Motioner i Andra Kammaren, N:o 115 (Motion 1896:115 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

tf:0 115.

Af herr A. Petri, om skrifvelse till Kongl. May.t rörande ändring
i kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den
18 juni 1864,

Sedan längre tid tillbaka har handels verksam heten i vårt land kommit
på sådana afvägar och i sådana abnorma förhållanden, att den numera ej
i allmänhet kan bereda sina utöfvare deras uppehälle. Detta sorgliga förhållande
har nödvändigtvis framkallat tankar på och undersökning af de
orsaker, som kunna föranleda de svårigheter, hvaraf denna näring nu lider,
och de utvägar, som möjligen finnas till olägenheternas afhjelpande.

Granskar man den tidpunkt, då klagomålen öfver handelns försämrande
först började afhöras, så finner man, att den inträffade kort efter år 1864,
då förordningen angående utvidgad näringsfrihet utfärdades, och man torde
ej misstaga sig, då man anser, att denna förordning är, om ej den enda,
dock den hufvudsakligaste orsaken till öfverklagade förhållandet, derigenom
att den beredt allt för stor lätthet för hvem som helst att kasta sig på näringarna,
synnerligast på handeln, och genom eu liejdlös, förnuftsvidrig och
oärlig konkurrens förderfva både yrket, sig sjelfva och — det värsta af
allt — äfven öfrige, ärlige yrkesidkare.

Före 1864, med då gällande förordningar, hörde man sällan sådana
klagomål, som nu påpekats, och de fall, som i detta hänseende då inträffade,
voro att betrakta såsom undantag, i stället för att de tyvärr nu nästan
äro regel.

Den nya förordningen af 1864, som nog delvis var af behofvet påkallad,
tog dock steget alldeles för långt ut, och den obegränsade frihet, som
då lemnades, har för handel och näringar blifvit mycket ödesdiger.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 22 Haft. (N;is 115 122.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

Klagomålen derutöfver hafva också från tid till tid blifvit allt starkare
och hafva ofta blifvit offentligen uttalade, ehuru någon ändring hittills ej
vunnits.

Jag anser derför, att en ändring af vår handelslagstiftning med någon
inskränkning i den nu allt för långt utsträckta friheten, som urartat till
sjelfsvåld, är i hög grad af behofvet påkallad, och beder få påpeka nu gällande
bestämmelser, hvaruti ändring enligt min åsigt bör ega rum.

I förordningen af den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,
§ 2, stadgas:

För rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor i bod
eller från annat upplagsställe, eller att, med biträde af annan än
hustru och hemmavarande barn, till afsalu tillverka fabriks- och
handtverksarbeten, eller såsom yrke utöfva annan handtering, fordras
såsom vilkor att hafva god fräjd samt råda öfver sig sjelf
och sin egendom.

Denna paragraf med sin alldeles för stora frihet torde vara en hufvudsaklig
anledning till att handel och näringar nu kommit på sned, och att
yrkesidkarnes anseende på ett betänkligt sätt sjunkit.

Hur friheten missbrukas, har jag här ofvan antydt, och vill derför nu
endast ytterligare framhålla, huru eu massa personer, utan den ringaste
kompetens octi utan tillgångar, ofta endast för att undvika ett i deras ögon
besvärligare kroppsarbete, anmäla sig till drifvande af handel, erhålla varor
på kredit, sälja dem till underpris, endast för att lefva för dagen, göra så
konkurs och bedraga sina fordringsegare, få ofta ackord och börja samma
lek om igen med samma resultat.

Om olyckan endast drabbade gäldenären sjelf och dem, som lättsinnigt
lemnat honom kredit eller iklädt sig borgensförbindelser, vore derom intet
att säga, men så är tyvärr ej förhållandet: den vårdslöse skadar och ruinerar
öfrige, redbara köpmän på platsen, livilka, då de ej kunna eller vilja
sälja till förlustbringan de priser eller leverera dåliga varor, se sina kunder
försvinna, sin rörelse hämmad och sig sjelfva bragta till undergång.

För att i någon mån hämma dessa olägenheter, böra enligt mitt förmenande
vissa kompetensvilkor för utöfvande af handel föreskrifvas, och
deribland i första rummet kunskap i bokföring. Lagen säger visserligen
nu, att handelsböcker skola föras, och stadgar straff, der sådant underlåtes,
men det är bekant, hur detta tillämpas eller rättare sagdt icke tillämpas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

Ett flertal köpmän, synnerligast detalj- och landthandlande, hafva ej den
ringaste aning om bokföring och kunna således ej kontrollera sin egen
ställning. De begå derför ofta medvetet grof vårdslöshet mot sina fordringsegare,
och om de någon gång, man kan nästan säga undantagsvis, härför
åtalas, så svaras merendels, att de handlat af okunnighet och således ej
böra straffas. Lagstadgandet är nu att likna vid en dold fälla, och sådant
kan ej vara lämpligt.

Ett annat vilkor, som jag anser skulle medföra stor nytta, icke allenast
för handelsverksamheten, utan äfven för den stora allmänheten, vore, att
den, som å landet vill börja handel, skall förete bevis om tillstånd dertill
af vederbörande kommunalmyndighet.

