Motioner i -Andra Kammaren, N:o 113 (Motion 1894:113 Andra kammaren)

Motioner i -Andra Kammaren, N:o 113.

s-tv ! i

N:o 113.

Af herrar 0. Eklund, A. Hedin m. fl., om medgifvande af s. k.

lokal sjelfstyrelse för kommunerna i fråga om försäljning
af bränvin.

I sitt yttrande öfver en vid sistlidna års riksdag väckt motion
att genom per capita-omröstning, deri alla till myndig ålder komna
välfrejdade kommunalmedlemmar ega deltaga, skall bestämmas,
huruvida inom kommunen spirituosaförsäljning må ega rum eller
icke, medgaf bevillningsutskottet enhälligt, att “det med skäl kan
sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet större inflytande
borde inom kommunen tillerkännas flertalets åsigt." Utskottet ansåg
sig likväl ej kunna förorda förslaget, såsom innebärande en
“allt för stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala
ärendens afgörande." När utskottets hemställan om afslag å motionen
föredrogs i Andra Kammaren, gillades motionens allmänna
syfte af samtliga de ledamöter, som yttrade sig i ämnet. Och
sedan dess har man från skilda delar af landet försport ett ganska
lifligt intresse för den sålunda å bane bragta tanken att i fråga
om detaljhandeln med spirituösa drycker, hvilken redan i viss mån
är beroende af kommunalbeslut, göra allvar af den kommunala
sjelfstyrelsens princip.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Föredömen från andra länder — Nordamerikas förenta stater,
England och dess kolonier —- gifva ock stöd åt förhoppningen, att
man på den antydda vägen skall kunna närma sig en mera tillfredsställande
lösning än hittills af en fråga, hvilkens utomordentligt
stora betydelse af alla erkännes, och hvilkens af flera skäl
vanskliga beskaffenhet derför icke får afskräcka från fortsatta bemödanden
att genom lagstiftningens mellankomst underlätta och
stödja det moraliska reformarbete, som verkar på opinion och sed.

Det förslag, vi gå att framställa, är så till vida icke någonting
fullkomligt nytt, som det nära ansluter sig till nu gällande
bestämmelser om kommunernas beslutanderätt i ärenden angående
detaljhandel med spirituösa drycker och vill utveckla denna
rätt i enlighet med en verklig sjelfstyrelses grundsatser, från Indika
våra kommuner — såsom rösträttsstatistiken utvisar, och de vid
samtliga lagtima riksdagar 1867—1893, utom en enda, väckta rösträttsmotioner
påpekat — ännu stå mycket fjerran. Och hvad
angår administrativa myndigheters nuvarande inflytelse å detta
slags kommunalfrågor,-så inskränker vårt förslag icke Konungens befällningshafvandes
nuvarande rätt att, mot kommunalmyndighets
bifallande beslut, förvägra upplåtande af försäljningsrättigheter.
Att Konungens befallningshafvandes nuvarande befogenhet att, äfven
mot stadsfullmägtiges (eller allmän rådstugas) mening, medgifva
försäljningsrättigheter, åtminstone får vika för ett folkomröstningsveto,
torde ej från någon synpunkt kunna betraktas såsom en för
samhällets bästa äfventyrlig inskränkning i nämnda embetsmyndighets
magtfullkomlighet. Vi afse ej heller någon annan rubbning
af de nu stadgade formerna för handläggning af ifrågavarande
ärenden, än den som nödvändigt följer af rätten att fordra en vetoomröstning.
Vårt förslag afser endast att öppna en möjlighet för
flertalet af kommunens medlemmar att hindra en försäljning, som
nu kan kommunen påtvingas genom beslut dels af en kommunal
myndighet, som framgått ur eller utöfvar sin beslutande magt enligt
fyrktals- och bevillningsrösträtt, dels af en administrativ statsmyndighet.

