Motioner i Andra Kammaren, N:o 113 (Motion 1908:113 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

JT: o 113.

Af herr E. JOHSSOH i Freluga, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ökadt statsbidrag till folkskoleväsendet.

Att folkskoleundervisningen gått framåt erkännes. Men att mycket i
stora delar af landsbygden återstår att reformera och förbättra mot målet
af ett något så när fullgodt underlag för allmän medborgerlig bildning
måste ock erkännas. Det oöfverstigliga hindret för att nå detta mål är
kostnadsfrågan. Då skoldistrikten skola utan bidrag af staten bekosta och
underhålla folkskolebyggnader med hvad därtill hörer, kommunala och
kyrkliga utgifter till fattigvård, vägskatt, prästerskapets aflöning m. m.
blifver skattebördan så tryckande, att den befordrar befolkningens aftagande
på landsbygden genom tillströmning till städer och industricentra
samt emigration, hvarigenom skattebördan för de kvarboende blifver ännu
mera tryckande.

Vid en öfverblick af de statistiska uppgifterna beträffande kommunernas
finanser måste man komma till den slutsats, att den verkar hämmande
på landsbygdens utveckling, då de kommunala utskylderna äro så
höga, att det verkar afskräckande att bofästa sig därstädes.

Följden blifver i fråga om folkskoleväsendet, att blott half undervisning
af den i lag stadgade måste gifvas i otidsenliga och hälsofarliga
lokaler.

Enligt de statistiska uppgifter om folkskolorna för år 1904, hvilka
äro de senast utgifna, så fanns i riket 5,614 folkskolor, hvaraf 5,130 fasta
och 484 flyttande, 2,144 mindre folkskolor* hvaraf 1,376 fasta och 768
flyttande, samt 5,775 småskolor, hvaraf 4,712 fasta och 1,063 flyttande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Hela antalet folk- och småskolor uppgick sålunda år 1904 till 13,538,
hvaraf icke mindre än 2,315 voro flyttande.

Vid fördelning efter deras belägenhet å landsbygden och i städerna
finner man att å landsbygden funnos 12,386 och i städerna 1,147 folkoch
småskolor.

Att hela antalet i folkskolor, mindre folkskolor och småskolor under
året 1904 undervisade barn både inom och utom den egentliga skolåldern
utgjorde å landsbygden 526,137 i fasta skolor och icke mindre än 102,385
i flyttande skolor.

Men icke nog härmed utan därtill kommer, att det i en betydande
del fasta skolor förekommer blott halftidsläsning med lägre skoltyper.

Af förenäinnda statistiska berättelse finner man, att littera A-skolan,
den högsta af i normalplanen för folkskolorna betecknade bokstafsstyp, som
har fyra årsklasser och samtidigt särskild lärare eller lärarinna för hvarje
klass, förekommer hufvudsakligast i de större städerna, där folkskoleväsendet
nått en högre utveckling, men äfven på en del ställen å landsbygden,
där samhällen uppstått.

Den näst följande formen för undervisningens anordning, som normalplanen
upptar, littera B-skolan, består äfven af fyra årsklasser sammanslagna
till två afdelningar, hvardera afdelningen omfattande två årsklasser
och undervisad af särskild lärare eller lärarinna.

Detta slag af skolor kan äfven anordnas så, att hvardera afdelningens
klasser undervisas på skilda tider, littera B-2. Med denna anordning vinnes
visserligen den fördelen, att hvarje klass undervisas för sig, hvaremot
en mycket stor olägenhet ligger däri, att hvarje barn erhåller undervisning
endast hälften af den bestämda tiden.

Den egentliga skolan med skild tids undervisning är dock littera
C-skolan, som likasom littera B-skolan består af två afdelningar med
hvardera afdelningen omfattande två årsklasser, men under det att i littera
B-skolan hvarje afdelning har sin lärare undervisas här båda afdelningarna
af samma lärare, och undervisningen meddelas i stället på skilda tider.
Hvarje lärare undervisar således alltid två klasser samtidigt och hvarje
barn erhåller undervisning endast hälften af den bestämda tiden.

Såväl B-2-skolan som littera C-skolan böra enligt normalplanen förekomma
endast där lokala förhållanden eller medellöshet hindra inrättandet
af fast folkskola med en undervisningstid af åtta kalendermånader för
hvarje skolbarn, men i anledning af de tryckande kommunala skattebördorna
måste dessa skoltyper i mycket stor utsträckning användas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Littera E-skolan, som jämte littera C-skolan är den vanligaste skolformen
(se anförda berättelse), består af fyra klasser samtidigt undervisade
af samma lärare eller lärarinna.

