Motioner i Andra Kammaren, N:o 114 (Motion 1892:114 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

behållna inkomst, derför beskattas å den eller de orter,
der rörelsen idkas; dock —---mantalsskrifne.»

Derest bevillningsutskottet, till hvilket motionen torde remitteras,
anser nödigt att för ändamålets vinnande föreslagna ändringen annorlunda
affattas eller på annat ställe i bevillningsstadgan införes, torde
ändring i detta afseende af utskottet företagas.

Stockholm den 30 januari 1892.

Anders Persson.

N:o 114.

Af lxerr K. E. Holmgren, om ändring i vilkoren för statsbidrag
till aflöning åt ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor
samt om höjning i anslaget till samma ändamål.

Bland de löneförmåner, som tillkomma ordinarie lärare eller lärarinna,
som efter undergången godkänd afgångsexamen från seminarium
blifvit vid folkskola anstäld i föreskrifven ordning, upptager gällande
författning jemväl den af kofoder. Härom stadgar nemligen kong! kungörelsen
den 20 januari 1882, senast ändrad genom kongl. kungörelsen
den 5 oktober 1891, i § 1 mom. 2:

»— — — — — Äfvenledes bör åt honom eller benne anskaffas
sommarbete och vinterfoder för en ko, eller ock, der hinder eller svårighet
af lokala eller andra förhållanden derför möter, minst värdet af
8 hektoliter 25 liter spanmål, hälften råg och hälften af det eller de
andra sädesslag, i hvilka kronotionden inom orten utgår, i ersättning
lemnas.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

Om det sätt, hvarpå detta stadgande blifvit tillämpadt, kan man
nu mera bilda sig en temligen noggrann föreställning, sedan statistiska
centralbyrån den 28 mars 1891 aflemnat sjunde häftet af aflönings- och
pensionsstatistiken, innehållande bland annat uppgifter rörande den vid
folkundervisningen anstälda personalen. Byrån säger sjelf härom i den
berättelse till Konungen, hvarmed nämnda häfte inledes, sid. XV, följande:

»Frågan om, under Indika omständigheter skoldistriktet enligt ofvanstående
bestämmelser skall anses vara frikalladt från skyldigheten att
lemna kofoder in natura, har varit föremål för åtskilliga tvister, och
prejudikaten af öfverordnade myndigheters utslag synas ännu icke vara
med hvarandra fullt öfverensstämmande. Stundom har det ansetts tillräckligt,
att skoldistriktet uppgifvit det svårigheter af i kong!, kungörelsen
omnämnda slag förefunnits; i andra fall åter har distriktet härutinnan
ålagts en viss bevisningsskyldigliet. För vederbörande tjensteinnehafvare
under hans tjenstetid är naturligtvis bindande den öfverenskommelse,
som möjligen kan om saken vara gjord vid tjenstens tillträdande.
Understundom förekommer, att kofodret lenmas dels in natura,
dels med en ersättning i penningar, i hvilka fall den kontanta ersättningen
vanligen utgår i stället för sommarbetet.

Angående storleken af kofodret, då detsamma utgår in natura, gifvas
utslag af åtskilliga länsstyrelser, men torde desamma få anses vara af
mera lokal betydelse. Till förmånen af kofoder anses jemväl höra hus
för kors inhysande och vinterfodrets förvarande, åtminstone enligt vissa
länsstyrelsers utslag.

Vissa skoldistrikt, som icke lemna kofoder in natura, lemna i stället
in natura 31,5 kubikfot spanmål, ett förfarande, hvilket icke öfverensstämmer
med kongl. kungörelsens ordalydelse, som föreskrifver, att ersättningen
skall utgå med värdet af nyssnämnda spanmålsqvantitet, alltså
i penningar.

