Motioner i Andra Kammaren, N:o 113 (Motion 1897:113 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

N:o 113.

Af herr J. Byström, om ändrad lydelse af 13 § i förordningen
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning.

Att det ligger en orättvisa deri, att främmande trosbekännare
tvingas betala skatt till statskyrkan, borde numera vara en sjelfklar sak
äfven för lagstiftarne. Ropet om befrielse från denna skatt varder ock
allt starkare med hvarje år icke blott bland de frikyrklige sjelfva, bvilka
gång på gång framburit sina klagomål i denna sak inför Riksdagen,
utan äfven bland andra, som dels afgifvit motioner rörande denna skatts
borttagande, dels på annat sätt gifvit offentligt uttryck åt sin mening.

Yrkandet på att främmande trosbekännare må vinna frihet från
att betala skatt till statskyrkan är ock en af de frågor, som icke i längden
kunna undanskjutas. Förr eller senare måste den vinna sin rättvisa
lösning. Orättvisor inom lagstiftningens och beskattningens område
böra så fort som möjligt undanrödjas, på det att hvar och en
måtte åtnjuta den rätt, som bör tillkomma hvarje medlem inom ett lagbundet
samhälle. Och så länge den orättvisan qvarstår, att medlemmar
af församlingar, som staten erkänt vara lagliga, skola utom de
kostnader, som underhållet af deras egna församlingar kräfver, äfven
underhålla statskyrkans presterskap och inrättningar och sålunda betala
en dubbel kyrkoskatt, så länge skola ropen på reformer i detta hänseende
aldrig tystna, utan återkomma gång efter annan och högljuddare
för hvarje gång. Jag hyser det hoppet, att Riksdagen icke skall tillåta,
att en sådan orättvisa mot främmande trosbekännare längre skall få
ega rum, och det är derför jag i ödmjukhet åter vågar framdraga denna
fråga.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Främmande trosbek^nnares ställning i afseende på deras skyldighet
att bidraga till aflönande af svenska ''kyrkans presterskap och betjening
har ock i senare tider undergått en icke oväsentlig förändring
genom det på grund af särskilda författningar genomförda ordnandet
af presterskapets och klockarnes löneinkomster. Förut ingingo i nämnda
löneinkomster åtskilliga afgifter, Indika dels voro af frivillig natur och
dels erlades endast för särskilda förrättningar. Främmande trosbekännare
kunde sålunda helt och hållet undandraga sig afgifter af det förra
slaget och behöfde endast i de utan tvifvel sällsynta fall, att de påkallade
presterskapets eller kyrkobetjeningens tj en ste åtgärd, derför erlägga
särskild afgift.

Beträffande sistnämnda slags afgifter stadgades ock uttryckligen
i förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 23 oktober 1860 § 12: »De för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap
eller, betjening vare ej medlem af tillåtet främmande religionssamfund
pliktig att gälda i annat fall, än att slik förrättning blifvit på hans
egen begäran verkstäld.»

Samma stadgande inflöt ock i 13 § af nu gällande förordning angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning af den 31
oktober 1873, så lydande: »De för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening
må ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld».

Men förhållandena hade i afseende å de ifrågavarande afgifterna
under tiden mellan de båda sist anmärkta förordningarnas utfärdande
gestaltat sig annorlunda än de voro 1860. I § 7 af förordningen
angående allmänt ordnande af presterskapets löneinkomster af
den 11 juli 1862 stadgades: »Påskpenningar, jura stola?, matskott, offer,
dagsverken med flere andra extra ordinarie afgifter utbytas mot vissa,
för samma tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till
beloppet bestämda utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsegare,
utan äfven af församlingens öfriga invånare; börande dessa afgifter
så beräknas, att all betalning till presterskapet för särskilda förrättningar
kan upphöra, och iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som
hittills uteslutande betungat hemmansegare, varda endast på dem, samt
de, hvilka ålegat torpare och deras vederlikar, blifva allenast på dessa
fördelade, hvaremot sådana, som utgått af alla församlingens ledamöter,
fortfarande af dem samtlige skola utgöras, dock med den skiljaktighet
j beloppen, som föranledes deraf, att åtskilliga af ifrågavarande afgifter

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

hittills icke brukat erläggas till lika högt belopp af dem, som ega ingen
eller mindre jord, som af dem hvilka ega större.»