Kändt torde vara, huru landthandeln på senare tider tilltagit, till föga
fromma för befolkningen, som derigenom föranledes till betydligt större varukonsumtion,
än eljest vore behöfligt, och derjemte ofta inledes i borgenseller
andra förbindelser, tunga nog att honorera.

Jag är öfvertygad, att här ofvan angifna olägenheter inses äfven af
många, som ej tillhöra handelsklassen, och som bevis härpå beder jag få
anföra, dels att då frågan om kunskap i bokföring på grund af enskild
motion förevar i Andra Kammaren vid sistlidna års riksdag, framstälde
herr Svvartling förslag,

»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, om
möjligt redan till nästa riksdag, täcktes framlägga förslag till
sådan ändring af kongl. förordningen den 18 juni 1864, angående
utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande af
handel eller annan rörelse, som är af den omfattning, att böcker
deröfver enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor stadgas, att
den sökande skall styrka sig ega erforderliga insigter för verkställande
af den i lag föreskrifna bokföring»,

hvilket förslag vid votering biträddes af 72 af kammarens ledamöter;

och dels det yttrande, som förekommer i af statistiska centralbyrån
utarbetade sammandraget af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser
för 1886—1890, sid. 77, der det säges:

»Enligt nyss meddelade öfversigt funnos på landsbygden 14,922
handlande, hvilket motsvarar 1 på 261 personer af medelfolkmängden
eller något större proportion än år 1885, då förhållandet

Motioner i Andra Kammaren, N\o 115.

var som 1 till 286. Den affärsverksamhet, som häraf representeras,
nemligen landthandeln, är i nu föreliggande fem årsberättelser föremål
för i det hela enahanda omdömen, som i tidigare redogörelser.
Om sålunda å ena sidan icke kan förnekas, att landthandeln i
allmänhet bereder befolkningen stor lättnad och beqvämlighet att
förse sig med sina behof, och att den på denna grund i glest
befolkade trakter är oundgänglig, så saknas likväl å andra sidan
icke anmärkningar mot det sätt, hvarpå denna handtering bedrifves,
och de olägenheter, som nästan öfver allt åtfölja densamma. Oftast
öppnas sådan rörelse af personer utan ringaste underbyggnad eller
insigt i köpmannayrket, hvilka på detta fält söka sin utkomst
hellre än genom kroppsarbete. Då de flesta derjemte sakna eget
kapital, måste de stödja sig på krediten, och denna lemnas dem
åtminstone till en början i en utsträckning, som mången gång är
egnad att väcka förvåning och som tillskyndat förlagsgifvarne,
hufvudsakligen grosshandlare i städerna, betydliga förluster, der
dessa icke blifvit betäckta genom de borgensförbindelser slägt och
vänner bland allmogen iklädt sig för handelsmannen. I många
tall är dennes bana lika kort som bedröflig, och det är, frånsedt
andra faktorer, uppenbart, att allmogens köpkraft och köplust icke
räcka till att underhålla alla dylika försöksmakare. Lika skadligt
verkar kreditsystemet på kundkretsen, hvilken derigenom lockas
att förse sig med en mängd öfverflödsartiklar och kram och indirekt
alltid får betala sin kredit genom konsumtionen af underlägsna
varor. Landthandelns ofördelaktiga inverkan på allmogens
ekonomiska och sedliga ställning har länge varit föremål för uppmärksamhet
och faller ännu mera i ögonen, sedan handelsbodar
öppnats i snart sagdt hvarenda by och ofta alldeles inpå städerna.
Om det emellertid blir den enskildes sak att tillvarataga sina
verkliga intressen, och om lagstiftningen näppeligen har någon
skyldighet att uppträda såsom hans förmyndare genom att hindra
öfverflödiga inköp och skuldsättning, så ger likväl det närvarande
förhållandet osökt anledning till önskan, att vilkoren för erhållande
af handelsrättigheter måtte skärpas. Kedan nu åligger det enligt
lag köpmannen att föra handel sböcker, och detta visserligen i det
allmännas intresse för att vid behof kunna kontrollera transaktioner,
af hvilkas redliga handhafvande andras rätt och väl äro
beroende, men denna skyldighet förlorar mycket af sin betydelse,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

så länge det icke fordras af den, som vill öppna handelsbod, att
med bevis styrka sig innehafva de kunskaper, som äro oundgängliga
för uppfyllandet af lagens bud. Genom ett sådant stadgande
skulle intet intrång göras på näringsfriheten, men mycken
osund verksamhet förebyggas till båtnad för den enskilde liksom
för det allmänna.»

På grund af hvad jag anfört, och då det ej torde vara lämpligt att nu
framställa direkt formulerade lagförslag, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t behagade låta utarbeta och, om möjligt, till nästkommande
Riksdag framlägga förslag till sådana ändringar
i kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till
idkande af handel, som är af den omfattning, att böcker
deröfver enligt lag skola finnas, såsom kompetensvilkor
stadgas, att den sökande skall styrka sig ega: dels erforderliga
insigter för verkställighet af den i lag föreskrifna
bokföring, dels, beträffande landthandel, tillstånd
af vederbörande kommunalmyndighet till sådan rörelses
utöfvande.

Stockholm den 25 januari 1896.

Axel Petri.