Flertalet skoldistrikt synas föredraga att låta kofodret utgå med en
kontant ersättning i stället för in natura. Ersättningen finnes antingen
vara bestämd till ett rundt belopp eller också till markegångsvärdet af
viss qvantitet spanmål, vanligen af den i lag föreskrifna minsta, eller
31,5 kubikfot spanmål af förut angifven sammansättning. De till statistiska
centralbyrån inkomna uppgifterna innehålla inga upplysningar om,
efter hvilka grunder kofodersersättningen utgår, men i de fall, då de i
tabellen upptagna, derstädes till hela krontal afrundade beloppen öfverensstämma
med de i den tabellariska redogörelsen bär nedan angifna
markegångsvärdena å 31,5 kubikfot spanmål af ifrågavarande sammansättning,
torde kunna antagas, att kofodersersättningen är faststäld att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

utgöra nämnda -markegångsvärde och således varierar med detta. Den
tabellariska redogörelsen hamedan upptager värdet i fråga så väl efter
årets markegångspris (taxans litt. A), hvilket pris synes vara det i kongl.
kungörelsen afsedda, som ock efter det tioåriga medelmarkegångspriset
(taxans litt. C), hvilket äfvenledes ofta synes vara vid beräkningen användt.
Redogörelsen upptager så väl 1886 års förhållanden, hvilka afses
uti de till statistiska centralbyrån inkomna uppgifterna, som förhållandena
enligt 1887 års pris, hvilket senare år är det, som tabellen i fråga om
öfriga aflöningsförmåner i allmänhet afser. Betydelsen af här nedan
angifna siffertal är alltså den, att om t. ex. i en församling i Stockholms
län kofodersersättningen är uppgifven till 51 kronor, så är sannolikt,
att denna ersättning uti ifrågavarande församling utgjordes af markegångsvärdet
(litt. A) af 31,5 kubikfot spanmål, hälften råg och hälften
korn *), och att den alltså år 1887, derest- inga förändrade bestämmelser
innan dess fattats, utgick med 39,38 kronor * 2). Tabellen här nedan upptager
endast spanmål, bestående af hälften råg och hälften korn, enär
denna sammansättning, till följd af de i lagen lemnade bestämmelser,
är den ojemförligt oftast förekommande; ofta nog förekommer densamma
äfven, der lagen egentligen föreskrifver en något annan sammansättning.
Af hvilka säden kronotionden å hvarje ort utgöres, framgår af anteckningar,
förvarade i« kongl. kammarkollegium.))

Derefter följer den anordnade tabellariska redogörelsen för »värdet
i kronor af 31,5 kubikfot spanmål, hälften råg och hälften korn, enligt
markegångstaxorna» i de särskilda länen och områdena enligt litt. A
åren 1886 och 1887 samt enligt, litt. C samma år. Denna redogörelse
torde det ej vara nödigt att här meddela. Af densamma framgår, att
värdet af 31,5 kubikfot (8,25 hektoliter) spanmål, hälften råg och hälften
korn, var i medeltal för hela riket

'' O , O t

år 1886 , år 1887

efter årets markegångspris.............................................. 54,73 kr. 46,oo kr.

efter tioårigt medelmarkegångspris.............................. 74,19 » 71,98 »

Af de i tab. 9, XIII, sid. 70—282 sedermera förekommande uppgifterna
är beträffande kofordret här ett sammandrag gjordt; vid bedömandet
af hvilken grund i hvarje särskildt fäll blifvit följd vid bestämmandet
af kofodersersättningen, der denna utgått i penningar, har
statistiska centralbyråns här ofvan anförda anvisning varit vägledande:

*) Af den tabellariska redogörelsen finner man nemligen detta värde för Stockholms län år
1886 vara 51,36 kronor.

2) Markegångsvärdet (litt. A) af 31,5 kubikfot spanmål, hälften råg och hälften korn, för Stockholms
län år 1887.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

Tabell, utvisande för de särskilda stiften antalet folkskolelärare,
som på de angifha olika sätten utbekomma
aflöningsförmånen kofoder.