I slutet af förordningen förklarades, att densamma icke egde tillämpning
i afseende på Stockholms stad; men sedan kyrkomötet år
1868 anhållit, att de allmänna stadgandena för ordnande af presterskapets
löneinkomster måtte i tillämpliga delar varda gällande för Stockholms
territoriella församlingar, utfärdades den 1 november 1872
en förordning angående ordnande af presterskapets i de territoriella
församlingarna i Stockholm aflöning; och stadgades i § 4 mom. 1 af
denna förordning: »Påskören eller påskpenningar, äfvensom jura stol®
och andra extra ordinarie afgifter utbytas mot bestämda afgifter för en
tid af femtio år, räknad från den näst efter löneregleringens fastställelse
inträffande första maj, oansedt tillämpning af löneregleringen ej
då kan ske.»

I öfverensstämmelse med de i dessa båda förordningar meddelade
föreskrifter hafva ock presterskapets inkomster blifvit ordnade, och
torde under de förberedande åtgärderna för åstadkommande af löneregleringar
inom de särskilda församlingarna hithörande afgifter alltid
hafva blifvit till visst belopp upptagna, om sådant också icke alltid
framgår af de resolutioner, i hvilka Kongl. Maj:t meddelat fastställelse
å de uppgjorda löneregleringsförslagen.

Efter utfärdandet af förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den Öl oktober 1873 har ytterligare
genom förordningen angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster den 2 november 1883 tagits ett steg i samma rigtning,
som angifvits i de ofvan åberopade förordningarna om ordnande af
presterskapets löneinkomster. I § 2 af förordningen om klockarnes
aflöning stadgas: »Den klockaren tillkommande lön bör bestämmas i
skäligt förhållande till omfattningen af hans tjenstegöromål samt beräknas
så, att alla offer och afgifter för särskilda förrättningar upphöra»
; och torde bestämmelserna i denna förordning redan vara på åtskilliga
ställen genomförda.

Då nu § 13 i meranämnda förordning den 31 oktober 1873 uttryckligen
föreskrifver, att afgifter för kyrkliga förrättningar icke må påföras
främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning blifvit
på hans egen begäran verkstäld, synes häraf följa, att främmande
trosbekännare jemväl äro fria från sådana ständiga afgifter, som i enlighet
med 1862 års förordning utgöra ersättning för de i berörda §
omförmälda afgifterna.

Att Kongl. Maj:t så tolkat stadgandet, framgår ock af Kongl.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Maj:ts utslag den 13 november 1874 uti ett mål, der en mosaisk trosbekännare
fört klagan deröfver, att utmätning skett för uttagande af honom
påförd ersättning för jura stolm. Kammarkollegium yttrar i utslag den
25 november 1873, att emedan ifrågavarande afgift utgjorde ersättning för
jura stolse, hvilka icke kunnat komma i fråga att af klaganden såsom
mosaisk trosbekännare erläggas, samt att han icke heller egt rösträtt
vid kyrkostämma, befriades klaganden från krafvet. Detta utslag blef
af Kongl. Maj:t faststäldt. I detta fall innehöll dock den löneregleringsresolution,
som i målet åberopades, uttrycklig bestämmelse derom,
att ersättning för jura stolse skulle med visst belopp utgöras af alla,
söm voro vid kyrkostämma röstberättigade.

I ett utlåtande, som öfverståthållareembetet i Stockholm år 1881
afgaf till Kongl. Maj:t, yttrades bland annat, att embetet icke känner
något lagbud, som ålägger främmande trosbekännare att för sina personer
eller för inkomst af kapital och arbete bidraga till underhåll af
svenska kyrkan och dess presterskap.

Och Riksdagens lagutskott, hvars dåvarande ordförande var landshöfdingen
m. m. A. Bergström, yttrade i sitt utlåtande med anledning
af en i ämnet väckt motion vid 1886 års riksdag, och ur hvilket betänkande
vi redan delvis återgifvit något, följande beaktansvärda ord,
som jag tager mig friheten anföra:

»I allmänhet lär emellertid.. . vederbörlig uppmärksamhet i regeln
icke blifvit fästad vid innehållet af ifrågavarande lagrum, väre
sig vid löneregleringars uppgörande eller vid deras tillämpning. I åtskilliga
löneregleringsresolutioner torde icke någon viss del af presterskapets
aflöning vara angifven såsom motsvarande jura stolas, och i
följd deraf göres vid utdelningen af bidragen till samma aflöning icke
något undantag för främmande trosbekännare beträffande denna del
deraf. Utskottet kan emellertid ej finna annat, än att detta förfarande
står i strid med den i 13 § af 1873 års förordning meddelade bestämmelse,
och oöfvervinneliga praktiska hinder lära väl icke omöjliggöra
en rättelse i detta afseende.