Littera F-skolan omfattar både småskole- och folkskoleafdelningen
undervisade af samma lärare eller lärarinna, men enligt 1900 års normalplan
skall undervisningen ske på skilda tider.

Littera G-skolan betecknar en folkskola med fyra årsklasser samtidigt
undervisade af samma lärare eller lärarinna och flyttande på två stationer.

Af förenämnda statistiska berättelse framgår tydligt, att de lägre
skoltyperna förekomma å landsbygden i en allt för stor utsträckning.
Däri säges bland annat, att antalet folkskolor år 1904 utgjorde 5,614,
hvaraf en »mycket stor del af de fasta folkskolorna dock ej kunde hänföras
till hvad man menar med en normal folkskola, d. v. s. sådan skola,
där hvarje barn erhåller undervisning åtta månader af året».

I en mängd af dem undervisas nämligen de olika klasserna eller afdelningarna
på skilda tider. Man plägar kalla en sådan anordning af
undervisningen afdelningsläsning. Då hvarje i sådan skola intaget barn i
allmänhet får deltaga i undervisningen endast hälften af den för barnen
i folkskolan föreskrifna undervisningstiden af åtta månader, hlifver i sådan
skola effekten af den hvarje barn meddelade undervisningen ej stort bättre
än den effekt, som vinnes i skolor flyttande på två stationer.

Denna undervisning på skilda tider är anordnad på en mängd olika
sätt, men kan dock anföras två hufvudgrupper. Den ena hufvudgruppen
omfattar sådana skolor, som hafva undervisningen anordnad på det sätt
att hvardera af skolans afdelningar undervisas under en längre tidsföljd,
hvaremot den andra hufvudgruppen har undervisningen anordnad så, att
tidsperioderna, då hvardera afdelningen undervisas, hafva gjorts kortare.
Man kallar det första slaget af anordning för periodläsning. Denna ordnas
antingen så, att den ena afdelningen undervisas under höstterminen,
och den andra afdelningen under vårterminen, eller, om man vill göra
de olika perioderna lika stora, så att den ena afdelningen undervisas i
början af höstterminen och i slutet af vårterminen, samt den andra afdelningen
i slutet af höstterminen och början af vårterminen, eller ock så,
att hvarje afdelning undervisas två månader i följd, eller hvarannan
månad o. s. v.

Äfven finnes enligt samma berättelse en »mängd» skolor med kombinerad
undervisning, d. v. s. med undervisningen ordnad så, att den under
en tidsperiod af läsåret meddelas samtidigt, under en annan period på

Motioner i Andra Kammarm, N:o 113.

skilda tider. I detta fall har en skolas hänförande till den ena eller andra
gruppen, berott på längden af den tidsperiod, under hvilken ettdera slaget
af undervisningen ägt rum.

Det andra slaget utaf skola med skild tids undervisning, består af
sådana, där tidsperioderna, under hvilka hvarje afdelning undervisas, äro
kortare, och är den vanligaste formen för dylika skolor sådan, att undervisningen
för de olika afdelningarna äger rum hvarannan dag, s. k. hvaran
nandagsläsning. Dit hafva äfven räknats sådana skolor, där de olika
afdelningarna undervisats hvarannan vecka.

Gifvet är, att vid flyttande skolor, särskildt flyttande folkskolor, undervisningen
skall blifva synnerligen; svag, i det att vid de på två stationer
flyttande skolorna hvarje barn i allmänhet erhåller undervisning under
hälften och de på tre stationer'''', flyttande under en tredjedel af den i
folkskolestadgan bestämda undervisningstiden, hvartill kommer, att flera af
de på två stationer flyttande folkskolorna äro delade på afdelningar med
undervisning endast hvarannan dag, hvarigenom resultatet blifver ännu
sämre.

Af de flyttande folkskolorna befunnos en i stad och de öfriga å landsbygden.
Och om man fördelar littera A-skolorna och littera B-skolorna
på landsbygden och i städer, så finner man, att af de år 1904 befintliga
614 A-skolorna 451 (73,8 %) voro belägna i städerna och blott 161
(26,2 %) å landsbygden, samt att utaf de 517 B-skolorna 21 (4,1 %)
funnos i städer och 496 (95,9 %) å landsbygden.