Stift.	Antal platser der ko-fodret utgår	Summa.	Antal platser der kofodret lemnas för	Summa.	Summors summa.
in natura.	in natura utom som- mar- betet.	i spanmål, lön ej ord eller mjölk.	ersätt-ning till fast belopp.	ersättning efter årets marke-gångspris.	ersättning efter tio-årigt me-delmarke-gångspris.
Upsala ..................	''84	it	u	106	267	79	99	445	551
Linköpings...............	15	3	15	33	225	176	34	435	468
Skara .....................	56	2	5	63	162	86	76	324	387
Strengnäs ...............	40	1	3	44	235	60	76	371	415
Vesterås..................	10	1	7	18	376	16	30	422	440
Vexiö .....................	36	—	7	43	60	62	119	241	284
Lunds.....................	52	2	17	71	465	4	405	874	945
Göteborgs ...............	30	—	17	47	280	74	105	459	506
Kalmar ..................	7	—	3	10	33	32	52	117	127
Karlstads ...............	8	—	9	17	241	31	114	386	403
Hernösands ............	92	—	22	114	166	6	2	174	288
Visby .....................	7	—	5	12	25	28	26	79	91
Stockholms stad ......	—	—	—	—	527		—	527	527
Summa	437	20	121	578	3,062	654	1,138	4,854	5,432

Anm. Några få platser, med hvilka den ifrågavarande löneförmånen utan vidare uppgifves
utgå dels in natura, dels i penningar, äro här ej upptagna.

Om den kontanta ersättningens belopp, der detsamma är fast, erhåller
man en föreställning genom följande öfversigt, i hvilken meddelas
antalet platser, der det är öfver 100 kronor, jemn t 100 kronor
eller under 100 kronor i de olika stiften:

Bih. till Riksd. Prot. 1802. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 20 Haft.

26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

Stift.	öfver 100 kronor.	100 kronor.	Under 100 kronor.	Summa.
Upsala ..................................................	14	106	147	267
Linköpings ....................	2	53	170	225
Skara...........	5	45	112	162
Strengnäs................	5	76	154	235
Vesterås ...............	12	142	222	376
j Vexiö.........	7	10	43	60
Lunds .................	100	117	248	465
Göteborgs......................	4	47	229	280
Kalmar....................................................	—	—	33	33
Karlstads................................................	—	93	148	241
Hernösands ............................................	46	89	31	166
Visby..........................	—	1	24	25
Summa	195	779	1,561	2,525

Anm. För Stockholms stad, der kofodersersättningen ingår i den kontanta lönen, kunna ersättningsbeloppen
ej uppgifvas.

Af hvad här ofvan blifvit. anfördt synes otvetydigt framgå, att gällande
bestämmelse angående den folkskolelärare tillkommande löneförmånen
af kofoder är synnerligen olämplig. Då bestämmelsens mening
äfven i sådana hänseenden, i hvilka den torde vara ämnad att vara
klar, är tvetydig, och i andra hänseenden åter synes vara afsedd att
vara sväfvande, är det ej underligt, att densamma upprepade gånger
gifvit anledning till ledsamma tvistigheter mellan löngifvare och löntagare.
Otvetydigt synes ock den praxis, som utbildat sig i enlighet
med eller vid sidan af denna bestämmelse, gifva vid handen, i hvilken
rigtning en rättelse af densamma bör göras. I det ojemförligt största
antalet fall, 4,854 af 5,432, utgår nemligen denna löneförmån i penningar,
och der den detta gör, utgår åter ersättningen oftast till ett
fast belopp, i 3,062 fall af 4,854, och minst ofta efter den grund, som
i lagen synes vara afsedd, nemligen efter årets markegångspris — endast
i 654 fall af 4,854. I enlighet härmed bör alltså i stället för kofoder
lemnas en penningeersättning, och denna bör bestämmas till ett rundt
belopp.

Redan nu, då denna löneförmån i verkligheten allmännast utgår i
penningar, och ännu mer om detta sätt för dess utbekommande blefve
i lag föreskrifvet, synes skäl ej förefinnas, hvarför icke skoldistriktet
äfven till denna del af folkskolelärarens lön skulle erhålla bidrag af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

statsmedel, och ej heller lär anledning vara att för statsbidragets proportion
i fråga om denna del af lönen bestämma annan grund, än den,
som eljest i fråga om den kontanta lönen är gällande. Endast det
torde böra iakttagas, att statsbidraget till kofodersersättningen öfverallt
må utgå med samma belopp.