Från den förut nämnda motionen skiljer sig sålunda vårt förslag
i vissa väsentliga afseenden.

Vi vilja icke, såsom motionären vid sistlidne riksdag, öfverlemna
åt allmän rösträtt att antingen tillåta spirituosaförsäljning
inom kommunen och i så fall bestämma försäljningsrättigheternas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

antal eller förbjuda upplåtelse af sådana rättigheter, utan vilja vi
endast tillerkänna kommunens medlemmar rätt att genom omröstning
uttala sitt veto mot ett i nu stadgad ordning väckt felslag
om beviljande af rättighet till minuthandel och utskänkning.
Derjemte, och såsom en borgen för ett mera medvetet intresse för
saken, åsyftar vårt förslag icke en obligatorisk omröstning, utan
göres den beroende af initiativ från ett visst antal af kommunens
medlemmar. Der initiativrätten ej begagnas, eller förbudet icke
segrar vid omröstningen, behålla de kommunala och administrativa
myndigheterna sin nuvarande beslutanderätt. Då vi endast föreslå
ett veto, finnes naturligen för oss ej heller något skäl att ifrågasätta,
det “angränsande* eller eljest närbelägna kommuner skulle
ega att i omröstningen deltaga.

Begränsadt till ett veto, tillerkändt åt den allmänna rösträtten,
lärer den af oss föreslagna anordningen icke träffas af den anmärkning,
som bevillningsutskottet gjorde gällande mot den vid
förliden riksdag väckta motionen, att nemligen denna innebar “en
alltför stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala
ärendens afgörande*. Detta torde väl kunna sägas om ett förslag
af innehåll, att det positiva beslutet om upplåtande af försäljningsrättigheter
och om deras antal skulle från kommunala myndigheter
och vederbörande embetsverk flyttas öfver till en ny, talrik corps
af röstegande, men ej om en åt dessa öfverlemnad rätt att blott
afväija en åtgärd, som flertalet ogillar. Och om vi vilja tillerkänna
detta veto åt en af nuvarande kommunala census oberoende rösträtt,
så kan ju icke i en sådan fråga, som den om spirituösaförsäljning,
mot detta vårt yrkande åberopas något af de skal,
som anföras till försvar för bevillnings- och fyrktalsrösträtten vid
beslut om kommunala skatter och utgifter eller vid val af dem, åt
hvilka kommunens beslutanderätt i sådana ärenden kan, eller skall
öfverlemnas. Ty det “större inflytande*, som enligt vårt förslag
“tillerkännes flertalets åsigt*, kan icke i någon den ringaste mån
träda någons rätt eller kommunens välförstådda och lofliga intressen
för nära.

Då Riksdagen, derest den gillar syftet af vårt förslag, torde
böra hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af ett författningsförslag,
anse vi tillräckligt att bär angifva liufvudgrunderna för den
ändring af nuvarande försäljningslag, som vi förorda.

14 - Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

Vi tillåta oss sålunda att föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhåller, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och
för nästkommande Riksdag framlägga förslag till
ändring i nu gällande förordning om försäljning af
bränvin m. m., enligt följande grunder:

l:o. När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet
till annan minuthandel med eller utskänkning af bränvin, än
sådan som i stad eger rum på grund af burskap eller särskildt
privilegium och på landet kan tillkomma innehafvare af gästgifveri,
skall inom kommunen meddelas, åligger det Konungens befallningshafvande,
derest inom viss tid skriftlig ansökan derom inkommer,
undertecknad af välfrejdade, till myndig ålder komna medlemmar
af kommunen, som äro svenska medborgare, till ett antal motsvarande
minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna folkmängd,
att förordna om anställande i kommunen af omröstning
rörande den sålunda väckta frågan.

2:o. I denna omröstning ega alla de kommunalmedlemmar
att deltaga, som uppnått myndig ålder, ega god frejd och äro
svenska medborgare.

3:o. Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast
förbud eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigheter.