Om sålunda främmande trosbekännares fritagande från bidrag till
aflöningen af svenska kyrkans presterskap och betjening, i den mån
dessa bidrag motsvara de i sistnämnda lagrum omförmälda afgifter, enligt
utskottets tanke bör anses omedelbart följa af redan nu gällande
lagbestämmelser, så finner utskottet det jemväl vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande, att främmande trosbekännare äfven fritagas
från den andel af nämnda bidrag, som motsvarar de öfriga afgifter,
hvilka de före lönereglingarnas genomförande ej behöft utgöra. Dessa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

afgifter torde å landsbygden ej hafva varit af någon synnerlig betydenhet'';
men i städerna utgjorde de deremot en väsentlig del af presterskapets
och kyrkobetjeningens löneinkomster. — —------

Då löneregleringarnas genomförande sålunda otvifvelaktigt ålagt
främmande trosbekännare en skyldighet, som förut ej ålegat dem, och
de derjemte, såsom icke röstberättigade å kyrkostämma, varit uteslutne
från deltagande i den utredning och öfriga förberedande åtgärder, som
föregått löneregleringsresolutionernas utfärdande, finner utskottet en
återgåpg i förevarande afseende till de förut bestående förhållandena
vara af omständigheterna påkallad. Utskottet anser dock denna frihet
icke böra utsträckas längre än till medlemmar af sådana lagligen erkända
församlingar, hvilkas prester eller föreståndare äro behörige och
pligtige att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden.
En sådan inskränkning torde vara tillräckligt motiverad af
den lösare organisationen af andra erkända trossamfund, hvilken ock
föranleder dertill, att medlemmarne af sistnämnda samfund för anteckning
om deras borgerliga förhållanden måste upptagas i svenska kyrkans
ministerialböcker».

I ungefär samma rigtning uttalade sig bland andra statsrådet
E. von Krusenstjerna, då denna fråga senast förekom i Riksdagen.

Rättvisan och billigheten i ofvannämnda skatts borttagande tror
jag, att åtminstone en stor del af presterskapet sjelft inser och gillar.
Det har ock händt, att prest ädelmodigt försakat den del af sin lön,
som skulle erlagts af eu baptist. Det torde sålunda för mången prestman
vara lika mycket en samvetssak att behöfva mottaga en skatt af
dissenter, som det för många af de senare kan vara ett samvetstvång
att erlägga denna skatt. Från mer än en synpunkt sedt blefve det
blott ett häfdande af grundlagsbudet: »Konungen skall ingens samvete
tvinga eller tvinga låta», om en lagförändring komme till stånd i denna
skattefråga.

Från åtskilliga håll framställas allvarliga klagomål öfver att personer,
som äro frikyrkligt sinnade och hvilka bedrifva en sjelfständig
religiös verksamhet både bland barn och äldre, ändå icke utträda ur
Btatskyrkan. Men om de genom ett sådant utträde ej endast beröfvades
en del af sina rättigheter, utan ock vunne befrielse från skatt till
en institution, som de anse sig ej kunna eller vilja understödja, så
skulle säkerligen förhållandet mellan de frikyrklige och statskyrkan
snart blifva mycket klarare, något som för båda parterna vore högeligen
önskvärd!.

Bill. till Eiksd. Prof. 1897. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 27 lläft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o UH.

Med åberopande af hvad jag härofvan anfört, får jag vördsamt

anhålla, ■ -• F; >..n Av. v-a -n

■ . ■ . * ■ '' •" - . . . . • . . j

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att
; - 13 § i kongl. förordningen angående främmande tros bekännare

af den 31 oktober 1873 måtte erhålla fölJ
jande ändrade lydelse; - :

Fremmande trosbekännare är för sin person och
inkomst af kapital eller arbete befriad från skyldighet
att deltaga i afgifterna till svenska statskyrkoförsamlingarnas
presterskap eller andra kyrkliga ändamål
äfvensom från de för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller
• hennes presterskap eller betjening i annat fall, än att

slik förrättning blifvit på hans egen begäran verkstad,
•’ jäTofu*j:r:: ,.A o ,

*• i • a fy - ’ »v. i y,y. uc• • i : • j i> n t ''f oj''-1 bil/a i''* Öl <■ -no;.* i”.'' ^4:

Om remiss till lagutskottet anhålles. - i- ö -r ■ , :* i

i-x- f yy -• u y.t‘> o u • \u-. f

Stockholm den 29 januari 1897. ■''> . . jiai >• . '' i , ...;

?•>''''* ‘fi • ‘-v ''i >/, f i; r <;''»i f''.: i itj> v a* . jio •.!:(» i iS*>o (\• .''Öl

[ : 1 ^ k 1 J. Byström.

IHOKf J r-V-r^i :■;,?! r. . •''A, • i-Af : i,; .Id . S Kloa

!j Aiof: ■, t.i • j : : ..iit; •vjinv. jo.l-r/m mbl ..■!/■ usr;-;