Otvifvelaktigt skulle det således vara ändamålsenligast att åvägabringa
en sådan ändring i författningen, att kofodret uteslötes från
folkskolelärarnes löneförmåner, och i stället en bestämd penningeersättning,
till hvilken staten skulle bidraga med två tredjedelar, bland dem
uppfördes. Men då svårigheter torde möta att på en gång uppnå detta
mål, synes man för det närvarande böra åtnöja sig med en annan
utväg, hvilken kunde till det väsentligaste häfva olägenheterna af
nu gällande bestämmelse, oaktadt denna qvarstode oförändrad, och
hvilken tillika beredde kommunerna den lindring beträffande äfven
den ifrågavarande delen af folkskolelärarnes lön, som de eljest för
den kontanta lönen åtnjuta. En sådan utväg vore den att bevilja de
skoldistrikt, i hvilka kofodersersättningen minst uppginge till ett kontant
belopp, i någon mån öfverstigande det nuvarande medelbeloppet,
förslagsvis 100 kronor, ett bidrag af statsmedel med två tredjedelar
af beloppet, förslagsvis 66,fi7 kronor. Men i sådan händelse
skulle rättvisan kräfva, att äfven i det fall, då på grund af lärarens
derom lagenligt gjorda yrkande kofodret fortfarande utginge in natura,
skoldistriktet blefve berättigadt till enahanda förmån af statsbidrag. Om
Riksdagen fattade beslut i nu angifna syfte, skulle, på samma gång som
skoldistriktens utgifter något minskades, de anledningar till tvister mellan
församlingarna och folkskolelärarne, som gällande bestämmelser i
förevarande hänseende för det närvarande i rikt mått medföra, på grund
af omständigheternas magt af sig sjelfva så godt som helt och hållet
försvinna. Kostnaden för statsverket, som ett bifall till nu förordade
förslag skulle medföra, torde kunna beräknas till 360,000 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag föreslå,

l:o) att Riksdagen ville besluta, att då till ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola eller till annan
examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lärarinna
utgår kontant ersättning för kofoder med minst 100
kronor eller ock, på grund af ordinarie lärares eller
lärarinnas derom gjorda yrkande, kofodret till sådan
lärare eller lärarinna utgår in natura, skoldistriktet
skall ega att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag

Motioner i Andra Kammaren, N:o 115.

af 66 kronor 67 öre till denna del af lärarens eller
lärarinnans aflöning; samt

2) att Riksdagen, under förutsättning af bifall till
föregående punkt, ville öka förslagsanslaget till »Lönetillskott
åt lärare vid folkskolor och småskolor» med
360,000 kronor.

Stockholm den 30 januari 1892.

K. E. Holmgren
från Upsala län.

N:o 115.

Af herr J. A. Lundström, om förhöjd dagajlöning åt värnpligtige
samt om beviljande af anslag för sådant ändamål.

Kongl. Maj:t har åter till Riksdagens pröfning aflemnat nådig proposition,
i hvilken bland annat äskas ytterligare utsträckning af de värnpligtiges
öfningstid. Det torde äfven förr eller senare komma derhän,
att en sådan utsträckning blir af Riksdagen medgifven, på det de värnpligtige
må erhålla sådan öfning i vapnens bruk, att de kunna om så
fordras i farans stund på ett effektivt sätt deltaga i fosterlandets försvar.
Innan man dock på lagstiftningens väg stadgar sådan utsträckning af
öfningstiden, att man dermed ställer det anspråk på landets söner,
bland hvilka många i egenskap af drängar, handtverkare eller kroppsarbetare
ej ega annat kapital än sin tid och sina arbetskrafter, att de
skola uppoffra en rätt betydlig del af den tid under året, som vanligen
är den lämpligaste för inkomst medelst arbete, torde det vara nödigt