses frånhänd Sveriges folk för
all framtid; ty firmor och bolag upplösas ju ganska lätt, hvarvid deras
jordegendom byter egare.

Att inom våra skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att
kunna förvärfva egna hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen
finnas, är ju lika vigtigt, som att sådant sker i öfriga delar af landet,
och för detta ändamål lär den nya lagen helt visst komma att visa sig
gagnelig. Men, i likhet med Konungens befallningshafvande i Norrbottens
län, vågar jag antaga, att skogsaktiebolagen skola finna med
sin fördel förenligt att för all framtid söka från odling och kultur undanhålla
de ofantliga odlingsbara områden, hvilka i allmänhet äro till
finnandes inom deras egovälden. Skulle likväl några försäljningar af
odlingsmarker från sådana bolags gods ifrågakomma uppe i våra nordligaste
län, håller jag före, att dylika jordupplåtelser, såsom helt visst
blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu och tillräckliga beten,
lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig hemmansegareklass
derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som om staten i och för
främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara jordbitar utan
skog öfver husbehof och utan beten till hugade spekulanter; ty beröfvad
möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat våra
norra provinsers allmoge till ersättning för ett kärft klimat och en
mången gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,
skall en sådan sjelfegande befolkning inuti landet långt från
arbetscentra icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden,
som den vore af hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad
än s. k. lösa arbetare, samt helt underkastad närmaste skogsegare för
hvad den för sin utkomst komme att behöfva utöfver hvad jordbruket
der uppe kunde afkasta.

Men utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska
tillbakagång, som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren,, finnes
ett annat kanske ännu vigtigare skäl emot deras jordförvärf i riket,
nemligen det, att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat
hålla någon kontroll deröfver, redan öfvergått till utländingar och än
mera när som helst kan blifva utländsk egendom, om ock bolagen fortfarande
kallas svenska. Man bör nog icke ställa sig likgiltig emot det
oerhörda inflytande på såväl politiska som kommitnala val och angelägenheter,
utländingar såsom jordegare i stor skala kunna utöfva i ett
så litet och svagt land som vårt; det är ju ock bekant, att vi redan
mer än en gång måst »stoppa pipan i säcken», fastän vi ostridigt haft

Bih. till Riksd. Prot. 1000. 1 Rami. 2 A/d. 2 Band. 24 Iläft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

rätten på vår sida, i tvister med stormagters undersåtar, som här i
riket drifvit rörelse.

Vi offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens inträngande
i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru
allt större sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelf va
grunden för vår tillvaro som fri stat, måhända för all framtid frånhändas
Sveriges folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna
utgöras af affärsmän, tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant
vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska talande
skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva jordegendom
i riket, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så kunna
desamma enligt min tanke icke i någon mån motväga de faror för vår
sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med
aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land, hvarför
jag vördsamt hemställer,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke, till tryggande af vårt lands sunda utveckling
och vårt oberoende af främmande inflytande,
inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf af fast
egendom å vår landsbygd finnes erforderlig, och att,
derest Kongl. Maj:t pröfvar så vara fallet, Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag
till lagstiftning härför.

Stockholm den 27 januari 1900.

E. Åkerlund.