De mindre folkskolornas antal uppgick år 1904 till 2,144, hvaraf
1,376 (64,2 %) fasta och 768 (35,8 %) flyttande.

Af de 7 68 flyttande mindre folkskolorna läste också största delen
eller 639 (83,7 %) på två stationer, hvaremot undervisningan vid 125
(16,3 %) meddelade på tre, och vid 4 på fyra stationer1.

Antalet småskolor år 1904 voro 5,775. Af dessa 5,775 skolor voro
4,712 (81,6 %) fasta och 1,036 (18,3 %) flyttande.

Hela antalet fasta småskolor, där undervisningen meddelades på skilda
tider uppgick till 862 eller 18,3 % af hela antalet dylika skolor. Största
delen eller 947 småskolor flyttade på två stationer, 101 skolor flyttade på
tre och 15 på fyra stationer.

Som redan nämnts är den undervisning, som äger rum på skilda tider,
anordnad på hufvudsakligen två olika sätt, nämligen antingen såsom
periodläsning, då undervisningen med hvarje afdelning fortgår under en
längre tidsföljd eller såsom hvarannandagsläsning. Men denna under -

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

visning kan äfven vara ordnad med läsning hvarannan vecka för hvardera
afdelningen.

Såsom af tabellerna 3, 5 och 6 i anförda berättelse framgår, uppgick
hela antalet skolor med skild tids undervisning år 1904 till 4,596, hvaraf
2,521 fasta och 17 flyttande folkskolor, 1,109 fasta och 76 flyttande
mindre folkskolor, samt 862 fasta och 11 flyttande småskolor. Häraf
skulle sålunda följa att med 2,104 skolor s. k. periodläsning ägt rum.

Af förestående, som är taget ur statistisk berättelse om folkskolorna
för år 1904 (de senast utgifna), så finner man hvilket stort antal dels
flyttande skolor och dels skolor med periodläsning och hvarannandagsläsning
ännu förefinnas å landsbygden och hvarigenom ett mycket stort
antal barn få blott halftidsläsning, d. v. s. hälften af de föreskrifna åtta
månaderna och en del ännu mindre.

Men det är icke nog med denna stora oegentlighet i fråga om folkskoleväsendet.
De, hvilka hafva kännedom om förhållandena i öfrigt
å de glest befolkade landsdelarna, hvilka också vanligtvis bebos af till
större delen i ekonomiskt afseende mindre lyckligt lottade innebyggare, veta,
hvilka stora svårigheter och faror, som förekomma genom det mycket
stora antal dåliga och hälsofarliga skollokaler, som å landsbygden förefinnes.
De dåligt och mindre väl klädda barnen måste höst-, vinter- och
vårtider traska långa och dåliga vägar i regn, snö och köld, och sedan
under skoltimmarna sitta i dåliga, dragiga och i öfrigt hälsofarliga lokaler,
hvarigenom mången gång grund lägges till vare sig ett förtidigt lefnadsslut
eller en lifslång sjuklighet, och då den i ekonomiskt afseende svagare
befolkningens hela lifstids väl eller ve är ytterst beroende af deras arbetskraft,
och denna riskeras att förloras eller försvagas i kalla och i öfrigt
hälsofarliga skollokaler, så förstår man hvad som är den största orsaken
till den afvoghet mot folkskoleväsendet, som bedröfligt nog förefinnes å en
del orter å landsbygden.

Då folkskoleundervisningen särskildt för den i ekonomiskt afseende
mindre väl situerade befolkningen är första och oeftergifligaste villkoret
för en såvidt möjligt allmän bildning, så kommer man osökt till den
frågan: hvar är orsaken? och hvar finna botemedlen?

Orsakerna finner man, om man dels äger kännedom om förhållandet
å stora delar af landsbygden och dels tager del af de årligen utgifna
statistiska uppgifterna öfver landskommunernas utgifter till folkskoleväsendet,
fattigvård och sjukvård, vägskatt, prästerskapets aflöning, byggnad och
underhåll af kyrka, med hvad därtill hörer, byggnad och underhåll af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

tingshus, hvartill a glest befolkade landsdelar bör läggas underhåll af
långa enskilda by- och utfartsvägar, hvilket sammanlagdt utgör så tryckande
skattebördor, att det är dem omöjligt att kunna på ett tillfredsställande
sätt ordna folkskoleundervisningen. Ty, om ansatser i sådant afseende
skulle göras, skulle på många orter följden blifva, att en del af
de skattdragande, hvilka befinna sig i en sådan ställning, att utgifterna
därför skulle komma att särskildt tungt drabba, så vare sig emigrera eller
flytta de till städer eller industricentra, hvarigenom förhållandet för de
kvarboende skulle blifva ytterligare försvåradt. De måste därför finna sig
i den mycket ofullkomliga folkskoleundervisningen med period- och hvarannandagsläsning,
med flyttande skolor, i på allt för långt afstånd ifrån
belägna, kalla och i öfrigt dåliga för barn och lärarepersonalen hälsofarliga
skollokaler, samt otidsenlig och bristfällig material.