4:o. Om förbudsförslaget af mer än hälften af de i omröstningen
deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt,
då förut beviljade rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande
af rättigheter ej väckas förr än efter tre år. Om förslaget
af flertalet röstande ogillas, har det förfallit, och kan ny fråga om
förbudsomröstning likaledes ej väckas förr än efter tre år.

5:o. Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet
må ej anföras på annan gi-und, än att det förmenas icke hafva
tillkommit i laglig ordning; och skall Konungens befallningshafvande,
derest beslutet af sådan anledning undanrödjes, förordna om anställande
af ny omröstning.

En del erforderliga detaljföreskrifter anse vi oss icke böra föreslå,
då vi ej förutsätta, att vederbörande utskott finner lämpligt att
utarbeta ett formligt lagförslag.

Slutligen torde vi ej böra underlåta att beröra en formfråga
angående vårt förslags behandling i Riksdagen, alldenstund den

Motioner i Andra Kammar en, N:o 113.

mening uttalats, att den vid sistlidne riksdag väckta motionen
till äfyentyrs bort behandlas af lagutskottet.

Under erinran i förbigående derom, att å 1858—54 års riksdag,
då reformen i lagstiftningen om bränvins tillverkning och försäljning
grundlädes, ett och samma utskott (det särskilda s. k.
bränvinsutskottet) handlade frågorna om såväl försäljning som tillverkning,
09I1 att i enlighet med då gällande grundlagsföreskrift
om slutligt afgörande af bevillningsfrågor, när stånden ej derom
kunnat enas, beloppet af minuterings- och utskänkningsafgift per
kanna bestämdes genom omröstning i förstärkt statsutskott, samt
att detta åliggande genom en vid nämnda riksdag vidtagen grundlagsändring
från förstärkt statsutskott öfverflyttades till förstärkt
bevillningsutskott, äfvensom att det är häfdvunnen praxis, att alla
frågor om ändringar i försäljningslagstiftningen hänvisas till bevillningsutskottet,
tillåta vi oss att till belysning af det yppade tvifvelsmålet
påpeka följande omständigheter.

Nu gällande försäljningslag, föreslagen, i likhet med så många
föregångare, af bevillningsutskottet, lemnar åt kommunala myndigheter
vissa uppdrag, tilldelar dem (stadsfullmäktige eller allmän
rådstuga samt magistrat i stad, kommunalnämnd och kommunalstämma
på landet) vissa rättigheter och skyldigheter med hänsyn
till frågor om bränvinsförsäljning — uppdrag, befogenheter och
åligganden, som icke tillkomma dessa myndigheter på grund af
några bestämmelser i kommunallagarne.

När så är, kan ju med skäl frågas, hvarför ej en sådan modifikation
i den af bevillningsutskottet hittills handlagda försäljningslagens
föreskrifter om kommunala myndigheters funktioner med
hänsyn till bränvinsliandeln, hvarigenom åt ett större antal kommunalmedlemmar,
än dem, som för närvarande ega rösträtt i kommunala
angelägenheter, blefve tillerkänd rätt att, enligt andra
rösträttsgrunder än de nu gällande, utöfva ett lokalt veto, — hvarför
ej en sådan modifikation skulle böra behandlas af det utskott,
som handlägger alla öfriga bestämmelser i försäljningslagen.

På den frågan torde dock kunna svaxas, att, när försäljningslagen
lemnar vissa uppdrag åt de nämnda kommunala myndigheterna,
det blott är redan bestående, genom kommunallagstiftningen anordnade
myndigheter, som den tager i anspråk för åligganden,
livilka, ehuru ej särskilt föreskrifna i kommunallagarna, kunna
sägas falla under de i dessa lagar meddelade allmänna bestäm -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

melserna om kommunens och de kommunala myndigheternas ändamål
och befogenhet. Eller, med andra ord, försäljningslagen skapar
ej några «nya kommunala institutioner, om den ock utrustar de
bestående med vissa funktioner, som ej äro i sjelfva kommunallagarne
uttryckligt nämnda. Deremot skulle en bestämmelse sådan
som det af oss föreslagna lokala vetot skapa ett slags ny — låt
vara till sin verksamhet endast fakultativ och till blott en enda
angelägenhet begränsad .—- kommunal institution på hittills ej i
kommunallagstiftningen förekommande grunder.