Men äro orsakerna till det mycket bristfälliga och ofullkomliga skick,
hvari folkskoleväsendet å stora delar af landsbygden befinner sig synnerligen
lätt funna, så är botemedlet så mycket svårare om icke att finna,
så att få detsamma på verksamt sätt genomfördt.

Krafvet på en lindring i de kommunala skattebördorna på landet har
i Riksdagen upprepade gånger och under olika former och förslag framförts,
och framtöres fortfarande.

Under bland andra åren 1899, 1904, 1905, 1906 och 1907 hafva
vid Riksdagen motioner framkommit, angående förslag och skrifvelser (för
vidlyftigt att här redogöra) rörande lindring i de kommunala skattebördorna,
tagna och skärskådade från olika sidor och synpunkter, men i ett
gemensamt syftemål, nämligen lindring.

Af dessa har grefve Hugo Wachtmeister uti en i riksdagens Första
Kammare år 1907 väckt motion hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
efter hvilka beräkningsgrunder och i hvilken omfattning direkta statsbidrag
till folkskoleundervisningen må utöfver de nu utgående till kommuner,
hvilka äro af kostnader för denna undervisning särskildt ekonomiskt
betungade, meddelas, samt därefter för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

I denna beaktansvärda motion säges bland annat, att »efter en om
än så flyktig granskning af de statistiska uppgifterna, beträffande kommunernas
finanser, framställer sig osökt den irågan, huruvida ej de kommunala
skattebördorna och deras ojämna fördelning kanske mer än något
annat verkar hämmande på vår landsbygds utveckling.

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Jäninsides med allmänna klagomål öfver befolkningens aftagande pa
landsbygden, öfver tillströmningen till städerna och öfver emigrationen,
tolereras förhållanden, som snart sagdt omöjliggöra, att personer med aldrig
så liten förmögenhet eller företagsamhetslust inflytta till kanske största
delen af landskommunerna.

Under gångna tider förekom ej sällan en sådan inflyttning, föranledd
af önskan att lefva billigt. Numera är något dylikt — om man
frånser de städerna närmast omgifvande kommunerna — ytterligt sällsynt.
Ty i de flesta landskommuner är beskattningen mångfaldigt högre än i
städerna, utan att deras invånare komma i åtnjutande af tillnärmelsevis
samma fördelar och bekvämligheter som städerna.

Ja, i de mera aflägsna socknarna och öfverallt, där ingen nämnvärd
industri eller beskattningsbar inkomst äro till finnandes, äro de kommunala
utskylderna så uppdrifna, att det är nära omöjligt för kapitalet och
den mindre industrien att slå rot, då de redan från början kväfvas af beskattningen.

Utvecklingsmöjligheten för sådana kommuner — och de äro blott
allt för talrika — är sålunda så godt som ingen.

Med nämnda fordringar på skolhusbyggnader, fattigvårdsväsendets
ordnande m. m. ökas skatterna, utan ökning af skatteföremålen. År ifrån
år försiggår utflyttning af de lifskraftigaste elementen, utan att någon som
helst motsvarande inflyttning äger rum.

Och borde det sä mycket mer vara statens skyldighet att gripa in,
som skolundervisningen måste anses vara ett statsintresse, om än delvis
anförtrodt åt kommunernas omvårdnad.

Det svenska folkskoleväsendet nämnes bland de främsta i världen
och i denna mening styrkas de turister, hvilka besöka våra mönsteranstalter
i de stora städerna.

Månne samma uppfattning skulle göra sig gällande, om de besökte flertalet
skolor i de fattigare landsdelarna, eller om de visste, att endast 49 %
af Sveriges skolor meddela det föreskrifna kunskapsmattet, d. v. s. att i
51 % af samtliga skolor s. k. halftidsläsning förekommer.

Man må hafva hvilken uppfattning som helst om denna halftidsläsning
(till halftidsläsning hänför jag systemet med flyttande skolor) — i
de nordligaste delarna af landet är den ju nödvändig — man måste dock
fråga sig, om det ligger rättvisa däri, att under någorlunda så när likartade
naturförhållanden svenska barn socialt och ekonomisk jämnställda

Motioner i Andra Kammaren, N.o 113.

skola erhålla helt olikartad undervisning, därför att de råkat födas inom
olika kommuner.» (Detta ur den anförda motionen.)

Men sedan motionären på ett så behjärtansvärdt och tydligt sätt framhållit
nödvändigheteu och befogenheten af statens kraftigare medverkan
till folkskoleundervisningens förbättrande och fullkomnande till en savidt
möjlig likhet för alla, så slutar han sin motion med ett sa stympadt förslag
som att blott en del kommuner, hvilka äro af kostnaderna för denna
undervisning särskildt ekonomiskt betungade, skulle erhålla statsbidrag utöfver
de nu utgående.

Oegentligheten i ett sådant förslag är lätt påvisbar: om till exempel
ett skoldistrikt har ordnat sitt skolväsende så i fråga om lärare som lärotider
och lokaler på ett tillfredsställande sätt, och kommunalskatten därför
eller ock för andra orsaker skulle blifva hög, kunde man tänka sig att
skoldistriktet för att komma i åtnjutande af ytterligare statsbidrag för
skolväsendet beslutade kostnader, som kunnat undvaras, men skulle det
oaktadt erhålla statsbidrag, hvaremot i ett annat skoldistrikt af orsaker,
hvaröfver icke vare sig lärare, barn eller barnens föräldrar kunna råda, —
ty sådant förekommer ofta på grund af den nu gällande femtusengradiga
kommunala röstskalan, då de som sitta inne med de höga fyrktalen och
såmedelst bestämmanderätten, vanligtvis hafva sina egna barn vare sig i
enskilda eller i högre skolor och i regeln icke visa något synnerligt intresse
för folkskoleundervisningen — följden blefve allt för få lärare och
alltför vidt spridda och dåliga, ja hälsofarliga lokaler.

Kan man icke under sådana förhållanden — och de äro alltför
många — med fullt fog fråga, om det ligger rättvisa däri, att under i
öfrigt något så när likartade förhållanden svenska barn, socialt jämnställda,
skola erhålla helt olikartad undervisning, därför att de råkat födas inom
olika skoldistrikt.

Rätta botemedlet synes mig därför vara, att staten till alla byggnader
och underhåll af lärarebostäder och skollokaler med inventarier och
skolmateriel, m. m., anskaffning och underhåll af skolplatser, bidrager med
två tredjedelar af därför erforderliga kostnader för folkskolor, mindre folkskolor
och småskolor samt fortsättnings- och slöjdskolor.

Ty endast därigenom, att staten verksamt bidrager till dessa kostnader,
kan den äga rätt att utöfva den nödvändiga kontrollen öfver folkskoleundervisningen
med därtiil hörande lokaler, inventarier och materiel.

Att folkskolorna förses med skickliga lärare eller lärarinnor, god och
tidsenlig materiel samt tjänliga lokaler i tillräckligt antal och att kontroll

Motioner i Andra Kammaren, N-o 113.

däröfver öfvas, är ett oeftergifligt villkor för folkskoleväsendets och folkets
utveckling i intellektuellt och materiellt hänseende, och detta synes endast
kunna ske därigenom, att staten verksamt bidrager till kostnaderna. Och
då kommunerna äfven måste deltaga i kostnaderna, torde man icke behöfva
befara, att anspråken blifva större än hvad nödigt vore.

Pa grund af hvad sålunda anförts, tillåter jag mig vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
verkställa utredning om att direkta statsbidrag till folkskoleundervisningen
må utgå till skoldistrikten med två
tredjedelar af alla kostnader för alla de inom skoldistrikten
befintliga folkskolor, småskolor och mindre
folkskolor, hvilka enligt 1, 2, 8 och 5 §§ i Kungl.
Maj:ts Iförnyade nådiga stadga angående folkskoleundervisningen
i riket blifvit af hela sköld istrikte* upprättade,
som ock fortsättnings- och slöjdskolor, där sådana
af hela skoldistriktet blifvit upprättade, samt
därefter för Riksdagen framlägga det förslag hvartill
denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 23 januari 1908.

Eric Jonsson.