Vi vilja ej bestrida, att detta är något annat och går något
längre, än den befattning med försäljningsärenden, som genom
försäljningslagen är uppdragen åt de på grund af kommunallagarne
bestående och genom dem ordnade, nuvarande kommunala institutionerna,
och att detta skulle kunna anföras såsom ett tänkvärdt
skäl för det påståendet, att det af oss väckta förslaget bör
formelt behandlas såsom en kommunallagstiftningsfråga.

Emellertid, vårt förslag utgör blott en modifikation af den försäljningslag,
som häfdvunnet behandlas af bevillningsutskottet, och
skall, om det gillas, i denna lag inpassas. Det skulle utan tvifvel
finnas vara i flera afseenden otjenligt att göra de af oss föreslagna
bestämmelserna till föremål för en från försäljningslagen i öfrigt
fristående lagstiftningsåtgärd. Och för dem, som betrakta vårt
förslag såsom i någon mån ingripande i kommunallagstiftningen,
synes oss som borde alla formella betänkligheter undanrödjas,
derest vårt förslag, med stöd af 47 § riksdagsordningen, blefve behandladt
af sammansatt bevillnings- och lagutskott.

På grund häraf anhålla vi, att vår motion måtte hänvisas till
bevillningsutskottet.

Vi skola till vederbörande utskott öfverlemna handlingar rörande
de ofvan åberopade i andra länder vidtagna eller föreslagna
åtgärder, hvilka äro likartade med vårt förslag,

i •

Stockholm den 26 januari 1894.

i ■<:. Oskär Eklund. A. Hedin.

Fridtjuv Berg. < J. Bromée.

0. Anderson. B. Persson i Täiiberg.
E. Norman. Edv. Wavrinsky.

John Olsson.

C. J. Hammarström.
Joll. Er. Nordin.

C. F. TVallhorn.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 113.

E. Andersson, Upsaia.

P. Truedsson.
Anders Olsson i Omakärr.

A. F. Broström.

E. J. Ekman.

Joll. P. Dahlberg.

J. M. Erikson.

B. P. Ersson.

O. G. Thor.

J. Persson.

Gullbr. Elowson.
Gustaf Bäckgren.

0. Walter.

Ollas A. Ericsson.

K. E. Holmgren.

P. Norberg.

J. P. Jansson.

J. A. Lundström.
Halvar Eriksson.
0. G. Erikson.
A. H. Göthberg.

L. P. Larsson.
Joh. Nydahl.

J. A. Fjällbäck.
C. J. Öberg.

M. Alsterlund.
Lars Eriksson i Bäck.

Edv. Svensson.

E. Eriksson.

F. Andersson.

S. M. Olsson i Sörnäs.
A. Hansson i Solborga.
A. G. Ericsson i wasby.
G. Jansson.

A. G. Jönsson.
Jöns Andersson i örstorp.
A. P. Gustafsson.
Emil Olsson.

Elis Nilson.

J. Nordin.

Anton Hahn.

P. G. Petersson.

L. J. Jansson.

And. Olsson i Mårdang.
Adolf Aulin.

Nils HanSOn i Berga.

S. J. Kardell.

J. E. Schödén.

Jonas Andersson i öisuna.

Gustaf Ericsson. Johannes Svensson.
J. Andersson, Bysvik. L. Dahlstedt.

Bill. till Biksd. Prof. 1894. 1 Sami,

2 Afd. 2 Band. Häft. 24.